| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
SKRIKA skri3ka2, v. -er, skrek skre4k, skreko skre3kω2, skrikit skri3kit2, skriken skri3ken2 (i p. pf. företrädesvis ss. efterled i ssgr) (ipf. sg. skreck TbLödöse 221 (1590), Kempe FabritiiL 38 (1762); skreeck BtFinlH 2: 43 (1545); skreek Lucidor (SVS) 183 (1672); skrek Tersmeden Mem. 2: 154 (1735) osv.; ipf. pl. skreko KKD 5: 222 (1711) osv.; ipf. sg. o. pl. skrigte HammarkDomb. 10/9 1596; skrikte (skrijk-, skrich-) ConsAcAboP 1: 199 (1645), Peringskiöld Hkr. 1: 563 (1697). — sup. skrekit (-et) Olsson Herdam. 2: 157 (i handl. fr. 1706), VDAkt. 1784, nr 384; skrickit ConsAcAboP 3: 514 (1671); skrijkt (skricht) UUKonsP 1: 250 (1633), ConsAcAboP 3: 9 (1664); skrikit (skrijk-, -et) GullbgDomb. 27/5 1654 osv. — p. pf. skriken Lind 1: 265 (1749: utskriken), BrefNSkolH 11 (1810: omskrikna, sg. best.), NordT 1892, s. 645, Östergren 9: 508 (1965: utskriken) osv.). vbalsbst. -ANDE, -NING (numera föga br., PH 6: 3864 (1755), Landsm. XI. 2: 29 (1896)); -ARE, -ERSKA, se avledn.
1) om person l. ngns mun l. tunga o. d.: frambringa ljud l. ord (tal) med hög, kraftig, genomträngande röst; äv. med innehållsobj. (betecknande skrik l. yttrande l. sång o. d.); äv. opers. (se a γ, b λ, e, f); jfr SKRIA 1.
a) i fråga om frambringande av oartikulerat l. oartikulerade ljud med hög, kraftig, genomträngande röst l. av ord med sådan röst, utan bestämning som anger en viss utsaga l. utan särskild tanke på en sådan, särsk. ss. uttryck för fysisk smärta l. stark affekt o. d.; utan bestämd avgränsning från b; jfr SKRIA 1 a. Skrika gällt, högt. Han skrek, som om det gällde livet. Ge sig till l. sätta i att l. börja skrika. Barnet skrek i ett, tills det somnade. Det var ett fasligt skrikande! Hon skriker, bara man rör vid henne. Skrika med l. för (stundom av) full hals, skrika så högt man orkar; jfr FULL, adj. 1 p, HALS 3 a α, β. Skrika i himmelens l. högan, ngn gg vildan sky, skrika mycket högt. TbLödöse 221 (1590). Barnet .. som i tretton wekor haf(uer) warit siukt och alla dagar och nätter skrijkt och ganska sällan i waggan söffuas kunde (fanns på morgonen dött i sängen). Murenius AV 26 (1640). Varg i Veum heter jag, / när jag nämnes skrika barnen, glädjen flyr ur gästfritt lag. Tegnér (WB) 5: 131 (1820). Skrika af full hals. Cavallin (1876). Jetten .. kom .. tillbaka med .. (hustrun), piskande henne så hon skrek i vildan sky. Wigström Folkd. 1: 131 (1880). Lillan slår sig och skriker. KvällsP 1957, nr 299, s. 15. — jfr BÅL-, GALL-, GÄLL-, ILL-, MOL-, STORM-SKRIKA m. fl. — särsk.
α) i ordspr., ordstäv o. ordspråksliknande talesätt (delvis med anslutning äv. till b); jfr ε. Den har ej alltid rätt som skriker mest el. högst. Weste FörslSAOB (c. 1815). Den får rätt, som skriker längst, utan att bli hes. Granlund Ordspr. (c. 1880). Den skriker som träffas. VL 1896, nr 265, s. 2. Det tar sig väl, sa gossen om skrikningen. Landsm. XI. 2: 29 (1896).
