Publicerad 1991   Lämna synpunkter
STORSA stoʃ3a2, äv. STOSCHA stoʃ3a2, f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(storsa (-å-) 1887 osv. stoscha 1907 (: gammelstoschor, pl.). stursa 1900)
Etymologi
[sv. dial. (Jämtl., Medelpad) ståscha, ståschke o. d. (i ordförteckning från 1700-talet: stårkia); möjl. av ett till storka ombildat stolka, till det v. som föreligger i nor. dial. stolka, gå med korta stampande steg, rotbesläktat med STJÄLK (jfr fvn. stulka, liten flicka, till en motsvarighet till nor. dial. stulka, v., (biform till stolka, se ovan))]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) flicka l. ung ogift kvinna; äv.: ogift kvinna, ungmö, i ssgn GAMMAL-STORSA (Hülphers HerrHäst. 79 (1907)). (Jag) träffade .. lilla H. D. Det är en piffig storsa på omtrent 20 vårar. Vi blefvo bekanta .. något litet. Molin FrÅdal 301 (1887). Tvärlidklumpen ser så inbjudande ut med sina vackert löfklädda sidor och sin säter nedanför branten, där storsan vänligt bjuder på hvad huset förmår, d. v. s. nysilad mjölk. TurÅ 1896, s. 19. Nog är stårsan i yngsta laget förstås, och här hemma behövs hon fasligt väl till hjälp. Enström Gråbacka 207 (1929).

 

Spalt S 12458 band 31, 1991

Webbansvarig