Publicerad 1989   Lämna synpunkter
STIMMIG stim3ig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[till STIMMA, v.1, o. STIM, sbst.1]
(ngt vard.) om person (l. skolklass o. d.): benägen för att stimma (se STIMMA, v.1 II), som (gärna l. ofta) stimmar, stojig l. bråkig l. bullersam; om ngt sakligt, i sht plats l. lokal: kännetecknad l. full av stim (se STIM, sbst.1 II 2), stojig l. bullrande l. bullersam o. d. Tamm AvlÄndAdj. 35 (1899; om skolklass). Det var en julidag i den numera stimmiga kuststaden Luleå. Samzelius SkogFjäll. 138 (1905). När sorlet blir för högt och stimmigt, ser han bistert på de närvarande. Martinson BakSvenskv. 77 (1944). Malmqvist BerTräskmark. 1: 91 (1976; om marknadsort).
Avledn.: STIMMIGHET, r. l. f. egenskapen att vara stimmig. SDS 21/3 1988, s. 8.

 

Spalt S 11830 band 30, 1989

Webbansvarig