β) med ett av prep. inlett adverbial som betecknar anledningen till skrikandet l. de omständigheter som föranleda det; särsk. i sådana uttr. som skrika av ilska, fasa, rädsla, smärta, förtjusning. Serenius Fff 4 a (1734: af räddhoga). Juslenius 260 (1745: i nöd). LfF 1910, s. 301 (: af fasa). Gråten steg till ett skrik. Det var väl någon av Fyll-Stinas .. ungar som drömde eller kanske skrek av hunger. Fogelström CafUtp. 69 (1970). — särsk.
α’) i uttr. skrika av skratt, skratta så att skrattet (nästan) övergår i skrik. Björkman (1889). Det kom barnen att riktigt skrika av skratt. Olzon Buck FjärrL 211 (1937).
γ’) i uttr. skrika efter ngn l. ngt (jfr b β, γ), gm skrik ge uttryck åt sin längtan efter ngn l. sitt behov av ngt; särsk. om spädbarn. Höpken 1: 267 (1771). Lillan skriker efter mamma, efter mat. SvHandordb. (1966).
γ) (mera tillf.) opers., i uttr. det skriker från ngn, det hörs skrik (se d. o. 1 a) l. ngt som uppfattas ss. skrik från ngn; jfr b λ. Hallström Skogsl. 19 (1904).
δ) i fråga om störande o. bullersamt skrikande, ungefär liktydigt med: skråla, skräna, stoja, föra oljud; numera nästan bl. i förb. med ord med bet. ’skråla’ l. ’väsnas’ l. dyl.; jfr ε o. SKRIA 1 a β. WijsaFoglArt 42 (1623). (Förordningar ha utfärdats) i följe hwaraf gesäller .., drängar och betjente samt annat löst folk icke måge understå sig, at på gator, torg och gränder .. nattetiden med skrikande och wåldsamheters utöfwande störa de omkringboendes nattro. PH 15: 290 (1792). Skrika och väsnas. SvHandordb. (1966). — jfr NATT-SKRIKANDE.
ε) i inf. i substantivisk anv.; äv. i anv. motsv. δ; numera företrädesvis i ordstäv. Jo, jo, hos Per vid grind vi samlas allihopa / Der sku vi stoja grymt med skrika och med ropa. CGvHolthusen hos Kellgren (SVS) 5: 304 (1790). ”Det tar sig” — sa’ pojken om skrika. Holmström Sa’ han 13 (1876). ”Det hör till saken” — sa’ sotarn om skrika. Därs.
b) i fråga om frambringande av högljutt tal (l. högljudd sång), med bestämning som anger utsaga l. vad utsagan handlar om (särsk. ss. anföringsverb) l. med särskild tanke på vad som säges; i sht förr mer l. mindre klart liktydigt med: högljutt klaga l. protestera o. d.; äv. oeg. l. bildl., dels om vanligt tal (utan särskild tanke på röstläget), dels om skriftligt yttrande; jfr a o. SKRIA 1 b. När som wachten dreeff på tårget, då kom Sämiskmakaren och öfwerföll en aff wachten: kommo och studenterna, skrijkte och förmantte Sämiskmakaren, han skulle öfwergifwa wachten. ConsAcAboP 1: 199 (1645). Den som wil klaga utan skäl, eller som man säger, både skrika och göra orätt, han nödgas gripa til lögnenes och orättfärdighetens wapen. VDAkt. 1781, nr 421. Vår Präst skriker, at procenteri är samvets-värk. Envallsson Procent. 52 (1786). Man hört hur mången Auctor skriker / När minsta fel bestraffning fann. Kellgren (SVS) 2: 328 (1790). Roptes skyldra, fällde han som oftast bajonett, / Och skreks gevär för fot, flög hans på axeln lika lätt. Runeberg 2: 51 (1846). Vi vinna ingenting med att skrika och skälla som fulla bonddrängar (vid fackföreningsmötet). Johansson BroforsJärnarbF 210 (1927). — jfr FRAM-, NED-, UT-, ÖVER-SKRIKA o. UPP-SKRIKEN. — särsk.
