| Publicerad 1923 | Lämna synpunkter |
DYR dy4r, adj. -are ((†) -anne (adv.) GR 6: 335 (1529); superl. best. -est(h)e, -esta OPetri (1524) i SthmTb. 1: 35, 2RARP 5: 708 (1727: dyresta)). adv. -LIGA (†, LPetri Mandr. H4a (1562: dyyrligha), Stiernhielm Herc. 364 (1658, 1668)), -LIGEN (†, VDAkt. 1708, nr 469, Dalin Arg. 1: 149 (1733, 1754), VDAkt. 1736, nr 367), -T.
I. som köpes l. säljes (köpts l. sålts) för (så l. så) högt pris (motsatt: billig) samt i anv. som utvecklats ur denna bet.
a) om vara o. d.: som blott kan erhållas (som erhållits) för jämförelsevis högt pris, som kostar mycket, som man måste betala mycket för. En dyr bok, våning. En dyr, men god middag. Ett dyrt nöje. All ting äre oss dyrare än the noghon tijdh til forenne warit haffua. OPetri 2Post. 206a (1530). J Dannemark äre sadane warur dyre. GR 10: 325 (1535). De utländska kapitalerna visade sig allt svåråtkomligare och dyrare. Malmström Hist. 5: 72 (1877).
b) [jfr motsv. anv. i fsv.] om pris o. d.: hög, ansenlig; särsk. ss. adv., i uttr. sälja, köpa, betala, hålla (förr äfv. sätta) ngt (så l. så) dyrt, till resp. i (så l. så) högt pris. En dyr lösen, kostnad. Dyrt pris, (i sht förr äfv.) dyrt köp. Det kostar honom dyra pengar, äfv. (föga br.) det kostar dyrt (jfr under c). Hur dyr håller han den boken? Waren haffuer warith heer swa dyr hollen att henne icke mange köpa kvndhe. GR 1: 203 (1524). Jngen .. skal köpa it par gilda oxar dyrare än för xvj marcer. GR 7: 414 (1531). Må han selia Spannemalen thet dyresta Spannen geller. Därs. 9: 78 (1534). Köpman som först köper lätt och selier sedan dyrt. VarR 14 (1538). Således komma .. Kopparstycken at kosta ganska dyrt. Björnståhl Resa 1: 219 (1771). Detta .. stod visst er egen kassa dyrt! Remmer Theat. 1: 6 (1812, 1814). Det ståtliga patent, .. för hvilket jag .. måste betala mina dyra Banco-riksdalrar. Atterbom Minn. 107 (1817). Jag (hade) gjort den erfarenheten, att en excellens ofta fick betala dyrare än andra. De Geer Minn. 2: 68 (1892). (Kransen) kostar femti öre. .. (Svar:) Det var då inte dyrt. Strindberg Kamm. 2: 18 (1907). — särsk.
α) (†) i uttr. efter, för, i, på, till (den) dyraste penning(en), till (osv.) dyraste pris. Gerleck skal förnöya Biörn for thet huss han köpte, dock ey epter dyreste peningen. OPetri (1524) i SthmTb. 1: 35. Tegel G1 1: 73 (1622).
β) (†) i uttr. dyrt köp o. d. (jfr ofvan), öfvergående i bet.: dyrhet. Thet dyra köp szom nw ær paa saltit. GR 1: 275 (1524). Wij kunne och icke beszinne stort annen vrsack till sådana dyrt köp, vtan then, ath alt bliffuer fört vtlendis. Därs. 13: 227 (1541).
γ) (†) i uttr. i, på, till det dyraste (ngn gg utan prep.), till högsta l. dyraste pris. GR 3: 336 (1526). Prånge honum (dvs. spannmålen) .. thet dyreste vtt vm wåren, dhå han mest gälder. Därs. 18: 41 (1546). (Hallänningarna) nödgas åhrligen hempta deras brödkorn i Skåne, derest dhe obligeras att kiöpa det i städerne på det dyresta. 2RARP 5: 708 (1727).
