Publicerad 1998   Lämna synpunkter
SURD, adj. o. sbst.; ss. adj. utan gradform, ss. sbst. r.; säkert anträffat bl. i pl. -er.
Ordformer
(sourd 1794—1805. surd 1690—1871)
Etymologi
[i formen sourd av fr. sourd, otydligt ljudande, döv, irrationell (om tal), i formen surd av t. surd, irrationell, l. eng. surd, adj. o. sbst., tonlös, tonlöst ljud, irrationell, irrationellt tal, av lat. surdus, dovt ljudande, tyst, döv, irrationell (om tal), av omtvistat ursprung, dock möjl. rotbesläktat med lat. susurrus, viskning, susning. — Jfr SURRA, v.1, SVÄRM]
(†)
I. adj.
1) om konsonant: tonlös. Bokstäfwerna indelas efter Indiska Grammatiken uti Surda, nämligen k, kh; ch .. och Sonanta, nämligen g, gh (etc.). Iduna 9: 364 (1822).
2) som man håller tyst med, som man inte delger andra, hemlig, dold. Min tröghet kommer aldrig af glömska för mina vänner, men af en viss kedja af tracasserier ock sourda ledsamheter. BrinkmArch. 2: 445 (1794).
3) irrationell (se d. o. 3). J surd eller ojämne Tahl at nogast och in infinitum kunna uträkna det som öfwerskiuter, lämnas til decimal Arithmeticam. Rålamb 1: 9 (1690). När den utmärkte roten värkeligen kan dragas ur den förestälta digniteten, kallas quantiteten rationäl: men går det icke an, får han heta irrationäl eller surd. Palmquist Alg. 1: 14 (1745). Sourd .. se Irrationelt-tal. Sturtzenbecher (1805); möjl. att hänföra till II. Surd .. säges om rötter, som ej kunna med bestämd noggrannhet uträknas eller uttryckas. Dalin (1871).
II. sbst., motsv. I 3: irrationellt (se IRRATIONELL 3) tal l. storhet. SvLitTidn. 1837, s. 104. I stället för uttrycket ”irrationela qvantiteter” har man och brukat säga ”surda qvantiteter”, äfven ”Surder”. Björling Alg. 1: 80 (1861).
Avledn. (†): SURDISK, adj. till I 3, om uträkning: som rör l. ger irrationellt tal l. irrationella tal. Polhem ESkr. 3: 309 (1722).

 

Spalt S 14650 band 32, 1998

Webbansvarig