α) i uttr. skrika ngn i örat l. öronen l. skrika i örat l. öronen på ngn, betecknande att ngn säger ngt med hög röst i örat på ngn, skrika om varandra l. i mun(nen) på varandra, om två l. flera personer: tala med hög röst på samma gång (för att överrösta varandra, utan att höra på varandra o. d.; jfr MUN, sbst.1 4 j). Med krigsrop samlar sig Hären .., alla löpa och skrika om hvarandra. Eurén Kotzebue Cora 129 (1794). Skrika ngn i örat. Ahlman (1865). Hedberg Vild 230 (1949: i mun på varann). (Underhus-)Ledamöter från bägge partierna blandade sig högljutt i ordväxlingen och skrek i munnen på varandra i gott och väl 20 minuter. DN(A) 1964, nr 190, s. 5. SvHandordb. (1966: i öronen på honom).
β) i uttr. skrika efter ngn (jfr a β γ’), dels: ropa (ngt, särsk. glåpord) efter ngn (i denna anv. numera oftast med utsatt obj. betecknande vad som ropas), dels: (högljutt l. ivrigt) ropa på ngn l. efterlysa ngn o. d. Giisle .. (fick böta) fför thet han ffåår (dvs. for) ffram om lendzmans portt oc skreeck efftter hommen (dvs. honom), och önskedhe dem wtt ath sloos (dvs. slåss) med siich. BtFinlH 2: 43 (1545). Jag får då inte en handvänning vara i fred! Öfveralt skriker man efter mig. Altén Landförv. 103 (1795). Gatpojkarne skreko efter honom. Weste FörslSAOB (c. 1815). Dalin (1854).
γ) i uttr. skrika efter l. på ngt (jfr η, a β γ’), skrikande l. högljutt l. ivrigt yrka på l. kräva ngt, ropa på ngt. Nu märker jag, at den skriker mäst på ärbarhet och sedolära, som minst utöfvar dem. Envallsson Kopparsl. 36 (1781). Åklagaren i Frisco skriker efter ett anhållande. Östlund Cheyney BeskPill. 121 (1959).
δ) i uttr. skrika (e)mot ngn l. ngt, skrikande l. högljutt l. ivrigt tala emot l. opponera sig emot ngn l. ngt o. d. Oelreich 780 (1756). O Philosopher! J, som skriken / Mot verldens villor alla dar! Kellgren (SVS) 2: 87 (1781). Man skrek högt mot kränkningen af engelsmäns rättigheter. MoB 7: 115 (1809). I sju år har Baggesen skrikit mot Oehlenschläger. Tegnér Brev 2: 62 (1818). Schulthess (1885).
ε) (numera bl. tillf.) i uttr. skrika för ngt, skrikande l. högljutt l. ivrigt tala för l. ropa på l. begära ngt. Rosenstein 3: 312 (1788).
ζ) i uttr. skrika om ngn l. ngt, skrikande l. högljutt l. ivrigt tala om l. klaga över (stundom prisa) ngn l. ngt l. be om l. begära l. kräva ngt. Lind (1749). Monn väl den dygd hvarom J skriken, / Så stor och så berömvärd var? Lidner (SVS) 2: 143 (1783). Han skriker om sitt lidande. Weste FörslSAOB (c. 1815). Fordom skreks om dig (dvs. Akilles) / Och skrikes än och skall nog framgent skrikas, / Om du ej lefwande dig sjelf begrofwe. Hagberg Shaksp. 8: 193 (1849). Man skriker om jämlikhet, men man vördar endast det, som höjer sig över denna jämlikhet. Koch Estaunié MännVäg 56 (1925). — jfr OM-SKRIKEN.
η) i uttr. skrika på ngn l. ngt (jfr γ), (högljutt) klaga över ngn l. ngt l. gräla på l. smäda ngn o. d.; i uttr. skrika på ngn äv.: (högljutt) ropa på ngn l. anropa ngn (om ngt). Scherping Cober 1: 214 (1734). Det rimar sig .. aldeles icke hit, det som Papisterna skrika uppå: Wi läre wäl androm, huru de icke skola dömma och fördömma, men sjelfwe gjöre wi twert deremot. Borg Luther 2: 220 (1753). Mycket godt har .. (Voltaire) gjort, då han så manneligen stått emot vidskepelsen ..; och derföre hafva månge skrikit på honom med orätta, såsom en Athée. Björnståhl Resa 2: 86 (1773). Nu skrika de på mig att komma med ut. Geijer Brev 190 (1815). Skrika på Gud om hjelp. Lindfors (1824). SvHandordb. (1966). — jfr PÅ-SKRIKEN.