δ) (†) ss. predikatsfyllnad, i uttr. köpa, sälja osv. en vara dyr o. d. The jnlendzske köpmen .. köpe warerne dyre tiil siig. GR 13: 354 (1541). OxBr. 5: 64 (1613).
c) mer l. mindre bildl. l. i öfverförd anv. (i fråga om annat än ett köpande, säljande, betalande osv. i eg. mening); i sht ss. adv. Hans nyfikenhet (oförsiktighet, godtrogenhet, misstag) stod honom (kostade honom) dyrt (dyrt nog, dyrare, än ngn kunde ha trott). En dyr öfverilning, ett dyrt ansvar. En dyr seger, eröfring. Han fick dyrt betala (umgälla) sin obetänksamhet. Han sålde sitt lif dyrt. Then fridh man skal intagha med dödha män och såra, han warder dyyrt köpt. OPetri Kr. 57 (c. 1540). Fråtzaren monde thz dyrt betale / När han wille sine tungo swale. / Ther han lågh j heluetes wee. Svart Gensv. G 8 b (1558). Iagh will hafwa .. min dyrt förtienta löhn. VDAkt. 1691, nr 5. Christi dyrt återlösta Församling. Hb. 1811, s. 43. Hvarje försök att gå .. (ut ur de befästa slotten) blef dyrt straffadt. Fryxell Ber. 3: 33 (1828). Detta dröjsmål blef honom dyrt; ty inom få dagar förlorade han en son. Kolmodin Liv. 1: 228 (1831). Man får dyrt plikta för sina ungdomssynder. Blanche RikaM 27 (1845). Den dyrt förvärfvade sparpenningen. Nyblom Twain 2: 77 (1874).
d) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt, t. ex.: Then ther dyrt köper motte dyrt sälie. GR 11: 261 (1537). Bättre dyrt kiöpa, än illa swälta. Grubb 70 (1665). Dyr hälsa vhr Apotheket. Dens. 167. Dyr maat haar bästa smaak. Dens. Dyr ähra, som fås medh skadha. Dens. 374. Jw dyrare, jw kiärare. Dens. 405. Man kan och kiöpa Gull för dyrt. Dens. 514. Det är så dyrt som gull. MontLouis FrSpr. 288 (1739). Det är alltid för dyrt, som till intet duger. Granlund Ordspr. (c. 1880).
2) om person (firma, affär o. d.): som tar (har tagit) ett högt pris (mycket betalt) för sin vara osv. (Alldeles för) dyr på sin vara, sitt arbete. Han är (skamlöst, hutlöst, oskäligt) dyr mot, hvard. äfv. (mindre br.) med sina kunder. Dock var han så dyr .., att man medt honom um ett skäligt köp icke öffverens komme kunde. GR 22: 454 (1551). Handwärckare och Embethzfolck blifwa nu så oskiäligen dyra. RARP V. 2: 293 (1655). En dyr hund (om en säljare). Serenius (1741). ”Ni är en braf Arbetare Fredman, men ock braf dyr”. Björnståhl Resa 1: 409 (1772). Du är dyr på ditt arbete, mäster. Heidenstam Birg. 76 (1901). — bildl. l. i öfverförd anv. (jfr 1 c). Erfarenheten är en säker, men dyr Läromästare för Riken. Kellgren 3: 253 (c. 1780). — särsk.
a) (†) bildl., i uttr. dyr på sina varor o. d., närmande sig bet.: stursk, högfärdig (jfr 4 slu tet). Then Gilius (bössgjutare) ähr mechta dyr opsin konst, så att han vill ingen late see, huru han lader eller elliest går til värke med skytten. GR 24: 395 (1554). Jag var en jungfru, som var tämmelig stor i mitt sinne och dyr på mina varer, att den, som ville hafva dem, han skulle inte låta göra narr af sig. Horn Lefv. 79 (c. 1657).
b) (†) öfvergående i bet.: snål på, fiken efter; i ssgn ÄRE-DYR.
3) som kräfver stora utbetalningar l. vållar stora utgifter; där stora utbetalningar l. höga priser förekomma; kostsam, dyrbar; i sht om ort, land, hus osv.; äfv. om lefnadssätt. Han tager alltid in på det dyraste hotellet. Det har varit en dyr vecka för mig. Vthi ett sådant ringa fruchtbahrt och dyrt Land (skulle befolkningen) aff Hunger nödwändigt förgå. Brask Pufendorf Hist. 279 (1680). Det är dyrt at ligga ute i fält. Envallsson Schlenzh. 29 (1796). Det är ändå fasligt hvad min hustru blir mig dyr. Wetterbergh Penning. 36 (1847). Via del Tritone ansågs vara en dyr gata. Ljunggren Resa 52 (1871). Ett dyrt lefnadssätt. Cavallin (1875). Ett dyrt hus. Dens.
