Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HEJA häj3a2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[i bet. 1 till HEJ, sbst.1 I 1 o. 2 o. II 1, i bet. 2 till HEJ, sbst.1 II 2, i bet. 3 möjl. elliptiskt för HEJ-DUNDRANDE]
1) (vard.) ropa hej; äv.: larma (uppsluppet); äv. (i överförd bet.): festa, ”leva”. Allt folket skrek .. hej och hurra, och just som de skreko och hejade, törnade skeppet på. Topelius Läsn. 5: 56 (1880). Herrarna ha inte en aning om huru vi hejade och rumsterade där. Lindqvist Herr. 279 (1917).
2) hastigt förflytta sig, springa; i förb. HEJA PÅ, HEJA ÅSTAD.
3) (vard., mindre br.) i p. pr. ss. adj. med rent förstärkande bet.; äv. ss. adv. Strindberg SvÖ 4: 25 (1890). En hejande måltid. Wägner ÅsaH 116 (1918). (Ett) hejande gott öllynne. Sandel Dropp. 98 (1924).
Särsk. förb.: HEJA PÅ10 4. (inom sportskretsar, vard.) till 2: skynda på, sätta ”ordentlig” fart. Laurent ResNY 180 (1923). Norsjö (skidlag) hade en liten chans (att vinna lagpriset), om Arvid Alm kunde heja på riktigt andra varvet. IdrBl. 1925, nr 24, s. 2, sp. 1. —
HEJA ÅSTAD10 04. (mindre br.) till 2: fara åstad, ”sätta i väg”. Ungdomsvännen glädes åt att se .. scoutflockarna heja åstad i skog och mark. TurÅ 1915, s. 189.

 

Spalt H 630 band 11, 1930

Webbansvarig