Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÖVD, n. (l. r. l. m. l. f.?); l. HÖVDE?, r. l. m. l. n.?; l. HÖVDA, r. l. f.; äv. HOVD?, r. l. m. l. f.? l. HOVDE?, r. l. m.?
(†)
1) huvud (se d. o. 1). Han haar en Krantz å sitt höfd. Stiernhielm Herc. 42 (1658, 1668). Kempe Graanen 35 (1675). — särsk. [jfr sv. dial. (Närke) hovdes, huvudstupa] i uttr. till hövdes, för att beteckna ett sådant läge av liggande personer i förhållande till varandra att de befinna sig i (ungefär) samma linje med huvudena vända mot varandra? 2de pijgor lågo i samma bodh (som en tredje, som där blev ”besoven”), dock icke i samma sängh uthan till höfdes. VDP 1672, s. 378.
2) överhuvud, styresman, ledare; jfr HUVUD 4 b α. Höge, träflige Sinnen, wijse Höfder, / I som sittie wid Rolet här i Werlden, / Frid och Roligheet at beskärm’ och wärna! Stiernhielm Cup. 7 (1649, 1668).
3) huvudkudde (ss. ingående i huvudgärd)? (Han) satte .. sig vid Höfdarne af Sängen. VLBibl. 1768, fol. 146 (i fråga om tvåmanssäng?). — jfr SÄNG-HÖVD(A).
4) i fråga om slåtter: mellan liesträngarna kvarstående rand av längre stubb; jfr HUVUD 6 samt HUVUD-SKÅR. VetAH 1754, s. 123.
5) tvärteg, ändteg; äv. om motsv. del av äng; jfr HUVUD 6. Den som försummar att slå på utsatte dagen, skylle sig sielf, för hvad skada, som oundvikeligen af rät trång (dvs. trångmål) med stigar igenom renar eller Höfder kan tima. MeddNordM 1899—1900, s. 47 (1754). SydsvOrtnSÅ 1930—1931, s. 54 (1780). Därs. (1801).
Spalt H 2419 band 12, 1932