4) i uttr. dyr tid (ngn gg dyra tider), tid då (nödvändighets)varor o. särsk. lifsmedel stå i högt pris (förr nästan alltid därför att årsväxten varit dålig); förr ofta öfvergående i bet.: högt pris (på lifsförnödenheter), dyrhet, icke sällan närmande sig bet.: knapphet, brist; förr ofta med bestämning inledd af på, stundom till, i, ngn gg om (jfr under 5). Dyra år, år då varupriser m. m. äro höga. Ath idhar ympnogheet tienar .. (andras) torfftugheet j thenna dyre tijdh. 2Kor. 8: 14 (NT 1526). Om .. sådana dyr tijd på spannemålen affkomma skal, will .. förnödenne wara, att … GR 18: 35 (1546). Spannemål, hvilken vid dyra tider införes (till Falkenberg). Christer Bonde i HSH 6: 96 (1658). Tå wart en grufwelig dyr tijd i Ridgötaland, så att hela landet syntes thäraf wilia blifwa öde. Verelius Herv. 124 (1672; isl.: hallæri mikid). P(en)n(in)g(a)r gud tröste, är dyr tidh om. VDAkt. 1689, nr 733. Dyra och svåra år. Lagerbring 1Hist. 2: 314 (1773). Jag skall ej göra dyr tid därpå, (fr.) je n’y mettrai pas cherté. Weste (1807). (Vid missväxt) blir det dyr tid och fattigdom uti landet. Topelius Nat. 95 (1856). De dyraste och billigaste åren (äro) vanligen förenade genom en kedja af år med öfvergångspriser. GFSteffen i SLorS 16: 423 (1899). — särsk. (†) bildl., i uttr. göra så dyr tid af (ngt), göra så stor affär af, närmande sig bet.: vara så stursk öfver (jfr 2 a), förhäfva sig öfver. Han behöffwer icke göre szå dyr tijdh aff sin konst .., man wet dog well hwar han lärtt haffwer thet ringe han nw kan. GR 17: 193 (1545).
5) (†; se dock slutet) sällsynt, svår att finna; särsk. i uttr. det är dyrt om (l. på) ngt, det är ondt om l. brist på ngt. En man skal dyrare warda än fijnt guld, och een menniskia meer wyrd än itt stycke guld aff Ophir. Jes. 13: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: mer sällsynt). Där i landet är dhyrt om veedh och kåål. OxBr. 9: 668 (1645). Förwete (dvs. nyfikenhet) giör dyra Jungfrwr. Grubb 232 (1665). Ther til medh war i Staden dyrare på nödtorfftigh närningh helst för hestarna. Widekindi KrigsH 170 (1671). Ingen förnufts-gåfva mognar sednare än thenna (dvs. den ”högsta visheten”), och ingen klokhet är ibland oss menniskior dyrare. Rydelius Förn. Föret. § 10 (1718, 1737). — särsk. [jfr motsv. uttr. i fsv., d., mnt., holl. o. t.] (fullt br.; jfr anm.) i uttr. nu äro (voro) goda råd dyra o. d., eg.: icke lätta att finna, numera nästan alltid i bet.: nu gäller (gällde) det att finna en utväg, fastän det ser (såg) kinkigt ut; det ser (såg) betänkligt ut. Cronon var .. platt försvagat, så att godh rådh våre dyre, huru man best schulle blifve utaf mett samme gield. RA 1: 227 (1538). I omöijelige ting ähr råden dyr (dvs. icke lätta att skaffa). AOxenstierna 2: 243 (1615). Fahran (dvs. fruktan) giör god rådh dyr. Grubb 200 (1665). (Huset) började brinna på alla sidor, och tycktes då goda råd dyra, om de ej skulle brinna inne. Fryxell Ber. 1: 43 (1826). Anm. Språkkänslan torde numera vid närmare reflexion öfver detta uttr. i allm. åt dyr gifva bet.: dyrbar.
