| Publicerad 1983 | Lämna synpunkter |
1) (gm reflexion av ljus) ge l. åstadkomma en spegelbild l. spegelbilder av (ngn l. ngt), återspegla l. avspegla; vanl. om yta (i sht yta av sjö o. d.) som fungerar likt en spegel; äv. om person: se l. betrakta (ngt, t. ex. sitt ansikte) i spegeln l. en spegel (l. speglar); oftast följt av prep.-uttr. inlett av prep. i o. betecknande det som reflekterar ljuset; äv. utan obj.; äv. i pass. närmande sig l. övergående i deponentiell anv. Hon speglade sitt ansikte (i spegeln). Schroderus Dict. 252 (c. 1635). Trädet, skiönt och grönt, sin pracht i floden speglar. Kolmodin QvSp. 1: 583 (1732). Runeberg (SVS) 6: 239 (1863; utan obj., om vattenytor). Ute i sjön, som tåget ilar förbi, ser jag ett näs med speglande träkronor. Rydberg Varia 50 (1890, 1894). Den stora trymån speglade de luftiga gardinerna och grönskan utanför. Östergren (1944). Tydligt och skarpt ser jag mitt eget ansikte speglas i glaset inom fotografiets ram. Sjögren TaStjärn. 71 (1957). — jfr AV-, BE-, EFTER-, FÖRE-, SJÄLV-, ÅTER-, ÖGON-SPEGLA. — särsk.
a) i p. pr. (vanl. i mer l. mindre adjektivisk anv.); stundom liktydigt med: spegelblank; jfr c. Wallerius Min. 259 (1747; om järnmalm). I speglande sjöar på gyllene sand / De skämtande bada vid middagens brand. Stagnelius (SVS) 1: 329 (c. 1815). Hallström Händ. 73 (1927; om cylinderhatt). Sfäriska speglar indelas i konkava och konvexa, beroende på om den speglande ytan är buktad inåt eller utåt. Bergholm Fys. 4: 13 (1957). — jfr KOL-, SOL-, STJÄRN-SPEGLANDE. — särsk. i adverbiell anv.; särsk. i uttr. speglande blank, spegelblank. Det var redan i december. .. Och ändå lågo Mälarvikarna lika speglande vackra som på en sommarkväll. Heidenstam Svensk. 1: 300 (1908). Sparre Tattarbl. 79 (1923: blank).
b) [äv. utgående från 2] ss. vbalsbst. -ing, om förhållandet att ngt speglar ngt (l. att ngn speglar sig; jfr 2); oftast konkret(are), om spegelbild (äv. om enskild gång då spegelbild gm spegling återkastas); jfr c. Schultze Ordb. 4728 (c. 1755). Låt blicka ur din (dvs. vinflaskans) blanka spegling / Det Skönas bilder och det Storas värf! Atterbom SDikt. 2: 331 (1818, 1838). I Torneträsks stilla, stålblåa vatten ligga hvita speglingar af snöfjäll. TurÅ 1908, s. 285. TMatFysKemi 1922—23, s. 229 (i pl., om enskilda gånger). En glatt yta är .. villkoret för spegling. Klein Ljus. 31 (1925). Tio minuters spegling och kamning. Östergren (1944). När han såg sin spegling i den svarta rutan. Edqvist AngelTer. 246 (1953). — jfr LUFT-, METALL-, SJÖ-, STJÄRN-, VATTEN-SPEGLING m. fl.
c) mer l. mindre bildl.; särsk.: avspegla (se d. o. 2) l. återspegla (ngt); i sht dels i fråga om avspegling av känslor o. d. i en människas ansikte l. ögon o. d., dels i fråga om litteraturens l. konstens avspegling av verklighet l. idéer l. känslor o. d.; äv. motsv. a; jfr 2 slutet o. SPEGEL 1 c. Annonserna (pressen, den aktuella litteraturen) speglar tiden (samhället, utvecklingen). Själsrörelserna speglades i hans ansikte. Siffror som speglar levnadskostnadernas utveckling. Wijn speglar Hiärtat .. (dvs.) Dhet vptäcker mansens sinne. Grubb 853 (1665). Hellas’ konst speglar en skön mensklighet. Rydberg Magi 21 (1865). I ett modernt psykologiskt drama der själens finaste rörelser skola speglas från ansigtet mera än genom gester och stoj, torde (osv.). Strindberg Julie XXIII (1888). De stora, klara ögonen spegla utomordentlig förvåning. Berndtson Jäg. 171 (1926). Lidman Gossen 287 (1952; i p. pr.). — jfr SJÄLV-SPEGLANDE. — särsk. motsv. b. All varelse är blott en spegling af din egen; / Du sjelf är blott en bild, ditt ögas bild, till slut. Franzén Skald. 2: 181 (1828). Anden och naturen sattes i .. (Schellings) system blott såsom olika speglingar av det absoluta. Schück (o. Warburg) Huvuddr. 3: 53 (1918). (Reformationstidens litteratur) med dess spegling av brytningstidens andliga atmosfär och strömningar. Nohrström StrövtBöck. 133 (1935). Wigforss Minn. 2: 100 (1951). jfr SJÄLV-, VERKLIGHETS-SPEGLING. särsk. (†) om förhoppning beträffande l. utsikt för framtiden; jfr SPEGEL 1 c ϑ. Bremer Brev 4: 530 (1848).