ϑ) i uttr. skrika till l. åt ngn, dels: skrikande säga (ngt) till ngn (i denna anv. vanl. med obj. betecknande vad som säges), dels: tala högljutt (o. ilsket) till ngn. Han skrek åt l. till honom, att han genast skulle komma in. Weste (1807). Kanhända ni sett mig vid kyrkan / Lyfta förtörnad min käpp och skrika åt bönderna stundom. Runeberg (SVS) 3: 119 (1836). PT 1907, nr 179 A, s. 2. — jfr TILL-SKRIKA.
ι) i uttr. skrika över ngn l. ngt, högljutt klaga över l. klandra ngn l. ngt. Då Republiquen under Sylla hämtade krafter, skrek hela werlden öfwer Tyranni. Dalin Montesquieu 109 (1755). Amnell, som nog skrikit öfver Rådet i anseende till mindre upsickt vid Vexel-Contoiren, får nu (osv.). Höpken 1: 380 (1768). Skrika över dålig behandling o. otillräckliga löner. IllSvOrdb. (1955).
κ) (†) i uttr. skrika av l. med ngt, högljutt l. ivrigt, berömmande l. skrytsamt tala om l. framhäva ngt, skryta med ngt; jfr ROPA 2 h α. IHolmström (c. 1700) i 2Saml. 2: 81. (Den) 14:de (juni) hade wij gasetter .. utur Wien, hwaruti dhe danska åter skrijka med een stoor dessein (dvs. plan) som dhe hafwa före. SAgrell (1710) i KKD 5: 116. Skrika af någons förtjenster. Nordforss (1805).
λ) (numera bl. mera tillf.) opers. (jfr a γ), betecknande att skrik (se d. o. 1 b) l. ngt som uppfattas ss. skrik frambringas. Det skrek i hela huset: / ”Sof icke mer! Glamis har mördat sömnen!” Hagberg Shaksp. 9: 239 (1850). Därinne i salongen / de gjorde fin musik, / det skrek och skröt i sången / och dröp af romantik. Fröding Guit. 177 (1891); jfr κ.
μ) (numera bl. tillf.) med substantiviskt obj. betecknande ngt som ngn högljutt l. ivrigt ger uttryck åt o. d. Att tala förnuft och att skrika förnuft äro två särskilda saker. Leopold (SVS) II. 3: 98 (1799). Hela landet med gemensam röst / Skrek hat mot honom. Hagberg Shaksp. 3: 334 (1848).
ν) med särskild tanke på att man vid tal (till ngn) använder ett högt röstläge i syfte att göra sig bättre hörd än vid tal med vanligt röstläge l. för att göra starkare intryck o. d.; utan bestämd avgränsning från d; jfr äv. α, c. Prästen skulle med klar röst .. förätta Gudstiänsten; men ingalunda med skrikande. Broman Glys. 2: 95 (c. 1730). Han är så döf att man måste skrika åt honom. Weste FörslSAOB (c. 1815). Snickaren tog till hyfveln och angrep en qvistig bräda, så att fruntimren måste skrika för att kunna göra sig hörda. Strindberg RödaR 215 (1879). När alla skriker, blir ingen hörd. Östergren (1939).
c) [jfr a, b] med obj. o. predikatsfyllnad l. adverbial angivande resultatet (ofta i anv. motsv. b ν); företrädesvis i sådana uttr. som skrika sig hes l. trött l. fördärvad; jfr SKRIA 1 c. Söng någon högt, sade .. (prästen): tror du dig bli salig derföre, att du skriker kyrkan full? Cavallin Herdam. 3: 314 (cit. fr. 1732). Ingen har rätt, at fordra redo af dig, för det du ej skriker dig halsen hes öfwer fordna nationella olägenheter. Posten 1768, s. 255; jfr b ι. Barn, som .. skrikit en öronen döfva. Wetterbergh SamhKärna 2: 224 (1857). I frihet dresserade barn, de der spottade ut mat, som inte smakade, och skreko sig till hvad de ville ha. Hedenstierna Fideik. 208 (1895). De (fingo) ligga och guppa på båtkölen i sex långa timmar och skrika sig hesa, innan hjälp kom. PT 1904, nr 233, s. 3. Gå hem med dig, din vanskapning där, och skrik oss inte döva! Sydow O’Leary Schiane 75 (1921).