II. dyrbar, värdefull, samt i anv. som utvecklats ur denna bet.
1) dyrbar, värdefull.
a) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera knappast br.) eg.: som i sig själf äger l. representerar ett stort (penning)värde. It glaas medh dyra smörielse. Mat. 26: 7 (NT 1526; öfv. 1774: dyrbar). Calk och paten aff Silff och annan sådan dyr metal. LPetri Kyrkiost. 63 b (1566). Till Kolmegorådh i Ryssland, vidh hvijte hafvet sigla ängelske .. medh allehanda klädhe och få igen dyre skinvaror. Bureus Suml. 26 (c. 1600) [jfr DYR-SKINN]. Dyra håfwor giömmas grant. Grubb 167 (1665). Drotningen .. begåfvade Konungen med anständiga och dyra skjänker. Lagerbring 1Hist. 1: 185 (1769). Slottet skimrade öfverallt af guld och dyra stenar. SvFolks. 216 (1844). — (†) öfvergående i bet.: praktfull. Phoebus (har) giort sin Åhrs kretz med sijn Wagn then dyre. Stiernhielm Fägn. 18 (1643, 1668). Gubben ledde mig / i deras förmak dyra. Odel Sincl. 16 (1739).
b) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera bl. i högre stil, i sht predikostil; jfr α) bildl. l. i öfverförd anv., om värde som ej (kan) uppskattas i penningar: värdefull; ss. adv., bestämmande akta o. d. verb: högt (jfr β). Mijn siäl haffuer .. dyyr warit för tijn öghon. 1Sam. 26: 21 (Bib. 1541; Bib. 1917: mitt liv .. har varit dyrt aktat i dina ögon). När en kommer till welle, så acktar han ickie dÿrth fattigt folck. LPetri Oec. 75 (1559). Ett lif .., / Rikt på njutning, dyrt af fyllda pligter. Wallin Vitt. 2: 34 (1805). Prisad vare du (Gud) .. för helsans dyra gåfva. Hagberg Pred. 3: 157 (1817). — särsk.
α) (äfv. i vanl. spr.; mindre br.) om tid(en); vanl. med bibegreppet att man ej har råd att försumma att rätt använda den, närmande sig bet.: yiktig, angelägen (se 5); numera i sht i uttr. ögonblicken äro dyra o. d. Förspilla den dyra nådatiden. Om något hindrar dem, när tiden är dem dyrast. Dalin Arg. 2: 350 (1734, 1754). Upp! ögonblicken äro dyra. Tegnér (WB) 4: 14 (1822). Timmen räknas icke mer så dyr mot slutet som vid begynnelsen af (tentamenstiden). Runeberg ESkr. 1: 214 (1832). Ej vill jag längre dröja, / Förty min tid är dyr. BEMalmström 6: 54 (1845).
β) (†) ss. adv., bestämmande prisa, fira o. d. verb: synnerligen, högt, högligen, kraftigt (jfr 3 b). (Erik af Pommern) begynte så skicka ther i Danmark, at thet Danska riddareskapet loffuade honom icke dyrt. OPetri Kr. 195 (c. 1540). Så firas lika dyrt en doglös papegoja, / För sina granna dun och för sin konst att stoja. Bergklint Vitt. 67 (1774).
2) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†; jfr dock anm. nedan) om person, en persons gärning l. tillhörighet o. d.: härlig, utmärkt, frejdad, hög, helig, högtlofvad. Gudz dyra nampn misbruka ey. Ps. 1536, s. 40. Alt bögier sig och ährar / Min Thron och dyre Crona. Stiernhielm Cup. 1 (1649, 1668; yttradt af Cupido). Den dyre Guds mannen Doctor Martin Luther. Dryselius Monarchsp. 399 (1691). Titt (Guds) Ord tag aldrig osz ifrå, / Och Sacramenten dyra. Ps. 1695, 200: 5. När tiden än var blind och yr, / Den ansågs då för stor och dyr, / Som .. / Förstörde Kyrka, Stad och Land. Nordenflycht QT 1746—47, s. 18. Hennes Maj(estä)ts Dyra Person. Dalin Arg. 1: 2 (1754). Dessa vår stora Konungs så höga som dyra egenskaper. AdP 1786, s. 23. De dyra orter, / Der vår Frälsare har vandrat. Geijer I. 3: 280 (1816). Välsigna, Gud! en dyr och helig stund, / Då jag med dig förnyar mitt förbund. Ps. 1819, 354: 1. Jag kan försäkra herrn på det dyraste Guds ord, att … Almqvist TreFr. 2: 68 (1842). Vårt land, vårt land, vårt fosterland, / Ljud högt, o dyra ord! Runeberg 2: 3 (1847). — särsk. [jfr ä. eng. Gods precious!] (†) i svordomen Guds dyraste (näml. död l. pina l. ngt dyl.). (Jag) får .. inthet annet än puckerij Än gudz Dyreste, iag skall woge min halss ther wtöffuer. GR 11: 152 (1536). — Anm. Åtskilliga af ofvan anf. uttr. äro ännu br., särsk. i religiöst spr., men dyr torde då alltid fattas i bet. ”dyrbar” (se 1 b) l. ”älskad” (se 6).
