Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GÄLL jäl4, sbst.2, förr äv. GÄLD, sbst.2, n. (Schroderus Os. 1: 94 (1635: Hönsegäldet) osv.) ((†) f. Mark. 13: 35 (NT 1526: hönszgäldhen), Rudbeck Atl. 3: 233 (1698: Hönsegierden)); best. -et (ss. f. -en); pl. =.
(numera bl. ngn gg arkaiserande) galande; förr äv. allmännare: rop, skrik. (Sv.) Giva gäll ifrån sig, (lat.) Edere sonum. Schultze Ordb. 1408 (c. 1755). Uppstår händelsevis någon paus (i fågelsången), fylles den genast af gökens fjärran från kommande gäll. Santesson Sv. 158 (1887). Innan hanen skulle lyfta sitt näbb till första gället var .. (prinsen) kommen under bordet såsom godt kalas erfordrade. Högberg Vred. 3: 153 (1906). — jfr HANE-, HÖNS-GÄLL.
Spalt G 1589 band 10, 1929