Publicerad 1899 | Lämna synpunkter |
BANEMAN ba3ne~man2 (ba`neman Weste), m.; best. -mannen; pl. -män; se för öfr. MAN, sbst.1
1) (ngns) dråpare (l. mördare); jfr BANE 3. The måtte hämpna theras fadhers dödh på honom, som sigh för hans banaman bekiändt hadhe. L. Petri Kr. 26 (1559). När någhon fans slaghen på en åker eller äng eller skogh skulle .. (målseganden) ägha åkerstykket om Banamannen ikke fans igen. Bureus Suml. 54 (c. 1600). Förr änn Fadren (till den dräpte) .. sielf beder för Banemannen. RARP 3: 361 (1644). Dhet kalla och stannande Blodet aff een ihiälslagen Menniskia .. begynner igen at rinna när Dråparen eller Banemannen kommer tilstädes. Rel. cur. 219 (1682). Frantz Albrecht af Sachsen-Lauenburg är ansedd .. för Gustaf Adolfs baneman. Gustaf III 1: 57 (1786). Både historien och dikten hafva exempel nog på söner, som satt sig upp mot sina fäder eller till och med blifvit deras banemän. Cavallin Skr. 34 (1879). — särsk.
a) [jfr fsv. sander banaman] i uttr. ngns rätte baneman o. d. G. I:s reg. 7: 244 (1531). Sanskylliga dråpare och theras retta banemän, som the dråpo. RA 2: 247 (1568). Hwar så hände at hans näste arffwingar, som dräpin ähr, sökia effter rätta bansman och finna honom. Lagförsl. 489 (1606). Men den vår välfärd hemligt gnager, / Vårt lefnads-stöd oss undandrager: / Han är vår vissa baneman. G. F. Gyllenborg Vitt. 2: 179 (1795).
b) bildl. Se, hur kärlek kunnat vara / Båd mitt lif och baneman. Dalin Vitt. 3: 155 (c. 1740). Nöjets baneman. G. G. Adlerbeth i LBÄ 11—13: 203 (1798). Sånggudinnornas baneman. Thomander Skr. 3: 295 (1826). Den ena tanken korsar den andra, den ena bilden är den andras baneman. Runeberg E. skr. 1: 299 (1833).
c) i föga br. uttr. Tyrannen, / Förtryckarn af sitt land, förföljarn, banemannen. Leopold 1: 126 (1802, 1814). Om en uppsåtlig baneman vet man, att han i mörkret förföljes af den mördades skugga. Franzén Pred. 4: 205 (1844).
2) [sannol. uppkommet af sådana uttr. som rätte l. själfve banemannen, eftersöka banemannen, i hvilka ordet lätt kunde blifva liktydigt med gärningsman. Inflytande från uttr. komma ngt å bane(n) o. d. är äfv. tänkbart, dock mindre sannol.] (†) upphofsman (till ngt, i sht till ngn förbrytelse); gärningsman; tillskyndare, vållare, anstiftare; ledare, anförare. Råån, hemgång, wåldtäkt .., hwilket alt icke är alleene här til dagz bleffuet ostraffet .., vthan nw här öffuer .. förbudet, At icke någet emoot honom, som rätte Banemannen är, skal företages. Mandata Sigismundi Cc 3 a (1596). The Biärmer .. rustade sigh .. til örligz, ther til en benämd Tumming war Baneman. Schroderus J. M. kr. 53 (1620). Metius är Banemannen til thetta Krijget. Dens. Liv. 25 (1626). Thenna Artickels Baneman namngiffs icke aff (kyrko-)Mötet. Dens. Osiander 2: 785 (1635). Att man skulle låta efterspana baneman till ett sådant argt ock ogrundadt ryckte. 2 RARP 2: 123 (1723). Bane-man .. der Rädelsführer. Lind (1749). Kommandes den som upptäcker banemannen till denna oförskämda gärning att undfå en belöning af 4000 r:dr. Adlerbeth Ant. 2: 141 (cit. fr. 1795). jfr: Baneman ..(:) then som Skada giör. Spegel Guds verk Reg. (1685).
Spalt B 231 band 2, 1899