3) högtidlig.
a) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†; se dock slutet) om högtid l. helgedag. Dett tumult, .. som the i then dijre påskahöghtiidhen hollit haffua. BtHforsH 1: 171 (1630). Hon war vthrest på landet öfwer dijreste högtijden. VRP 1662, s. 62. Reenhielm OTryggv. 148 (1691). — särsk. [jfr motsv. anv. i fsv.] (ännu ngn gg i historisk framställning) i uttr. dyra (dyre) Vårfrudag (förr äfv. Vårfrudag dyra l. ensamt dyra Vår fru) o. d., ännu i vissa trakter folklig benämning på den 15 augusti, Marie Himmelsfärdsdag, samt (†) dyra Vårfruafton, benämning på den 14 aug. Dyra wår frw dagh. NT 1526, s. O o 5 a. Widh dyre warfrue tijd nest komandis. GR 7: 376 (1531). Worfrue affton Dyre Anno .. 34. Därs. 10: 254 (1535). Sommestädz hålles .. (Maria besökelses) Historia på dyra wårfru. LPetri KO 46 b (1571). Bælter Cerem. 257 (1762). Dyre vårfrudag välsignades öl och annan dryck liksom om påsktiden. GNikander i FolklEtnogrStud. 1: 299 (1916).
b) [jfr motsv. anv. i fsv.] om ed, försäkran, löfte, förr äfv. om påstående o. d.; äfv. ss. adv. till motsv. verb; närmande sig bet.: kraftig. Loffuade .. wår Herre them .. med en dyyr eedh, At … LPetri 2Post. 72a (1555). Vthloffuandes .. dyyrligha noogh retta bättring. LPetri Mandr. H 4 a (1562). Han swär högt och dyrt. Linc. (1640; under sancte). Hvilket han ock ännu dyrligen påstår. VDAkt. 1736, nr 367. En evig fred, som med dyraste Eder bekräftades. Dalin Hist. 1: 429 (1747). De .. lofva högt ock dyrt att hämnas. GCederschiöld i Landsm. V. 6: 72 (1885). Något som denne .. dyrt förnekade. Annerstedt UUH II. 1: 94 (1908).
4) [jfr fsv. dyr älli konstogh ordh samt motsv. anv. i isl.] (†) hög, majestätisk; storståtlig, stor; förnäm. Aldrig såg iagh ett konunge barn som så dyrt seer wth medh sin öghe. PolitVis. 39 (c. 1600). Ästu nu så Kakewijdh i munnen, och Dyr vthi Orden til at skryta, såsom tu plägar? Chronander Bel. H 8 a (1649). Din ära, i den höjd du hunnit, / Är dyr och stor, men ej förökt. Wallin Vitt. 2: 12 (1804; till J. A. Lindblom, då han blifvit utnämnd till ärkebiskop).
5) (nästan †) viktig, maktpåliggande, angelägen; numera bl. om ämbete, plikt, kall o. d.; förr äfv. i annan anv. Tå jagh skal döö och fara hähn, / Then dyra sidsta Färden. Ps. 1695, 346: 9; jfr Ps. 1819, 416: 6. The angelägne och myckit dyre Gräntze-fästningar, Narwen, Iwanogrod (osv.). Widekindi KrigsH Dedik. t. Carl XI s. 2 b (1671). Oförfarna i den dyra Konsten at regera. Mörk Ad. 2: 416 (1744). Att, så som sig borde, sköta de dyra åligganden, hvilka de hafva sig anförtrodda. Boström 3: 450 (1847). Du bör allraförst söka uppgöra din dyraste angelägenhet hos Gud. Rosenius Fader Vår 18 (1858). jfr (†): Han (den nyvalde riksdagsmannen) besinnar väl, utaf hvad dyr vigt det är, som honom är ombetrodt. Oelreich 566 (1755).