d) ss. beteckning för ett oskönt, gällt (skrikigt) sätt att tala l. sjunga (utmärkande för en person l. en dialekt o. d.); jfr b ν o. SKRIA 1 d. (Man) Skrek föga i Hammerdal, mera i Föllinge. NorrlS 1—6: 98 (1798). Om hon kunde låta bli att skrika, när hon sjunger! Östergren (1939).
e) oeg. l. bildl. (jfr b, f), betecknande att det (av hunger) kurrar i ngns mage l. (vanl., oeg.) att ngn känner stark hunger; särsk. i uttr. magen l. ngns mage skriker l. (opers.) det skriker i magen l. ngns mage o. d.; jfr KNORRA, v.1 1 c, SKRIA 1 e. Dalin Arg. 1: 342 (1733, 1754). Sällskapet aldeles nu ur SömnGudens armar / Sliter sig ut öfver alt: at stilla de skrikande tarmar. Strand NeliSuec. 57 (1753). Ack, här fins menniskor, som svälta, så det skriker i tarmarne. Wranér Hägr. 137 (1891). Räfvens mage skriker gält. Forsslund Djur 231 (1900). Fram emot 9-tiden börjar det skrika i min mage. DN(B) 1930, nr 111, s. 4.
f) bildl. (jfr b, e), i fråga om en häftig reaktion från ngns inre l. en yttring av en inre röst l. av ngt som antas bo inom ngn o. d.; dels med subj. betecknande ngns själ l. hjärta l. djävulen inom ngn l. smärta o. d., dels opers.; jfr ROPA 2 i. Fahnen skrijker i siälen på digh. VRP 12/3 1722. Det skrek inom honom. Han kunde inte uthärda längre. Hellström Kusk. 143 (1910). Hjärtat skrek. Ekelund Ag. 29 (1913). Vem hörde vi så mänskligt röja / Huru det kännes när själen skriker? Wulff Rytm. 66 (1915). Smärtan skrek inom henne. Sjöman Lekt. 231 (1948).
2) om djur: frambringa ett läte som mer l. mindre liknar ett skrik (se d. o. 1 a); äv. med obj. betecknande lätet; numera i sht i fråga om vissa djurs (t. ex. apans, grisens, åsnans, ugglans, örnens, korpens, påfågelns, vildgåsens, måsens, vipans, äv. gräshoppans o. syrsans) specifika läte l. något av ett sådant djurs olika läten l. i anv. med nära anslutning till 1; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (särsk. om ljud o. d.: som mer l. mindre liknar ett skrik); jfr dels SKRIA 2, dels ROPA 10, TJUTA, VRÅLA, YLA. Swalor båda .. för Regn, när de flyga lågt widh Wattnet, eller skrijka om Afftnorna, flygandes uth medh Jorden. Rålamb 13: 35 (1690). Tessin Bref 1: 62 (1751; om påfågel). Af Gräshoppfamillen, Grylli, som skrika med vingarne .. (förekomma vid Mälaren) Vårtbiten .. (o.) Syrsan. Fischerström Mäl. 209 (1785). Med kappor öfver ögat skrika falkarna på rof. Tegnér (WB) 5: 127 (1820). En uf skrek uhu! ifrån Brynbärsbråten. Fröding Guit. 44 (1891). Då .. (hästen, som drivits ut i ett bråddjup) intet fotfäste fick, skrek den högt och förskräckligt. Lagerlöf Jerus. 2: 195 (1902). De sista vildgässen från Spetsbergen hördes skrika från skyarna. TurÅ 1933, s. 266. Syrsorna, som skreko vilt och entonigt. Östergren (1939). — särsk. i numera obr. (l. bl. tillf.) anv., t. ex. om ligghöna, groda. Hundar skrika och gråta, när man spelar på Flute. VetAH 1777, s. 14. Nordforss (1805; om ligghöna). Cavallin (1876; om groda).
