Publicerad 1991   Lämna synpunkter
STOR stω4r, sbst.2, om person m., om sak r. l. m.; best. -en, äv. -n; anträffat bl. i sg.
Etymologi
[ellips (i bet. 1, 2) av STOR-MAST l. STOR-TOPP resp. STOR-SEGEL o. (i bet. 3) av STOR-DRÄNG]
1) [jfr motsv. anv. av eng. main, stormast] sjöt. om stormasten l. stortoppen; företrädesvis i sg. best. Huru ofta har man ej, under en hel vakt, sedt fartyg på Spithead, kanske med Holländsk flagg på storen, Fransk förut eller Spansk på kryssen. Platen Glascock 1: 44 (1836). Akterbolinerna lossas, och akterseglen hållas med brassarne lefvande emellan parallela rår, hvarunder storens rår hållas något mera fulla än kryssens. Ekelöf Skeppsm. 141 (1881). På ett fullriggat tremastat fartyg benämndes masterna förifrån räknat: fockmast, stormast och kryss- eller mesanmast. I dagligt tal ombord användes ofta i stället benämningar som .. stortopp eller storen och krysstopp eller kryssen. Weinberg Sjömansk. 85 (1954).
2) sjöt. om storsegel; företrädesvis i sg. best. Lundell (1893); möjl. till 1. Med två ref i stor’n och klyfvaren passerades snart Soens fyr. TIdr. 1897, s. 352. Om du inte genast får ner storn, går det åt hälsike för oss! Engström 1Bok 147 (1905). Man gör upp om priset, den gamla saltbaljan får vind i storen och sticker ut över fjorden. TurÅ 1949, s. 203. Alfvén Glädjen 285 (1979). — jfr STORM-STOR.
3) (tillf.) i sg. best., om stordrängen (på en gård). (Husbonden) tippade stillsamt att ”lilldrängen” Gunder (Hägg) skulle bli ännu bättre (ss. löpare) än vad ”storen” Henry (Kälarne) hade blivit. Eidmark SannGunderH 18 (1953).
Ssgr, se STOR, adj. ssgr.

 

Spalt S 12174 band 31, 1991

Webbansvarig