Publicerad 1977   Lämna synpunkter
SLUTT slut4, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. slutt; till SLUTT, adj., o. SLUTTA, v.2]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) i uttr. l. i slutt, i sluttande läge l. ställning, sluttande, snett; förr äv. [möjl. att fatta ss. ssg] i uttr. i lång slutt, (i) långsluttande (läge). Johansson Noraskog 3: 81 (i handl. fr. 1681). Tallbiten. Har twå hwita linier på wingarne, som gå i slutt. Linné FörelDjurr. 140 (1748). (Flygsanden) sopar jorden, och hwar som tufwor äro, lägger han sig i lång slutt på baksidan, men icke på framsidan. Dens. Sk. 335 (1751). I skymningen hade vi byggt en liten hydda genom att sätta stakar och grenar på slutt mot varandra. Lindblad Long VildmHägn 50 (1915).
2) konkret: sluttning. Rålamb 8: 189 (1691). Florence (ser man under resan) i en däld omgifwen med många enstakade gårdar och små lundar på sluttarne omgifwen. Palmstedt Res. 94 (1779).

 

Spalt S 6940 band 27, 1977

Webbansvarig