| Publicerad 1980 | Lämna synpunkter |
SNORKIG snor3kig2, adj. -are. adv. -T.
motsv. SNORKA 2, om person: som (snäser o.) uppträder l. beter sig överlägset l. nedlåtande l. näsvist l. (dum)drygt l. med översittarfasoner o. d.; äv. i överförd anv., om ngt sakligt: som röjer l. som är (l. upplevs ss.) uttryck för l. som vittnar (l. upplevs ss. vittnesbörd) om en överlägsen l. nedlåtande l. näsvis l. (dum)dryg attityd l. översittarfasoner o. d. (hos ngn). En snorkig chef är ingen bra chef. Uttalandet gjorde ett snorkigt intryck. Läraren uppträdde ibland mycket snorkigt mot eleverna. Om Zuckmayers skämt kommit 1906, omedelbart efter Köpenickkuppen, då skulle jag glatt givit hals av belåtenhet över att det snorkiga preusseriet fått schavottera i en fars. SvD(A) 1931, nr 290, s. 12. Det är en ganska stor fara för att det litet snorkiga Stockholmsuttalet skall breda ut sig, särskilt är detta fallet med r-ljuden. NDA(A) 1933, nr 102, s. 6. Robert tittade ett tag på sin brorsdotter. Hon såg rätt lillgammal och något ”snorkig” ut. Hedberg Iris 63 (1934). Han såg ut som en bracka, som studenten med sin snorkiga terminologi kallar samhällsnyttiga medborgare. Ahlberg o. Lundquister Fåg. 74 (1936). Publiken föreföll något häpen över den snorkiga ton varmed .. (opponentens) anmärkningar framfördes (vid disputationen). DN(B) 1944, nr 144, s. 9. Den där fjanten Runsjö .. var snorkig. Fogelström Vakna 257 (1949). Så länge denna inbetalning från den stora allmänheten (dvs. en extra avgift till blomsterhandlarna vid förmedling av blommor till annan ort) forsar in är det ju helt naturligt att man blir snorkig och självsvåldig i uppträdandet mot kunderna. DN(A) 1964, nr 10, s. 25.
Spalt S 8193 band 28, 1980