Publicerad 1985   Lämna synpunkter
SPONTON spontω4n l. -å4n (sponto’n Weste, spånntón Dalin), r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(spontan 1886 (om förh. före 1791). sponton 1783 osv. spontong 1847. spångtång 1771)
Etymologi
[jfr t. sponton, eng. spontoon, fr. sponton, esponton; av. it. spontone, spuntone, till spuntare, fördriva (fiende ur en ställning), av s-, prefix med förstärkande innebörd, av lat. ex-, ut ifrån (se EX-), o. puntare, ansätta, eg.: sticka, till punto, punkt, stygn, eg.: stick, av lat. punctum, p. pf. n. av pungere, sticka (se PUNKT)]
(förr) om halvpik (med bladformig spets) som före 1791 utgjorde ett befälstecken för infanteriofficerare; ngn gg äv. allmännare: halvpik. DA 1771, nr 156, s. 4. Officern med ögon våta / Bär spontonen fäld och tung, / När bestört han kring sin Kung / Ser sitt tappra Manskap gråta. Bellman (BellmS) 7: 81 (1783). Sponton .. (dvs.) Halfpik, som fordom bars af infanteri-officerare, nu bruklig till sjös vid äntringar. Dalin (1854). En .. i Artillerimuseum förvarad svensk sponton från omkring 1700 .. har en 16 cm lång och nedtill 6 1/2 cm bred bladformig spets, vars udd är utdragen. ALM BlVap. 150 (1932). — jfr OFFICERS-SPONTON.
Ssg: SPONTON-FORMIG, adj. (†) som till formen liknar en spontons spets. Marklin Illiger 164 (1818).

 

Spalt S 9923 band 29, 1985

Webbansvarig