Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INGIFT in3~jif2t, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
1) (†) = INGIVELSE 2 o. 3; äv. om gudomlig ingivelse o. d.; jfr INGIVA 3, 3 a, 3 b. Aff wores förräderes erchebiscopens och fleres ingiiffth och stämplan. SvTr. 4: 29 (1522). Gudh will handla medh oss genom wtuertes medell, icke allena genom någon hemligh ingifft och himmelsk vppenbarelse. KOF 1: 205 (1575). Af Satans ingift. JGOxenstierna 4: 212 (1815).
2) (i fråga om ä. förh.) avgift vid inträde i kloster l. ”hospital” (se d. o. 2) o. d.; jfr INGIVA 6, 7. G1R 8: 293 (1533). Dhet min älenda dotter .. skulle wid första yppning uthi Hospitalet få inkomma emot wanlig ingifft. VDAkt. 1709, nr 66. Den första uppsättningen klosterfolk .. skulle i ingift medföra så mycket, att afkastningen räckte till hvars och ens årliga underhåll i öl och bröd .., det hufvudsakliga alltså af kosthållet. Höjer Vadst. 49 (1905). 2NF 32: 1293 (1921).
3) (†) vad som kommer in i en kassa, inkomster; jfr GIVA IN 3. VDAkt. 1678, nr 350. Kyrkiones Rächenskaps bok befans förswarlig med in- och utgifft. Därs. 1715, s. 1.
Spalt I 493 band 12, 1933