2) refl., om person (l. djur): se på l. betrakta l. granska sin egen spegelbild, se sig i spegeln l. en spegel; oftast följt av prep.-uttr. inlett av prep. i betecknande det som reflekterar ljuset; äv. (i sht med saksubj.) i fråga om att gm sin placering framkalla en spegelbild (i sht i en vattenyta). Hon står och speglar sig dagarna i ända. Bureus Suml. 53 (c. 1600). Då .. Halländska åsen om Wår-tiden speglar sig med sina gröna Boke-blader uti Rösjön. Linné Sk. 354 (1751). Man kan äfwen spegla sig i lugnt watten eller i blankt jern. Berlin Lrb. 122 (1852). I .. (bäcken) speglade sig dagarna i ände de mildögda små lammen. Martinson i 3SAH LX. 1: 26 (1949). Han speglade sig i botten på en av kopparformarna som stod i rad på spiselkransen. Hesslind Sista 62 (1974). — jfr BE-, SJÄLV-SPEGLA. — särsk. mer l. mindre bildl.; ofta: avspegla sig (se AVSPEGLA 2 slutet), avspeglas, återspeglas; äv.: framträda (likt en spegelbild). Herrans clarheet later sigh speghla vthi oss, så som vthi en speghel, medh itt oförtäckt ansichte. 2Kor. 3: 18 (NT 1526; Bib. 1917: vi alla som .. återspegla Herrens härlighet). Om I .. begynnen spegla eder uti inbillade förtienster. Bælter JesuH 5: 596 (1759). Såg du honom i går spegla sig i vår bestörtning? Fahlcrantz Schiller Fiesko 89 (1821). De taflor af framtiden, som oupphörligt speglade sig framför hans inbillning. Knorring Torp. 1: 132 (1843). Augustinus talar mindre till människor än till Gud, han speglar sig i Gud, och då måste han ju te sig eländig. PedT 1956, s. 50. särsk.
a) i fråga om återgivande l. åskådliggörande av ngt (i sht ngt abstrakt) gm ngt, avspegla sig (se AVSPEGLA 2 slutet), avspeglas; i sht i fråga om återgivande osv. av ngt i litteratur l. i fråga om avspegling av känslor o. d. i ngns ansikte; jfr 1 c. Nationlig är ju all den poesi, der en nation speglar sig sjelf, sitt lynne, sitt tungomål, sina seder, sina häfder och minnen. Franzén i 2SAH 15: 233 (1833). I hans ansigte speglade sig ett qval, för starkt att målas i ord. Carlén Rosen 44 (1842). Urkristendomen, sådan denna speglar sig i Nya testamentets skrifter. Segerstedt Händ. 15 (1920, 1926). Den mot beständighet riktade kulturviljan, sådan den tydligt speglar sig i Egyptens pyramider. Frosterus Jord. 18 (1930). NordKult. 7: 31 (1947).
b) (numera bl. ngt ålderdomligt) betecknande att ngn tar ngn l. ngt l. låter ngn l. ngt tjäna sig ss. ett lärorikt (i sht varnande) exempel, ta lärdom l. exempel (av ngn l. ngt) o. d. (jfr 6 b, SPEGEL 1 c α); i sht i uttr. spegla sig (ut)i (förr äv. (up)på l. av l. vid) ngn l. ngt, numera nästan bl. i uttr. spegla sig i ngns öde. RA I. 1: 357 (1544: upå). Then speglar sigh väl, som speglar sig på en annan. Granlund Ordspr. (cit. fr. c. 1600). Petreius Beskr. 1: 20 (1614: sigh aff thetta exempel speghla). RP 4: 169 (1634: der vidh). Man bör altid spegla sig uti andra folks öden. Höpken 1: 251 (1771). De gå bort och varda förqvafde af lekamliga omsorger … Speglen eder, I verldens trälar! Wallin 1Pred. 1: 281 (c. 1830). F. hade bordt spegla sig i Berzelii (goda) föredöme. Hellberg Samtida 7: 238 (1872). Bergman Skyar 62 (1928, 1936: spegla sig i hans öde).