3) om föremål: frambringa ett ljud som mer l. mindre liknar ett skrik (se d. o. 1 a); äv. med obj. betecknande ljud o. d.; äv. opers.; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (särsk. om ljud o. d.: som mer l. mindre liknar ett skrik); särsk.
a) i fråga om det gnisslande l. skärande ljud som uppkommer, då jämförelsevis hårda (o. torra) föremål gnidas mot varandra; särsk. i fråga om ljud från (delarna i) en osmord mekanism (t. ex. hjul, gångjärn, växel). Holmberg 1: 508 (1795). Nu gjorde Karl Johan några djupa hugg ner i gröten, så att hornskeden skrek imot fatbottnen. Bondeson Glimm. 107 (1892). Vindflöjlarna skreko och jämrade sig. Bildt Ital. 179 (1896). Gertie lät sin griffel ”skrika” på tavlan, och det var så det isade en i hela kroppen. Jensen Montgomery 139 (1909). Bilen tvärstannade med skrikande bromsar. Edqvist Musik 13 (1946).
b) i fråga om det höga, knastrande l. gnisslande ljud som uppkommer, då ngn går på l. kör över sand l. grus l. hårdfrusen snö o. d. Strindberg Utop. 46 (1885). Gruset mot klackjärnen jämrande skrek. Johansson Varseln. 61 (1915). Eklundh Folk 89 (1918; opers.). Medarna skreko och skrapade som mot sand i den hårda, torra snön. Väring Frost. 202 (1926). Snön skrek under fötterna, drivorna gnistrade i det vassa stjärnljuset. Siwertz JoDr. 65 (1928).
c) i fråga om ett knirkande l. knarrande l. gnisslande ljud från hårt l. styvt material (t. ex. trävirket i golv l. sängbotten, läder, styvt tyg) som utsättes för tryck l. böjes l. sträckes o. d.; numera företrädesvis i anv. med nära anslutning till 1. Han var temligen fetlagd och derför kunde han knarra så bra på stöflarne, hvilka skreko under tyngden af hans satta figur. Strindberg RödaR 21 (1879). Majorskans sidenlif knittrade och skrek. Ullman FlickÄra 23 (1909). (Hon) sjönk ned på sängkanten så att sängen knakade och skrek under tyngden. Nilsson Bokh. 361 (1937).
d) i fråga om ett starkt vinande l. ylande l. tjutande ljud åstadkommet av (kraftig) vind; företrädesvis i anv. med nära anslutning till 1. Sjön röt sin bas och vinden skrek sopranen. CVAStrandberg 4: 93 (1857). Då nästa morgon kom, blåste det en skrikande storm av ostligt. Sparre SkeppLärk. 161 (1918).
e) i fråga om ljud från musikinstrument; dels i fråga om ett mer l. mindre gällt (pipande l. gnällande) ljud, dels i anv. med nära anslutning till 1; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., särsk. om melodi l. klang o. d. Edra trummor skrika då man slår dem, / Så också ni då er man slår. Hagberg Shaksp. 2: 330 (1847). Om mixturen redan i stora oktaven börjar med mycket små pipor .., så skrika dessa små pipor för mycket. Drake Töpfer 283 (1850). En gnällande och skrikande men taktfast samspelad melodi. Orre StrövtSahara 13 (1924).
f) i fråga om ljud från mekanisk anordning o. d. (t. ex. klocksträng, signalhorn); företrädesvis i anv. med nära anslutning till 1; jfr ROPA 9 a. En klocksträng ren vid porten skriker. Leopold 2: 331 (1793, 1815). Öfver kuskarnas rop och hjulens gnissel skreko automobilernas trumpeter. Berger Ysaïl 103 (1905).
