Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRE- ssgr (forts.):
(II) -DAGTINGA. [jfr FÖR-DAGTINGA] (†) medla för (ngn), föra (ngns) talan. Lind (1738). Ihre (1769). —
(II) -DAGTINGAN. [jfr FÖR-DAGTINGAN] (†) (på förhand träffad) överenskommelse; förbehåll; jfr DAGTINGAN 4. (Maria av England) gaff sigh i Echtenskap medh Philippo .. doch ibland annat medh thenne föredagtingan, at Maria skulle hafwa disposition öfwer alla Rijkzens Embeten och Medel. Brask Pufendorf Hist. 145 (1680). Lind (1749). —
(II) -DAGTINGARE (föreda`gtingare Weste). [jfr FÖR-DAGTINGARE] (†) underhandlare; medlare, förespråkare; särsk. om Kristus ss. medlare mellan Gud o. människorna. Hoos .. (Kristus) hafwe wij en Föredaghtingare hoos Gudh. JMatthiæ 1: 347 (1658). Weste (1807; angivet ss. ”theol.”). —
(I 2, 7) -DANS. [jfr FÖR-DANS] (†) fördans; äv. bildl. The krijghen .. hwilke woro såsom en Föredantz til then almänneligha Förfölielsen, then the hafwa j sinnet. Bureus Warn. D 1 a (1604). Hoffriddaren som holler Föredansen för Brudefolket. Schroderus Albert. 2: 94 (1638). Fernander Theatr. 54 (1695). —
(I 2, 7) -DANSA. (†) dansa framför (ngn); dansa främst, anföra dansen, öppna dansen; äv. bildl. Werlden, dieffuulens brudh, medh huilka dieffuulen oss föredantzer, genom allehanda ond exempel. PErici Musæus 5: 37 a (1582). Du min vän, som verlden före dantzar / Och spelar liufligt op. Rosenfeldt Vitt. 228 (1686). —
(I 2, 7) -DANSARE. [jfr FÖR-DANSARE] (†) fördansare. Linc. (1640; under choragus). Landsm. XII. 5: 7 (1893). —
(I 7) -DETTING1032, m.||ig.; best. -en; pl. -ar [avledn. av före detta] (vard., föga br.) ”fördetting”. Tavaststjerna Patriot 202 (1896). —
(I 4) -DIKTA. (†) uppdikta (ngt) för (ngn). (Spejarna) lathe sigh til äwentyrs af någre listige och skalkaftige bedragare förföre, troendes altt thett the them före liuge och dichte. GR 17: 578 (1545). —
1) till I 7: föregående dom; på förhand avkunnad l. uttalad dom. (Bannet är) en föredom till then ytersta domen. KoF 1: 257 (1575). Thetta Mötets (i Konstanz) Fäder (hava), Johanni Husz til en Föredom, aldraförst welat fördömma Wickleffs Lära. Schroderus Os. 2: 776 (1635). Påfwen (har) igenom en otilbörligh Föredom, för än Concilium bleff begynt, them såsom Kättare fördömt. Därs. III. 1: 215 (1635). Linc. (1640; under præjudicatio). Humbla Landcr. Föret. 6 (1740); möjl. till 2.
2) till I 7: fördom, förutfattad mening. Sådana, hos hvilka föredomar hafva förqvaft alla krafter at tänka och öfverlägga. SvMerc. 2: 129 (1756). Därs. 1762, s. 41. De vanor och föredommar, som härska i verlden. Nordenflycht Fruent. 3 (1761). Bergklint Vitt. 190 (1764).
Spalt F 2531 band 9, 1927