Publicerad 1998   Lämna synpunkter
SVAGHET sva3g~he2t, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(svack- 1560 (: liffzsvackhetth). svag- (su-, sw-) 1526 osv. swac- 1526. förr äv. -heet(t), -hett(h))
Etymologi
[liksom d. svaghed av mlt. swakheit, motsv. mht. swachheit; avledn. av SVAG, adj.]
förhållandet l. egenskapen att vara svag; fall l. manifestation av denna egenskap; särsk.
1) motsv. SVAG, adj. 2; förr äv. konkretare, om minskad hållbarhet l. om skavank gm förslitning hos ngt. Min wagn hölt heel wäl hitop (dvs. till Sthm) så iag icke såg dän ringaste swaghet på honum. Ekeblad Bref 2: 305 (1662; rättat efter hskr.). Iu längre en Wäria är, iu mehra Swicht och Swagheet gifwer hon, derföre till defension är han intet dugelig. Porath Pal. 2: L 2 b (1693). Man kunde .. inte förstå vad hon hade att vara rädd för, hon var tung och starkt byggd, ett muskelberg egentligen, det var bara någon svaghet någonstans i det väsentliga som gjorde att hela denna stora maskin kunde egentligen nästan inte alls fungera. Trotzig Sjukd. 220 (1972); jfr 4.
2) motsv. SVAG, adj. 4; i sht: förhållandet l. egenskapen att ha nedsatta krafter; kraftlöshet, matthet; äv. (numera bl. med ålderdomlig prägel): sjukdom l. åkomma l. defekt; förr äv. bildl.: plåga (se PLÅGA, sbst. 1), hemsökelse. Allmän svaghet (i sht med.), förr äv. ytterlig svaghet, om sjukdomstillstånd (utan speciella symptom men) kännetecknat av allmän resp. mycket stark nedsättning av kroppskrafterna. Iach sade thet är mijn swagheet, thz är thens högstes höghra ha(n)dz förwandling. Psalt. 77: 11 (öv. 1536; Bib. 1917: plågas tid). Om man mister sin Mandom, så att han icke kan försuara sigh hos sin hustru. För then suagheet skall man stöta lagerbär små, beblanda them (osv.). OMartini Läk. 34 (c. 1600). Bevilljades och Borgemästaren Hans Hindrichsson skall fåå 300 daler aff Chronan till åhrligitt oppehälle i sin liffztijdh, effter han för ålderdoms och sjuckdoms svagheet intet kan sigh nära och föda. RP 5: 165 (1635). Then nya första Mjölcken (efter barnfödsel) är ett födande Medicament, thet Naturen, til then Ändan, genererar, at thet måtteligen må nära, samt helt sakta och lindrigt, efter Barnets Swaghet, Tarmarna röra. Aken Reseap. 213 (1746). Vid sista svängningen segna två (i kompaniet) / Af svaghet omkull på marken. Snoilsky 4: 82 (1887). Wretlind Läk. 3: 90 (1895: allmän). WoH (1904: ytterlig). Ingolf (som varit sjuk) tycktes helt ha kommit över sin svaghet. Edqvist MannHav. 45 (1967). — jfr HJÄRT-, HUVUD-, KROPPS-, LIVS-, NERV-, ÅLDERDOMS-SVAGHET.
3) (numera mindre br.) motsv. SVAG, adj. 6 a. Gräsens och löfvens här (dvs. i Norden) mera lifliga, ljusare grönska, hvilken .. egentligen är ett bevis på en vextlighetens svaghet, hvilken i Söderns mognare natur och liksom fullblodiga alster ej finnes. Geijer Häfd. 47 (1825).
