| Publicerad 1999 | Lämna synpunkter |
SVIKTA, v.3; anträffat bl. i sup. -at.
(†) refl.: svinga sig. Här ha vij upå båhr en, som sin vandring lychtat, / Som har sin resa giort och sig till himbla svichtat. Rosenfeldt Vitt. 228 (1686).
Spalt S 15131 band 32, 1999