hälla | SAOB

Publicerad 1932

HÄLLA, sbst.4, r. l. f.; best. -an.

Etymologi

[av t. helle, eg.: glans, klarhet o. d.; till hell (se HELL, adj.1); jfr HÄLLA, v.3]

(†) medel (vätska o. d.) till förhöjande av glansen på förgyllning. Wallerius ChemPhys. II. 3—4: 48 (1768). Rinman (1788). Linderholm (1803).

Spalt H 1939 band 12, 1932

Webbansvarig