Publicerad 1982   Lämna synpunkter
SOPRAN sωpra4n, äv. sop-, om person f.//ig., om sak r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid användes stundom it. soprano (se nedan). Mecklin BegTonk. 8 (1802). Björkman (1889; jämsides med sopran).
Etymologi
[jfr t. sopran, eng. o. fr. soprano; av it. soprano, av ett icke anträffat vulgärlat. superaneus, som ligger över (på tonskalan), suverän (se SUVERÄN)]
mus.
1) om den högsta sångstämman (hos kvinnor l. gossar l. kastrater) i kör (med ungefärligt omfång från ettstrukna till tvåstrukna a o. avgränsad mot alt, tenor o. bas) l. om röst(läge) hos kvinna l. barn l. kastrat som motsvarar denna sångstämma (med ungefärligt omfång från ettstrukna till trestrukna c, stundom till trestrukna f), sopranstämma, sopranröst; jfr DISKANT 4. Hög l. första sopran (inom den högre delen av registret). Låg l. andra sopran, mezzosopran (se d. o. 1). Lyrisk, dramatisk, lyriskdramatisk, högdramatisk sopran. Ha en ljus, ren, klar sopran. Sjunga sopran. Sånglära 3 (1814). ZTopelius (1853) i Konstnärsbrev 1: 313 (om sångstämma). Fjärmare klingar den höga sopranen, / vallar och går och går vilse i vall. Fröding Guit. 25 (1891). En klar hög sopran, som klingade i kapp med ”Don Carlos’” ljuva baryton. Lagergren Minn. 8: 81 (1929). Siwertz Tråd. 35 (1957). jfr KOLORATUR-, MEZZO-SOPRAN. särsk. (i sht i vitter stil) i utvidgad l. bildl. anv., om tonläge hos vind l. kyrkklocka o. d. Sjön röt sin bas och vinden skrek sopranen. CVAStrandberg 4: 93 (1857). De äldsta kyrkornas klockor sjunger sopran. Nyblom HjärtUngt 125 (1946).
2) i musikverk: stämma avsedd att utföras av sopran (i bet. 1). Höijer (1864). IllSvOrdb. (1955).
3) person (i sht kvinna) med sopran (i bet. 1), sopransångerska l. sopransångare. Vår utmärkte sopran, den berömde Testari. SC 1: 384 (1820). Sopranerna och altarna stod på var sin sida i kören. SvHandordb. (1966). jfr KOLORATUR-, MEZZO-SOPRAN.
4) om det centrala tonläge hos ett instrument som (närmast) svarar mot sopranens (i bet. 1); i sht ss. senare led i ssgr. BonnierLex. (1966).
5) elliptiskt för: sopransaxofon. Bud spelade sopran. Mezzrow o. Wolfe Dans 159 (1953).
Ssgr (mus.): (1, 3) SOPRAN-ARIA. aria (se d. o. 1) för sopran. Bauck 1MusH 125 (1862).
(4) -BASUN. (förr) jfr basun 1 o. -saxofon. Bauck 1Musikl. 2: 250 (1871).
(4) -HORN. (förr) jfr horn 5 o. -saxofon. UB 2: 527 (1873).
(1, 3) -KASTRAT. kastratsångare med sopranröst. Jeanson (o. Rabe) 1: 122 (1927).
(1) -KLAV. c-klav på notsystemets lägsta linje, angivande ettstrukna c; jfr klav, sbst.1 4. Mankell Lb. 38 (1835).
(1, 3) -KOR. (numera bl. i högre stil) kör av sopraner; jfr kor, sbst.1 3. SvLitTidn. 1820, sp. 405.
(1, 3) -PARTI. parti (se d. o. 2 a) för en sopran l. sopraner. BvBeskow Lefn. 42 (1857). Sopranpartiet sjöngs af Mozarts fru. PT 1902, nr 105 A, s. 3.
(1, 3) -RÖST. röst(läge) utgörande resp. kännetecknande för sopran, sopran. Sånglära 5 (1814).
(4) -SAX. (vard.) sopransaxofon. Mezzrow o. Wolfe Dans 129 (1953).
(4) -SAXOFON. saxofon med sopran. 2NF 24: 890 (1916; bildtext).
(1, 3) -SOLIST. solist som sjunger l. brukar sjunga sopransolo(n). HågkLivsintr. 17: 196 (1936).
(1, 3) -SOLO. solo för sopran. Rydqvist Resa 96 (1838).
(1, 3) -STÄMMA. sångstämma utgörande l. kännetecknande för en sopran; äv. dels: sopranröst, dels om parti för sopraner i musikverk, dels om gruppen av sopraner i en kör. Berndtson (1880; äv. om sopranröst). Fru Lustas sång (i Vägevalspelet) kan icke gärna ha framförts annat än av en sopranstämma. ABeijer (1955) hos Stiernhielm o. Columbus (SVS) 116.
(1, 3) -SÅNGARE. jfr -sångerska. JournLTh. 1812, nr 282, s. 4.
(1, 3) -SÅNGERSKA. sångerska som är en sopran (se d. o. 3) l. har sopranröst. WoJ (1891).
Avledn. (till 1, 3): SOPRANETT, m. l. f. [med avs. på bildning jfr brunett, suffragett m. fl.] (tillf.) sopransångare l. sopransångerska. Bergman Patr. 11 (1928).
SOPRANIST, m. [jfr t. o. eng. sopranist, fr. sopraniste] (numera föga br.) sopransångare, kastratsångare. Bauck 1MusH 87 (1862). Schulthess (1885).

 

Spalt S 8898 band 29, 1982

Webbansvarig