Publicerad 1974   Lämna synpunkter
SKVALLER- skval3er~, ssgsförled.
Ordformer
(förr äv. sqv-)
Etymologi
[av sv. dial. skvaller, risslande ljud av rinnande vatten, till skvallra, plaska, rissla, klucka (motsv. nor. skvaldre, skvala, skvalpa), självständig ljudhärmande bildning l. variantbildning till ord med samma l. liknande bet. (jfr SKVALLA, v., samt SKVALA, v., SKVALPA, v.). — Jfr SKVALLRA, sbst.2, SKVALLRA, v.]
ss. förled i ssgr som beteckna ngt som ger ifrån sig l. åstadkommer ett skvalpande l. risslande ljud o. d.
Ssgr (jfr SKVALLER, sbst.3 ssgr): SKVALLER-BÄNK, sbst.2 (sbst.1 se skvaller, sbst.3 ssgr). (†) = skval-bänk. Een Gårdh på NorreMallm wedh SkwallerBencken. BoupptSthm 1689, s. 261 a. —
-HALS. (förr) = skvallra, sbst.2 Fatab. 1910, s. 161. —
-HERRSKAP~02 l. ~20, sbst.2 (sbst.1 se skvaller, sbst.3 ssgr) [sannol. med ordlekande anslutning till skvallerherrskap, sbst.1] (†) om samling av krukor. Ett helt sqvallerherrskap af vackert formade lerkrukor till olika ändamål. Beckman Påfv. 108 (1880).

 

Spalt S 5409 band 27, 1974

Webbansvarig