Publicerad 1975   Lämna synpunkter
SKÄSSA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE (Weste (1807)), -NING (Weste (1807), Dens. FörslSAOB (c. 1815)); -ARE (Weste (1807), Dens. FörslSAOB (c. 1815)).
Ordformer
(skeds- c. 1755. skess- (sche-, skie-) 1716—c. 1815. skäss- (schä-, skjä-) 1783—c. 1815)
Etymologi
[sv. dial. skessa; möjl. avledn. av SKÄTTA, v.2 (jfr sv. dial. skätta, skäta, hasta, skäjta, ha brått)]
(†) springa l. åka omkring (överdrivet) mycket, röra (överdrivet) mycket på sig; slå följe med lättfärdigt sällskap; äv.: springa l. dansa l. kasta med benen på ett oanständigt sätt l. bära sig ohöviskt l. oanständigt åt. Swedberg Schibb. 383 (1716). Skessa .. (dvs.) Springa, kasta benen åtskills, dansa ohöfwiskt, skicka sig lättfärdigt, följa el. löpa med lättfärdigt sällskap. Schultze Ordb. 4229 (c. 1755). Er, Folk, som skessar jämt, man aldrig kan besvära. / Af nöjen, tidsfördrif, ni får ju aldrig nog. GFGyllenborg Vitt. 3: 264 (1773, 1797). Det är så vackert när Flickor ä stilla; / När jag var flicka — hur artig jag var! / Skjässa, för flickor det låter så illa, / Sällan de då ha sin ärekrans qvar. CIHallman 5 (1783). Schässa .. säjs skämtvis för Åka, åka mycket el. onödigt vis. Hon gör aldrig annat än schässar. Weste FörslSAOB (c. 1815).
Särsk. förb. (†): SKÄSSA BORT. gm (överdrivet) kringåkande göra av med (ngt). Schässa bort sina pengar. Weste FörslSAOB (c. 1815). —
SKÄSSA UT. upphöra att (i överdriven omfattning) åka omkring. Weste FörslSAOB (c. 1815).
Avledn.: SKÄSSA, f. (†) om lättfärdig kvinna. Schultze Ordb. 4230 (c. 1755).

 

Spalt S 6055 band 27, 1975

Webbansvarig