4) motsv. SVAG, adj. 8, äv. 8 a, 8 b (se a), 8 c (se c). Effter iach skall nw beröma mich, så will iach beröma migh vtåff min swagheet. 2Kor. 11: 30 (NT 1526; äv. i NT 1981). Den svaghet, som utmärkte förmyndare Styrelsen (för K. XI), hade .. icke kunnat botas. Schönberg Bref 2: 322 (1778). Lewenhaupts anfallsplan omintetgöres genom flottans sena ankomst och svaghet. Malmström Hist. 2: 306 (1863). Sverge från fallets brant vardt ryckt, / Och svagheten åter kan slumra tryggt. Snoilsky 3: 51 (1883). Vem avgör t. ex. i vad mån den brutalitet, som nu inom det politiska livet .. innebär vad man bland själsläkare kallat en svaghetens brutalitet. Ruin Gyckl. 128 (1934). — särsk.
a) kortsp. motsv. SVAG, adj. 8 b. Hör du Svensson, hva va dä du markerade svaghet i? Dom andra har visst kastat klöfver? Engström 1Bok 46 (1905).
b) (†) konkretare, om ngt varigm ngn visar sin svaghet. Christus (är) bådhe korsfäst och dödh, och thet är hans swagheet. OPetri 2: 59 (1528).
c) motsv. SVAG, adj. 8 c. (Sv.) rikets svaghet (lat.) imperii imbecillitas, infirmitas. Cavallin (1876). Hösten 1898 fanns det inte många som anade den inre svagheten i det omätliga ryska riket. Furuhjelm StigOron 242 (1935).
5) motsv. SVAG, adj. 9. Bliffuue the talandis om stadzens anliggianndis swaghett. VadstÄTb. 35 (1579). Erich Pehrsson i Tibble och Rassbo Kijhl sochn klagar om sitt hemmans swagheet, grannen som hafwer lijka stort hemman giör 1 t:na mindre, begärer fördenskull förmedling såsom grannen på 1 t:a sp(anne)m(å)l och någre p(e)ng(a)r. UUKonsP 7: 234 (1665). Affärsläget i Förenta Staterna företer .. ett lofvande skick .. Det anfall af svaghet — en följd af tillfällig öfvermättnad — som utmärkte senaste veckan, är åter öfvervunnet. GHT 1895, nr 290 A, s. 4.
6) motsv. SVAG, adj. 10; äv. konkretare: av svaghet (i abstraktare mening) beroende ofullständighet l. defekt i den andliga utrustningen l. karaktären l. sätt att vara, ofullständighet, brist, defekt; äv. (jfr 7): av svaghet beroende (förkastlig) benägenhet till ngt l. böjelse. Mänsklig svaghet. Mänskliga l. den mänskliga naturens svagheter. Hebr. 5: 2 (NT 1526). Epter tigh (dvs. Gud) förutan formåå menniskligh swagheet intit, hielp til medh tina nådhe ath wij måghe fulborda tijn budh. OPetri 2: 425 (1531). När, i swaghet, wi ha någon synd begått, / Och ödmiukt ångre det, så glömer Han (dvs. Gud) wår brått. Kolmodin QvSp. 2: 492 (1750). Hon war blefwen andra gången gift .. och hade haft den swagheten, at nog litet bry sig om sina barn med förra giftet. Säfström Banquer. I 2 a (1753). (Sv.) Spel är hans svaghet, (fr.) c’est son faible que le jeu. Weste (1807). Otaliga gånger har (Fröding) .. biktat egen anfrätthet och maskstungenhet men aldrig för att ”paradera” med sin svaghet. Olsson i 3SAH LXIX. 1: 12 (1960). En någorlunda intelligent och nyfiken ung man har i den åldern (dvs. vid nitton års ålder) genomlevt ett helt liv, i teorin. Ingen mänsklig svaghet eller uselhet kan egentligen vara honom främmande, ingen lycka eller olycka förvåna honom. Jersild 50Fräls. 24 (1984). — jfr KARAKTÄRS-, MÄNNISKO-, SJÄLS-, VILJE-SVAGHET. — särsk. (†) usel förmåga (till ngt). (Människan) moste lära kenna sigh, och förnimma sijn swagheet til thet som gott är. FörsprBib. a 4 b (1541).