4) bildl., om sak l. företeelse: åstadkomma en effekt (av annat slag än ljud) som mer l. mindre liknar effekten av ett skrik; jfr SKRIA 3.
a) om (föremål med tanke på dess) färg l. glans l. om ljus(sken) o. d.: sticka i ögonen, lysa starkt, vara bjärt l. gräll; i sht i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som sticker i ögonen, starkt lysande, bjärt, gräll o. d. (äv. ss. adv.); jfr c o. SKRIA 3 a. Cartonerna .. (till vissa fresker) behagade mig mycket, mindre sjelfva utförandet, hvars colorit syntes mig något hård och skrikande. Geijer Minn. 146 (1825, 1834). Bosporens vatten är skrikande blått. Hedin Pol. 1: 41 (1911). De .. plagg .. (som pilgrimerna vid Ganges) bära .. skrika i bjärta färger. Därs. 277. Kapitälen målades i fula, skrikande färger, och den gamla kyrkan ser nu ganska anskrämlig ut. Schück Rom 2: 67 (1914). NordT 1925, s. 479 (i p. pr., om dagsljus). En inte skrikande men dock ungdomligt röd slips. Johnson KrilonRes. 238 (1942).
b) (i sht i vitter stil) i fråga om en effekt åstadkommen av annan yttring l. egenskap än ljud l. färg l. glans o. d.: framträda på ett skarpt markerat, iögonenfallande sätt, sticka i ögonen o. d.; om prakt o. d.: vara (alltför) lysande, lysa (för mycket), pråla; ofta om ngt mer l. mindre abstr.: ge sig tillkänna l. framträda med stor pregnans l. tydlighet l. med omisskännliga tecken; äv. opers.; ofta i p. pr., särsk. i mer l. mindre adjektivisk anv.: iögonenfallande, prålig, gräll, tydligt framträdande, omisskännlig o. d. (jfr γ); äv. dels tr. (med nära anslutning till 1): på ett omisskännligt sätt vittna om (ngt), skrika ut (ngt), dels i uttr. skrika av ngt, på ett iögonenfallande sätt vittna om l. visa ngt; jfr c o. SKRIA 3 b. Här (i bergsbyn) slår all fattigdom för hårdt emot en, nöden skriker för gält i husens alla vinklar och vrår (för att feststämning skall uppstå). Levertin Riv. 56 (1883). Hennes nya, grå hvardagsklädning .. satt väl, men var tarflig i bredd med den skrikande elegans hon var van att uppträda i (ss. varietésångerska). Tavaststjerna Inföd. 164 (1887). Bianca. .. Nu står .. (brottet) groft och vidrigt framför mig och skriker sin lystnad mot mig med utsträckta armar. Hallström BCap. 125 (1900). (Det kroppsarbetande folket i Italien lever i stor fattigdom) Bland de patriciska klasserna är lyxen däremot så mycket mera skrikande. Adelsköld Dagsv. 4: 36 (1901). Bland ett virrvarr av grågula lerhus .. skriker förfallet och vanvården ur ruinhögarna (i Timbuktu). Hedin Pol 2: 289 (1911). Hus och omgivningar, en gång välvårdade, skrika nu av förfall. Lo-Johansson StädAnsikt. 93 (1930). Ferlin DöddansV 70 (1930; opers.). — särsk.
α) i anv. med jämförelsevis nära anslutning till 1, om bokstav, plakat (med text), reklam o. d., i sht förr äv. namn (på tidskrift). Dalin Arg. 1: nr 52, s. 3 (1733; om namn på tidskrift). Hellberg Samtida 12: 128 (1874; i p. pr., om bokstavstyper). Annonserna skrika från väggarna. Vallentin London 530 (1912). I Newyork, där ljusreklamerna få ”skrika” i kapp bäst de orka. AB(A) 1931, nr 226, s. 4.
β) i uttr. skrika efter ngt l. ngn, framträda på ett sådant sätt l. vara i ett sådant skick att ngt förefaller nödvändigt l. att ngn behöves, vara i skriande behov av l. ropa (se d. o. 9 e) efter ngt l. ngn, pocka på ngt. Topelius Planet. 1: 92 (1889). Skördatorpet behövde honom, det riktigt skrek efter någon som hade råd att ta sig an det. Wägner Sval. 139 (1929). Jorden skrek efter regn. Widding Ryttmäst. 275 (1968).
