Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GÄLL jäl4, sbst.2, förr äv. GÄLD, sbst.2, n. (Schroderus Os. 1: 94 (1635: Hönsegäldet) osv.) ((†) f. Mark. 13: 35 (NT 1526: hönszgäldhen), Rudbeck Atl. 3: 233 (1698: Hönsegierden)); best. -et (ss. f. -en); pl. =.
Ordformer
(gäld 1526 (: hönszgäldhen)1807. gäll 1596 (: hönse gällen) osv. gärd 1698 (: Hönsegierden))
Etymologi
[fsv. -gäl (i ssgn hönsagäl; jfr äv. fsv. hönsgiälla, f.), motsv. isl. gjǫll, f., larm, vbalsbst. till gjalla (se GÄLLA, v.1). Det neutrala genus beror på anslutning till flertalet neutrala vbalsbst.]
(numera bl. ngn gg arkaiserande) galande; förr äv. allmännare: rop, skrik. (Sv.) Giva gäll ifrån sig, (lat.) Edere sonum. Schultze Ordb. 1408 (c. 1755). Uppstår händelsevis någon paus (i fågelsången), fylles den genast af gökens fjärran från kommande gäll. Santesson Sv. 158 (1887). Innan hanen skulle lyfta sitt näbb till första gället var .. (prinsen) kommen under bordet såsom godt kalas erfordrade. Högberg Vred. 3: 153 (1906). — jfr HANE-, HÖNS-GÄLL.

 

Spalt G 1589 band 10, 1929

Webbansvarig