Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LUKA lɯ3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (i bet. 3), -ERSKA (i bet. 3).
1) (†) draga, slita, rycka; lugga; äv. bildl. Kan werlden luka the fromma Christna, så kan .. (Gud) ock plåga henne. Balck Ridd. B 8 b (1599). VDAkt. 1674, nr 223 (1675).
3) (i södra Sv., bygdemålsfärgat) draga upp l. rensa bort (ogräs); rensa bort ogräs från (åker l. trädgårdsland o. d.); ofta abs. Linné Sk. 295 (1751). Sist i Juni eller först i Juli skall potatisen lukas. Torpson Norden 323 (1887). Hon fick luka ogräs i täppan. Hedenstierna FruW 122 (1890). Under sommaren kupas och lukas (tobaks-)fälten. Torpson Eur. 1: 314 (1895). Oterdahl Skolfl. 313 (1924; abs.).
4) [bildl. anv. av 1; jfr motsv. bet.-utveckling vid LUGGA, v.2] (†) bedraga, lura. Schroderus Dict. 243 (c. 1635).
-KNIV. AlnarpInvB 1892, s. 21.
B (†): LUKE-JÄRN, se A. —
(2) -VAK, r. l. f. [jfr sv. dial. (Finl.) luk(ar)vak] vak ur vilken vinternot drages upp ur sjön. Gyllenius Diar. 160 (c. 1660).
Spalt L 1168 band 16, 1941