3) (i sht i vitter stil) intr., om ngt sakligt: spegla sig (se 2). Insjön med speglande skogen af fur eller bok. Weibull LundLundag. 2 (1882); äv. att hänföra till 2. Ett näs, som speglade i den lugna, soliga viken. Bergh Konst 149 (1899, 1908). Solen speglade i Klara-vattnet. Stiernstedt Bank. 238 (1947).
4) (förr) intr., i fråga om bränning av krukmakargods: med hjälp av en speglande krukskärva inne i ugnen kontrollera bränningens förlopp. 2SvKulturb. 9—10: 78 (1937).
5) (föga br.) opers., i uttr. det speglar ngnstädes, ngnstädes framträder l. alstras spegelbilder. Lugnt är allt, så långt ögat når; / det speglar inunder ö. Melin Dikt. 2: 183 (1904).
6) se (ngn l. ngt) liksom i en spegel o. d. (jfr 2 slutet).
a) (numera bl. ngn gg i vitter stil) i uttr. spegla ngn l. ngt i ngt, se ngn l. ngt i ngt liksom i en spegel; i sht bildl. Gudz helgon skulle wara oss for .. en spegel ther wij speghla skulle gudz stoora barmhertigheet och godheet vdinnan. OPetri 1: 207 (1527). Jag kan re’n döden i min egen skugge spegla. Frese AndelD 81 (1724, 1726). Ett bref från er (systrar): der jag kan spegla / Edra hjertan i hvar enda rad. Franzén Skald. 1: 137 (1810, 1824). Fjärilarna är .. (för oss) ett slags naiva flygmaskiner .., rötterna kämpar med varann … I naturen speglar vi vad kriget aktualiserat inom oss. Ekelöf Utflykt. 10 (1947). För dem (ur tredje klass) som bakom järnräcket speglade oss (dvs. deltagarna i en maskeradfest på en ångbåt) i de kolorerade ljusens och de fläktande kostymernas reflexer, måste vi ha tett oss som två privilegierade. Ruin SjunknH 111 (1956).
b) (†) i det bildl. uttr. spegla ngn i ngn, i ngn (liksom i en spegel) se ngn ss. ett lärorikt l. varnande exempel; jfr SPEGEL 1 c α. Spegla uti mig en olycklig Konung, som genom sin egen illgierning beredt sig en olycka. Mörk Ad. 1: 19 (1742). I den borttagne (dvs. den lame man som, enl. Mat. 9: 1—8, blev botad o. fick sina synder förlåtna) kunne wi spegla hwar och en botfärdig syndare, som flyr till Jesum. Franzén Pred. 3: 267 (1843).
1) (numera i sht i vitter stil) till 1: avspegla; i sht bildl., motsv. avspegla 2 (jfr spegla 1 c). Atterbom SDikt. 1: 181 (1808, 1837). All snö är borta från isen, som suddigt speglar af stränderna och molnen. Berg Clerck 85 (1898). Att dina blickar, ständigt lika klara, / må spegla af ett skuldlöst sinnes frid. Söderberg Dikt. 38 (1901).
2) (numera föga br.) till 1, 2, refl., i uttr. spegla sig av l. spegla av sig, avspegla sig, återspeglas; äv. bildl. Sjöberg (SVS) 1: 257 (1820: sig af). Själen speglar af sig i ansigtet. Lindfors (1824). Ahlman (1872). —
SPEGLA TILLBAKA10 040. (i vitter stil) till 1: återspegla, gm spegling återkasta; särsk. bildl. (jfr spegla 1 c). Atterbom SDikt. 2: 190 (1814, 1838).
1) till 1 c.
a) om person som i sitt arbete speglar ngt. (Förf.) Bengt Bratt: lyckosam speglare av socialt skeende. DN 1969, nr 148, s. 13.
SPEGLERI104, n. särsk. till 2, om handlingen att spegla sig; särsk. bildl. (i ssgn själv-spegleri). —
SPEGLIG, adj. [jfr t. spieglig] bergv. till 1, om mineral: speglande, reflekterande. Möller (1790). Schulthess (1885). jfr grov-speglig.
Spalt S 9310 band 29, 1983