7) motsv. SVAG, adj. 11, i uttr. svaghet för ngn l. ngt, egenskapen l. förhållandet att vara svag för ngn l. ngt; fäbless för ngn l. ngt; äv. utan förb. med prep.-uttr.: fäbless; jfr 6. Den eljest så stolta drottningen (dvs. Lovisa Ulrika) hyste mycken svaghet för sina begge sistfödda barn. Crusenstolpe Mor. 1: 205 (1840). Svagheten för vackra namn har sitt mest karakteristiska uttryck i eufemismen. Tegnér SprMakt 132 (1880). En gustaviansk författare, som .. (lektorn) mycket beundrade, var Kellgren, en svaghet, om vilken han ej är ensam. ÅbSvUndH 63: 142 (1942). Punschen lockade mej inte trots min svaghet för sötsaker. Wigforss Minn. 1: 145 (1950). Var och en kan .. välja sina favoriter bland de hederliga gammaldags hjältarna; jag vill gärna bekänna en viss svaghet för de franska pälsjägarna och skogslöparna, som under ensamma kanotfärder utforskade Kanadas och Nordamerikas gränslösa ödemarker. DN(A) 20⁄12 1964, s. 5.
8) motsv. SVAG, adj. 12, särsk. 12 a: egenskapen l. förhållandet att vara svag (i ngt), klenhet; äv. (i vitter stil) personifierat. OxBr. 12: 113 (1646). När Du nu fordrar .. at jag skal säga, hwilken predikomethod är den bästa, så måste jag rent af bekänna min swaghet wara så stor, at jag knapt wet, hwad jag skal wåga säga. Posten 1769, s. 1057. Äfven efter .. (den nydanande franske skådespelaren Barons) tid har Åskådaren haft det missödet, at med sina blickar oftare möta Theater-predikanten än Vältalaren, oftare Svagheten, som kryster sig til styrkans åtbörder och ton, än Snillets naturliga uttryck af passionen. LBÄ 16—17: 53 (1798). Orsaken till hennes låga platssiffra i klassen .. var just hennes redan i provet dokumenterade svaghet i modersmålet. Edlund KalmarprovProgn. 63 (1955).
9) [i (förbleknad o.) konkretare anv. av 8] egenskapen l. förhållandet att vara svag; ofullständighet, brist(fällighet), svag punkt l. svag sida (hos ngn l. ngt); förr äv.: (begånget) fel. Det som skapat är befinnes alltsam(m)ans wara förgängeligheten underkastat fult med feel oc Swagheeter. Rosenhane FörklDav. Inledn. 1 (1666, 1680). Jag kan alt mehr och mehr förundra mig öfver Schmedemans svagheter. Bark Bref 2: 134 (1706). Att han begått samma svagheter i Latiniteten uti neder Scholan. KalmDP 1758, s. 66. Genom bemödandet att tillvägabringa mångsidighet i kunskaper har man gått miste om ännu vigtigare fördelar, hvilket bäst bevisas genom svagheten af de skriftliga prof, som under loppet af detta och det nästföregående året blifvit afgifna i och för studentexamen. TLär. 1846—47, s. 133. (Den boströmska filosofiens) svaghet .. är i första rummet dess orörliga, något kalla, man kunde säga ”kristallartade” gudsbegrepp. Rudin i 3SAH 11: 78 (1896). Alla dessa graverade flaskor är att hänföra till tiden efter 1830, att döma av formgivningen och dekorens tekniska svagheter. Fatab. 1954, s. 144. Gierow i 3SAH LXXVII. 2: 147 (1969; i tankegång).
10) motsv. SVAG, adj. 13; jfr 2. Schroderus Dict. 149 (c. 1635). Nor för Stora wånga kiörkia Ähr en kiälla S: Mariæ kiälla kallat, Omfattat med 3 st: Stennar, deräst ähr fordom dagz Offrat af alle slagz Sortementer, Peninger, knapenåhlar, Haakar, och sådant Mäst för Ögonnes Swagheet Skull. RannsaknAntikv. II. 1: 242 (1672). Flexibel inom de gränser som terapeutens personlighet, verklighetens krav och patientens svagheter bestämmer. Crafoord BorderlPers. 30 (1971). — jfr SYN-SVAGHET. — särsk.
