Publicerad 2005   Lämna synpunkter
TITULUS tit4ɯlɯs l. ti4, m. Anm. 1:o Ordet har anträffats med lat. pluralböjning tituli. Cygnæus 1: 281 (1852). 2:o Ss. förkortningsformer används Tit. l. tit., äv. t.
Etymologi
[av lat. titulus (se TITEL, sbst.1)]
i attributiv anv. framför efternamn: herr; äv.: nämnde; särsk. ss. tilltal i brev o. d. i stället för namn l. titel ofta liktydigt med: min herre; numera bl. ngn gg, ofta med ngt nedsättande bibet. Tit. lärer vara nöjd, at et så trötsamt bref omsider ändas. Schönberg Bref 3: 198 (1778). (Patienten) fick först behandling af titulus Åkerman. Welander VenerSj. 66 (i handl. fr. 1822). Man säger ofta Titulus i stället för: Herr med karakter och namn; men detta passar endast för högre personer till lägre. Lidén SvSpr. 95 (1848). Nu voro vi emellertid här och på nåd och onåd öfverlämnade åt titulus Canarios välvilja. Zilliacus VandrÅr 1: 105 (1920). En som till skillnad från tit. Carlsson vet allt om hästar, nämligen professor Sven Dyrendahl. SvD 2 ⁄ 6 1974, s. 5.

 

Spalt T 1646 band 34, 2005

Webbansvarig