Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
ANATEM an1ate4m, äfv. -tä4m (-tä´m Dalin), n. (r. l. m. J. G. Oxenstierna 4: 366 (1815)); best. -et; pl. -er, äfv. =; l. ANATEMA an1ate4ma, n.; best. -at; pl. (föga br.) = (Bremer (1847)) l. -ata (AB 1897, nr 179, s. 2), ngn gg -or (jfr Linder Om -er 87). — Anm. I sg. begagnas anatem o. anatema ungefär lika ofta; i pl. är anatemer den vanliga formen.
(uttalande l. uttryck af) förbannande l. fördömande; bannlysning, exkommunikation; förbannelse, förkastelsedom. Kyrkan utslungade sitt anatem(a) mot kättaren. Atterbom Minnen 172 (1818). Hvarken med jemmerskri eller anathemer nedslår man någon motståndare. Fries Utfl. 1: 18 (1843). Våra s. k. läsare .. ropa sina anatema. F. Bremer (1847) hos Adlersparre Bremer 2: 73. Snoilsky 3: 111 (1883). — i försvagad bet., i sht skämt. (På vinden) var jag med om att revidera brödlårar .. (och) utösa anathemer öfver råttor. Bremer Grann. 1: 25 (1837).
Anm. Ett särsk. stöd har ordet anatema haft i 1 Kor. 16: 22, hvilket ställe i NT 1526 öfversättes: Hwilkin herran Jesum Christum icke haffuer kär han ware Anathema Maranatha. Först öfv. 1883 aflägsnar ordet o. återgifver versens slut: han vare förbannad; jfr äfv. Melin Hel. skrift (1865). Det gr. ἀνάϑεμα har här sin mera konkreta bet.: det (l. den) åt förbannelse hemfallna [jfr lat. anathema esto]. De arameiska orden Maran atha, som i ä. tid (jfr randanm. i NT 1526) antogos vara ett uttr. för förbannelse, anses i själfva verket betyda ”Herren kommer”.
Spalt A 1257 band 1, 1898