a) motsv. SVAG, adj. 13 slutet: egenskapen l. förhållandet att ha klent förstånd l. icke ha fullt förstånd l. icke vara vid sina sinnens fulla bruk; sinnessvaghet; numera nästan bl. ss. senare led i ssgr. (Anm. förståndssvaghet o. själssvaghet uppförs i SAOB ss. ssgr, FÖRSTÅNDS-, SJÄLS-SVAGHET, medan huvudsvaghet o. sinnessvaghet uppförs ss. avledn. av HUVUD- resp. SINNES-SVAG. Samtliga anförda ord kan uppfattas både ss. en ssg med SVAGHET o. ss. en avledn. av ssgn med -SVAG). Utaf mycket tal blir dårens swaghet spord. Kolmodin QvSp. 2: 380 (1750). (E. XIV) regerade med beröm, utom det sidsta året, då en swaghet kom öfwer honom, så att han intet rådde om sig sielf. Schützercrantz Olyksöden 77 (1775). (Sv.) hufwudets swaghet (lat.) ingenii infirmitas, tarditas. Cavallin (1876). jfr ANDE-, FÖRSTÅNDS-, SAMVETS-, SJÄLS-SVAGHET ävensom HUVUD-, SINNES-SVAGHET (se HUVUD- resp. SINNES-SVAG o. anm. ovan). särsk. (†) allmännare: dåraktighet l. dåraktigt tal. Gelanor hörde så månge Swagheter, så månge Zoter och Gudzbelastande .. at han mit vti påstående action tädan gick. Weise 334 (1697).
b) (†) i uttr. fatta ngt med svaghet, fatta l. förstå ngt dåligt l. med svårighet. Tron allena kan fattat (dvs. att den kristne är Guds brud) .. ehuru hon ändå, för det gensträfwoga köttets skull, fattar det med stor swaghet. Borg Luther 2: 593 (1753).
11) motsv. SVAG, adj. 14.
a) (numera mindre br.) motsv. SVAG, adj. 14 a: ringa energi l. eftertryck; kraftlöshet. (Om) Kol-ryssen gäller 15 til 18 Dal. K:mt, må man ej undra, om (järn)verket länge arbetar med svaghet. Tiburtius PVetA 1761, s. 21. Han sökte vederlägga mig, men med svaghet. Weste FörslSAOB (c. 1817).
b) motsv. SVAG, adj. 14 b; i sht förr särsk. motsv. SVAG, adj. 14 b β: svag betoning l. svagtonighet l. ringa uttalsstyrka. (Sv.) Röstens svaghet, (lat.) Vocis exilitas. Schultze Ordb. 5230 (c. 1755). I hvarje teckning måste man .. angifva, hvarifrån ljuset kommer, hvilket äfven åstadkommes genom omvexlande styrka och svaghet i strecket. Sandström KrMat. 58 (1840). Svaghet, det minimum af relativ anslagsstyrka (någon anslagsstyrka måste hvarje stafvelse ha), som tillkommer svag stafvelse. Kræmer EnstafvOrd 5 (1882).
12) (numera föga br.) motsv. SVAG, adj. 16: klen kvalitet; ringa halt av värdefull beståndsdel; knapphet. Thedh swåre örlogh wij nu dragas medh; wåre medels swaghet och Stendernes trångmål Och olägenheet. Stiernman Riksd. 1021 (1643; rättat efter hskr.). HSH 31: 237 (1667; hos malm). (Lövås silverbruk) har .. en tid, förmedelst Participanters oförmögenhet och Grufwornes swaghet .. (varit) öde lämnat. HC11H 12: 40 (1697).
Ssgr: (6) SVAGHETS-BROTT. (numera mindre br.) jfr -synd. Blott en hastig flykt kan mig ännu försvara / Ifrån det svaghets-brott — at ej omensklig vara. Kellgren (SVS) 3: 95 (c. 1794). Koch GudVV 2: 264 (1916).
(2) -FEBER. (†) feber i kombination med svaghet i kroppen (nedsatt muskelstyrka). Lundberg HusdjSj. 26 (1868). Bohm Husdj. 82 (1902).
-FEL.
1) tekn. till 1: i inneboende svaghet (härrörande från konstruktionen l. tillverkningen l. uppkommen genom förslitning l. åldrande) bestående fel (se d. o. I 2). TNCPubl. 82: 116 (1984).
