Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLAK kla4k, adj. -are. adv. -T.
1) [eg.: som brister med en smäll] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skör, bräcklig; svag; klen; kraftlös, matt. Spegel (1712). Annandagens morgon hade Eljena känt sig så klak i benen, att … Björkman Gård. 67 (1918). Fatab. 1928, s. 39.
2) [trol. eg.: svällande av livskraft, som spricker ut, skjuter skott] (†) frodig. Löfskogens och buskarnes klaka växt. VDAkt. 1756, Syneprot. F III 7.
Spalt K 1060 band 14, 1936