6) (numera i sht i religiös stil) som är dyrbar för hjärtat, älskad, kär, högtvärderad; ss. adv., bestämmande älska, vörda o. d. verb: innerligt, varmt o. d. Ock borde Psaltaren för then skul wara oss käär och dyyr, at … FörsprPsalt. (Bib. 1618). Min dyre Vän. Hasselroth Campe 13 (1794). Dyraste åhörare. Lehnberg Pred. 2: 173 (c. 1800). Att en stund tala med Er, som ären mig på denna jord dyrast. LStenbäck (1834) hos Aspelin Stenbäck 135. Dyra förluster (dvs. förluster af kära anhöriga l. vänner). Genberg VSkr. 2: 7 (1865). O, dyre vänner, syndens lön är döden. Fröding NDikt. 62 (1894). Älska henne tillbaka, högt, dyrt, brinnande! Lagerlöf Länk. 39 (1894). O, hvilka ord, dyraste begrafningsgäster! PT 1912, nr 217 A, s. 2. — [jfr motsv. anv. af käraste, äfvensom af eng. dear] (knappast br.) i uttr. min dyraste, ss. ett slags interj.: bevars, kors! (Frun:) Ack, du min dyraste! kommer mamsell att åka så präktigt. Zedritz 3: 155 (c. 1855).
-DANK. (der- ConsAcAboP 2: 16 (1654)) [efter t. teuerdank. Stilen (liksom t. ex. CICERO o. KORPUS) har fått sitt namn efter det första tryckta arbete hvari den användes (Teuerdank, tr. i Nürnberg 1517)] (†) boktr. benämning på frakturstil af en viss storlek. ConsAcAboP 2: 16 (1654). Den grofwa stylen, swensk dyrdanck, som han hafwer kiöpt aff Zacharia Brockenio, booktryckiare i Strengnääs. Därs. 199 (1660). jfr: Dyrdanck Fractur. Keyser Några få Proof (1691) enligt Klemming o. Nordin 171. —
(jfr I 3) -FÖDD, p. adj. som kostar mycket att föda (underhålla); i sht om husdjur. Dyrfödda Hästar. LBÄ 16—17: 94 (1798). (Karl XII) och hans män voro .. för sultanen dyrfödda gäster. Grimberg SvH 343 (1907). —
-FÖDD-HET30~2 l. 3~20. —
(II 1 a) -GRIP. [efter isl. dýrgripr] (arkaiserande l. skämts.) dyrbarhet, klenod. De gamlas arm-smiden, ringar och hvarjehanda dyrgripar. Dalin Vitt. II. 6: 94 (1739). Sv. Folks. 41 (1844). Dagens Nyheters alltid omsorgsfullt ciselerade och med linguistiska dyrgripar rikt smyckade språk. VL 1908, nr 87, s. 4. —
(II 2?) -HUS. [sv. dial. (Bohusl.) dyrhus. Benämningen beror förmodl. på att fornlämningen af folket uppfattats ss. ett altare l. ett tempel] (i Bohuslän) dös, jättestuga. Oedman Bahusl. 69 (1746). SFS 1867, nr 71, s. 2. Santesson Sv. 162 (1887). —
(jfr I 3) -HÅLLEN, p. adj. (i sydligaste Sv.) som är dyr att underhålla. Gosselman Col. 2: 246 (1828). Man började snart påtänka rasering af kyrkans ringmurar, som voro dyrhållna och numera ändamålslösa. Brunius Metr. 427 (1854). AQuennerstedt (1908) i KKD 4: VII. —
-KÖPT, p. adj. (dyrt- Schroderus Os. III. 2: 367 (1635), Ekman Dagb. 213 (1790). — -köfft Bullernæsius Lögn. 431 (1619)) som är köpt (som köpes) dyrt, dyrt köpt, dyr.
1) (föga br.) i eg. bet., = DYR, adj. I 1 a. (En ”herde”) skal .. see wel til om hans fåår, likawist, som om hans (dvs. sitt) eghet dyyrköpta godz. LPetri 2Post. 156a (1555). Fönsterglas var under medeltiden mycket dyrköpt. Brunius SkK 12 (1850). Det (är) tokeri att fly rätter som äro vanliga och ej dyrköpta. Gustafsson Senec. 1: 25 (1907).
