Publicerad 2023 | Lämna synpunkter |
ÖRJA œr3ja2, v., äv. ÖRA œ3ra2, v.3 -ade ((†) pr. pass. -es Enholm Anm. 1: 23 (1753)). vbalsbst. -ANDE, -ING (se avledn.), -NING (se avledn.). (ör- (öhr-) 1651 osv. örj- (-i-) 1640 osv.).
1) (i formen örj-) (†) strypa l. snara (ngn). Linc. Cccc 1 a (1640). Om the eij wore karlar ther till wille honn Örja eller strypa honom. GullbgDomb. 19/7 1649. ST 1895, nr 1647 B, s. 1.
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) dra ihop (o. ta upp) (fiskenot); jfr LUKA, v. 2. En Notedrächt, Huilken Rastorp örja. VisingsbDomb. Vårt. 1644. Öras noten på isen, kallas vaken der hon upptages, örje-brunn eller örje-vak. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 70 (1868).
-VAK. (ör- 1955 osv. öre- 1681. örje- 1868) (numera bl. tillf.) örbrunn; jfr vak, sbst.1, o. luke-vak, upptagnings-vak, örnings-vak. Fatab. 1914, s. 204 (1681).
B (†): ÖRE-VAK, se A.
C (†): ÖRJE-BRUNN, -VAK, se A.
Ssg (numera bl. ngn gg, i skildring av ä. förh.): örnings- l. örings-vak. örbrunn; jfr vak, sbst.1, o. ör-vak. Noten gifs neder uthe på stora öpna Siön i Nederlåtz-wakerna, och uptages i Örnings-wakerna. Tiselius Vätter 1: 118 (1723).
Spalt Ö 241 band 39, 2023