Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KULTA kul3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. kulta, springa smått som små barn, falla omkull (Hof DialVg. 179 (1772)), motsv. nor. kulta, avrunda, stöta, kantra, vältra; avledn. av KULT, sbst.1; möjl. i bet.-avs. påvärkat av KULLRA, v.1, o. KULL, adv. — Jfr KULTRA]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) gå l. springa med korta o. ostadiga steg, ”tulta”; jfr KULTA SIG FRAM, TILL VÄGS. Hellquist EtymOrdb. 366 (1921).
2) rulla, vältra sig; äv. tr.: bringa (ngt) att rulla l. gå rundt o. d. Ligga ock kulta. Lundell (1893). En mycket vanlig lek, som dock icke erfordrade .. stor vighet, var kulta kiste … Två personer — även av olika kön — fattade varandra om livet och rullade utför en sluttning. NordKult. 24: 25 (1933).
3) falla; stjälpa; jfr KULTA ÖVERÄNDA. För jag er ned på denna sidan om liden, så kultar ni i gropen rakt ner genom granruskorna. Almqvist TreFr. 2: 25 (1842).
Särsk. förb. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): KULTA SIG FRAM10 0 4. till 1. Ett skott ger eko, och med vidöppet gap gör djuret (dvs. krokodilen) några vanmäktiga försök att fly, kultande sig fram mellan rötter och stammar. Sjöstedt Västafr. 347 (1904). —
KULTA TILL VÄGS. (†) till 1. Kulta til vägs, gå, som små barn. Ullenius Ro § 91 (1730). —
KULTA ÖVERÄNDA10 1032. till 3. Vagnarna höll på att kulta över ände. Levander Landsv. 211 (1935).

 

Spalt K 3162 band 15, 1938

Webbansvarig