2) bildl. l. i öfverförd anv.; jfr DYR, adj. I 1 c. En dyrköpt erfarenhet, lärdom, ära. Segern, freden var dyrköpt nog (nog dyrköpt). En dyrköpt vän. Wår Frälsermans Jesu Christi dyrtköpte Församling. Schroderus Os. III. 2: 367 (1635). Ryssarna behöllo .. detta blodiga fält, men ganska dyrtköpt. Ekman Dagb. 213 (1790). Det Godas vetskap, dyrköpt med det Ondas. JGOxenstierna 4: 122 (1815). Kulturens verkliga framåtskridande är alltid dyrköpt. Hjärne Sv. o. Främ. 98 (1908).
3) (†) dyrbar; jfr DYR, adj. II 1. Dyrköpta rariteter, underbara konststycken, vissa utsökt sköna djur, foglar, blomster. Thorild 4: 103 (1794).
4) (†) hög, helig; jfr DYR, adj. II 2. Oss är otienligit så mångha skrifftennes förwarningar, sådant dyrköfft Christi Sacrament haffua. Bullernæsius Lögn. 431 (1619). —
-LEJD, p. adj. (dyre- SUFinlH 5: 321 (1618). 1) eg.: som kostar (l. har kostat) mycket i lega; som det kostar mycket att anställa (i sin tjänst); vanl. om arbets- o. tjänstefolk o. d.; stundom om arbetsprestation o. d.; förr äfv. allmännare: som tager mycket betalt för sitt arbete. Krigzfolk .. (äro nu) fast dyr legde. GR 14: 399 (1542). The dyrlegda drengier. HG2AH 26 (1611). Någon dyrlegd Adjunct tål intet mitt ringa vilkor. VDAkt. 1731, nr 628. Denne var väl en käck musicus; men .. oskäligt dyrlegd. Nyrén Charakt. 81 (c. 1765). Dagsvärks karlen (är) dyrlegdare än Taxan säger. Posten 1769, s. 397. (Med. fakultetens medlemmar ha kallats) tiltagsen, djerfve, dyrlägde (osv.). Linné Bref I. 1: 263 (1775). Hästar och vagn äro dyrlejda ting i Athén. Bremer GVerld. 5: 211 (1862). 2) (†) bildl., om person: som gör svårigheter att utföra något, kinkig. Dyrlegd war iag aldrig än, / Til at skalda den til heder, / Som är min och dygdens wän. Rydelius Vitt. 103 (1712). 3) (†) dyrbar; jfr DYR, adj. II 1. I, som eder dierfve vågen / Till sådant dyrlägdt prijs att trägne vända hågen (näml. att hinna Parnassens topp)! Düben Boileau Skald. 1 (1721). —
(jfr I 3) -ODLAD, p. adj. som det kostar mycket att uppodla. Lundequist Landtbr. 183 (1855). Dyrodlade, stenfyllda moränmarker. GAndersson i TurÅ 1918, s. 15. —
(I 3) -ORT. i sht adm. ort där förnödenheter o. bostäder äro jämförelsevis dyra (o. påkalla förhöjning af löner). Den gruppindelning af dyrorter, som enligt nya löneförslaget måste göras. PT 1909, nr 163 A, s. 2. —
-ORTS-TILLÄGG—0~02 l. ~20. Hr Kardell yrkade ett dyrortstillägg af 60 kr. årligen för banvakter och stationskarlar i Norrland. PT 1897, nr 103, s. 3. —
(II 1 a) -SKINN. [jfr språkprofvet från Bureus under DYR, adj. II 1 a] (i Lappl.) eg.: dyrbart skinn; skinn af pälsdjur, t. ex. ekorr- l. mårdskinn; jfr DYRE-VARA. (Lappen) kommer till kyrkoplatsen, än med några marker smör, än med ett dyrskinn. Læstadius 1Journ. 9 (1831). Düben Lappl. 311 (1873). —
-TID, se d. o.
B (†): DYRA-BERGS-STEN, se A.
C (†): DYRE-DÖD(EN). [möjl. folketymologisk ombildning af DIGRE-DÖDEN i anslutning till DYR, adj. II 4; jfr dock ä. d. (Huitfeldt) den sorte eller dyre død] digerdöd(en). På den Tijden grasserade den stora Pestilentien som man kallade dyre döden. Spole Alm. (1695). —
-LEJD, se A. —
-FÖRTJÄNT, p. adj. (föga br.) dyrt förtjänt. JWallenberg 151 (1771).
Spalt D 2447 band 7, 1923