2) (numera föga br.) till 6: fel (se d. o. I 4) härrörande från mänsklig svaghet. Botvidi Brudpr. 52 (1621, 1634). Odhner G3 1: 552 (1885).
(2) -FÖRNIMMELSE. Swing 1921, nr 10, s. 7.
-KÄNSLA. känsla av svaghet.
1) till 2. 2NF 18: 1093 (1913).
(1) -LINJE. geol. om tänkt linje utmed vilken rörelser i berggrund l. jordlager kan äga rum. 2NF 13: 133 (1910).
-PERIOD. period av svaghet.
1) till 2. Verd. 1892, s. 3 (i fråga om skolelev). Somliga mena .. att pubertetsperioden är en svaghetsperiod, under vilken barnens hälsa lättare skadas. Jundell Barn. 1: 291 (1927).
2) till 4. 2NF 8: 101 (1907). Karl XI:s död 1697 ansågs inleda en svensk svaghetsperiod. SvFlH 2: 20 (1943).
-PROV. (numera föga br.) prov på svaghet; särsk.
1) till 6. Sorg och fåfäng klagan, äro swaghets prof, / Dygd och wett bli aldrig tidsens rof. Nordenflycht QT 1744, s. 30; möjl. icke ssg. Kolmodin QvSp. 2: 497 (1750).
2) till 8. JHLidén (1764) i 3SAH 17: 166.
-SKEDE. skede av svaghet.
1) till 4. NF 16: 1400 (1892).
2) till 8. Werin Ekelund 2: 58 (1961; hos poet).
(4) -SKOV. jfr skov, sbst.2 4. Wegelius MusH 399 (1893).
(6) -STUND. (i sht i vitter stil) stund av (mänsklig) svaghet. Castrén Res. 2: 301 (1847).
(6) -SYND.
1) teol. ouppsåtlig (mindre) synd som begås på grund av mänsklig (vilje)svaghet (o. icke berövar syndaren Guds nåd). Ekman Siönödzl. 58 (1680). I nattvarden hämtar vi ny kraft att gå vidare, men också varje minsta handling av kärlek uppväger våra svaghetssynder. Broomé Kat. 33 (1975).
2) (numera mindre br.) allmännare, i fråga om ngns mindre allvarliga (l. lättförlåtliga) ofullkomlighet i visst avseende l. negativa benägenhet för ngt. Man kan ej bli ond derpå (dvs. på Oehlenschlägers fåfänga), man kan endast undra öfver att en så väldig och genialisk natur kan vara utsatt för dylika svaghetssynder. Tegnér Brev 3: 351 (1825). För språkrigtighet röjer Rydqvist redan i sina tidigare skrifter ett fint sinne och undviker äfven sådana små svaghetssynder, som ej äro ovanliga hos våre bättre författare och derför med större lätthet innästlat sig i skriftspråket. Wisén i 2SAH 54: 86 (1878).
-TECKEN. tecken på svaghet. särsk.
1) till 2. Gripenberg SistRond. 6 (1941).
2) till 4. Asplund Stud. 74 (1912). Svaghetstecken på centrala områden av vårt offentliga liv. Hellström Malmros 347 (1931). DN(A) 16⁄11 1963, s. 2.
-TILLSTÅND~02 l. ~20. tillstånd av svaghet.
1) till 2. GMArmfelt (1792) i 3SAH LII. 2: 544.
(1) -ZON. geol. zon av berggrunden l. jordskorpan där denna är svag (o. utmärks av sprickbildning l. förkastning); äv. om svag zon i inlandsisen; jfr -linje. Fennia 36: 571 (1915). Ett skruvningsbälte kan ha uppstått i isens svaghetszon på Öland S om moränbältet. SvGeogrÅb. 1947, s. 59. TurÅ 1957, s. 39.
(6) -ÖGONBLICK~102. ögonblick av svaghet. Lenngren (SVS) 2: 165 (1796). Dahlin SvartL 56 (1934).

 

Spalt S 14744 band 32, 1998

Webbansvarig