Publicerad 1978   Lämna synpunkter
SLÄMMA, v.3 -ade (pr. sg. -ar 3SthmTb. 10: 290 (1618), Cellarius 86 (1729). -er G1R 18: 361 (1547: förslämmer), Dalius Valet. A 1 a (1681)). vbalsbst. -AN (SUFinlH 1: 87 (1600: slemmen)), -ANDE (G1R 22: 233 (1551: slemmendhe), Ekblad (1764)), SLÄMNING (i FÖR-SLÄMNING); -ARE, -ERSKA, se avledn.
Ordformer
(schlemm- 1675. slem- 1618 (: förslemar, pr.)—1747 (: Slemare). slemm- 1545—1769. släm- 1555 (: försläme)—1586 (: slämett, sup.). slämb- 1681 (: slämberi). slämm- 1556—1734. slöm- 1594 (: slömeri). slömm- 1547 (: förslömmer, pr.)—1593)
Etymologi
[liksom d. slemme av mlt. slemmen l. t. schlemmen (mht. slemmen), möjl. till mlt. slam, slam, smuts m. m., mht. slam, slam (t. schlamm, slam, i ä. t. äv.: rumlande; se SLAM, sbst.3); jfr i så fall med avs. på bildning o. bet. DÄMMA, v.1; för formerna med ö jfr lt. slommen, slömen, möjl. labialiserad form av mlt. slemmen (se ovan). — Jfr SLÄM, sbst.]
(†) vara överdådig l. omåttlig i mat o. dryck; frossa l. supa l. svira l. ruckla; särsk. i uttr. slämma och dämma (jfr DÄMMA, v.1); jfr SLÖSA, v. G1R 17: 625 (1545). Oss .. (är) tilkenne giffvit, att thet folk, som ähr i Vijborgh, holle flux opå att dricke och slemme såsom them sielffve teckes. Därs. 26: 461 (1556). Hwar är högferd, otucht, girigheet, fråtzerij och dryckenskap, slemmande och demmande, hickande och spyiande? Vthan hoos the Rijka, Edla och stoora Junkare, som vthswga them fattigom theras mood och blood. PJGothus Savonarola SyndSp. H 1 a (1593). Adelens Dygder thenne äre, / Aff Vngdom slemma the och täre, / Och pickerade Kläder draghe, / Dagh och Natt effter Horor jaghe. Forsius Fosz. 189 (1621). Emedhan the andre Christne vthi Dymmelwekan fastade .. och giorde sine Böner, i then stadhen slämmade (Erius’ anhängare) .. alt ifrån Morgonen, fylte sigh medh Kött och Wijn (osv.). Schroderus Os. 1: 490 (1635). Den ena manar den andra att slämma och dämma med sig, och .. nödger honom .. att dricka mera än han årkar. Fernander Theatr. 67 (1695). Ihre 2: 658 (1769). — jfr FÖR-SLÄMMA.
Avledn. (†): SLÄMMARE, m. [jfr t. schlemmer] person som är överdådig l. omåttlig i mat o. dryck; frossare l. suput l. svirare l. rucklare; jfr dämmare, sbst.1 Tiderus GrLat. 64 (1626). Schroderus Albert. 2: 131 (1638: Slämmare och Dämmare). En slemmare fyller i sigh med slukande, och swälgande. Schroderus Comenius 820 (1639; t. texten: Schlemmer). Diogenes skal en gångh hafwa gått en .. slämmares Hws förbij, som til kiöps war anslaget. Grubb 300 (1665). Schultze Ordb. 4546 (c. 1755). —
SLÄMMERI, n. [jfr t. schlemmerei] överdådigt l. omåttligt ätande l. drickande; frosseri l. superi l. svirande l. rucklande. Lät migh icke förfööras vthi Slämmerij, Dryckenskap, och Okyskheet. PJGothus Böön. H 7 a (1572). Hwilkit förhärdat .. hierta måtte then haffua, som icke tencker på (domens dag) .. i hwilkom tu icke alena måste göra räkenskap aff tit horerrij, fyllerij och slemmerij, och för tinne öffuerflödigheet, vthi tina kläder .. vthan ock så (osv.). Dens. Savonarola SyndSp. H 3 a (1593). Enn horewærdh Anders schrädder .. stältes inn för rättenn, och blef anklagett, att han håller här i stadhen itt otuchtigt lefuerne medh horerij och slämmerij, och håller iche een vthann några horor på stall. 3SthmTb. 4: 3 (1601). Ihre 2: 659 (1769). —
SLÄMMERSKA, f. [jfr slämmare] kvinnlig frossare o. d. Linc. Dd 6 b (1640).

 

Spalt S 7213 band 28, 1978

Webbansvarig