Publicerad 1922   Lämna synpunkter
ENSTRÄNG, adj., l. ENSTRÄNGD, p. adj.; adv. -STRÄNGELIGA (L. Paulinus Gothus Thes. cat. 264 (1631: -ligha)), -STRÄNGELIGEN (L. Paulinus Gothus Thes. cat. 265 (1631), Hanssons dröm. A 2 a (c. 1680)), -STRÄNGDT (Berchelt Pest. ors. B 4 b (1589)).
Ordformer
(-sträng GR, Lenæus. -strängia OxBr. 10: 63 (1623; best. form). -strängd O. Petri)
Etymologi
[fsv. ensträngdher, sannol. p. pf. till ett mot isl. einstrengja, ”vända i en viss riktning” m. m., svarande, i fsv. icke uppvisat vb (jfr EN-STRÄNGA); den först i nysv. anträffade formen -STRÄNG beror på anslutning till STRÄNG, adj.]
(†) eg.: vänd åt ett håll hela tiden; oavbruten; ihållande, envis, hårdnackad; egensinnig. O. Petri (1526) i Sthms tänkeb. 1: 98. Thet enstrenge vesten vädher .. haffver förhindret (skeppen länge). GR 26: 804 (1556). Så snart .. (den döde Kristus) war stungen j sijn sijdha, rann hans blodh eenstrengdt så herliga och lijffligha, lijka som man hadhe vpslagit een ådher på en helsosam (dvs. frisk) Menniskia. A. Simonis Siäl. ört. H 7 a (1586). Wij (skola) icke .. ensträngt .. aff Gvdh .. begiära (hälsa, rikedom m. m.). Rudbeckius Kon. reg. 43 (1614). Lenæus Delsbo 18 (1764).

 

Spalt E 665 band 7, 1922

Webbansvarig