γ) i p. pr. i adjektivisk, numera obr. (l. bl. tillf.) anv., dels om fattigdom, orättvisa o. d.: upprörande, skriande (se SKRIA 3 b β), dels om skäl: uppenbar, dels om skillnad: iögonenfallande. (I Sthm finner man) En ogudaktig luxe bredvid den mest skrikande fattigdom. HReuterdahl (1839) i 2Saml. 25: 154. Visserligen — medgaf Gyllencreutz — hafven j, gode herrar Lifländare! skrikande skäl att beklaga er (över reduktionen) och trängande behof af rättelse .., men (osv.). Crusenstolpe Tess. 2: 101 (1847). Sym- och antipati voro (i Rydbergs Den siste Athenaren) utmärkta med ej blott påtaglig, nej skrikande åtskillnad. Levertin Diktare 220 (1898). Skrikande orättvisor begås i vår omedelbara närhet. Hedin TalUngdemokr. 75 (1914).
c) [jfr a, b] (i sht i vitter stil) betecknande att ngt icke l. illa passar samman l. harmonierar med ngt l. att ngt sticker l. bryter av mot ngt l. (om åsikt o. d.) går stick i stäv l. svär mot ngt; dels i uttr. skrika mot ngt, dels (mera tillf.) ensamt: icke l. illa passa samman (med sin omgivning l. sitt sammanhang o. d.); jfr SKRIA 3 c. Färgerna, åsikterna skrika mot varandra. Samtiden 1871, s. 588. Hon frågade väninnan om hennes tycke rörande den nya brysselmattan i salongen, hvilken denna fann skrikande mot gardinerna. Strindberg RödaR 163 (1879). Det gridelina (i den konstgjorda blombuketten) skrek där högst betänkligt. Gellerstedt GVis. 25 (1900). Stövlarna hade han .. inte kunnat förmå sig att lägga av, och trots all sin puts skreko de .. ohjälpligt högt mot den övriga klädseln. Johansson RödaHuv. 2—3: 23 (1917).
2) (mera tillf.) till 2, om djur: högljutt frambringa (ljud, läte). Lagerlöf Holg. 2: 486 (1907; om fåglar). —
SKRIKA I10 4. jäg. till 2, om hund (stövare) vid jakt: sätta i med ett skärande, upphetsat skall (då vittring fås l. villebråd stötes upp). Samfälldt skreko hundarna i. Knöppel Morg. 155 (1913). —
SKRIKA NED10 4. (numera föga br.) till 1 b, i uttr. skrika ned ngn l. ngt såsom ngt, i nedsättande syfte utbasunera ngn l. ngt ss. ngt. Samtiden 1872, s. 63. (Man) skrek .. ned honom (dvs. den italienske skalden G. Giusti) såsom reaktionär. NF 5: 1229 (1882). jfr nedskrika. —
SKRIKA TILL10 4. till 1, 2, 3, om person l. djur l. sak: (plötsligt) ge ifrån sig ett (kortvarigt) skrik resp. högljutt l. gällt läte l. ljud; äv. opers.; om person äv. ss. anföringsverb: plötsligt skrikande säga l. utropa (ngt); äv. bildl. (i anv. motsv. skrika, v. 1 f). Tersmeden Mem. 2: 154 (1735; om person). En fogel skriker till. CVAStrandberg 2: 77 (c. 1860). Det skrek till inom honom af längtan ett ögonblick. Lundegård Tit. 363 (1892). Jag .. måttade .. mot hans tinning. .. Han hann icke skrika till, han föll ihop på golvet. Hallström Händ. 341 (1927). Det har jag aldrig sagt !! skriker han till. Sjögren TaStjärn. 29 (1957). En bil bromsade häftigt in ute på gatan, det skrek till från däcken. Gustaf-Janson ÖvOnd. 12 (1957). —
SKRIKA UPP10 4.
1) (numera bl. tillf.) till 1 a, 1 b ν, i uttr. skrika upp sig, arbeta upp sig till ett högre röstläge. Ottelin OffentlTal. 2: 12 (1913). Fogelqvist ResRot 55 (1926).
2) till 1 b.
a) (numera bl. tillf.) gm skrik väcka (ngn) l. få (ngn) att vakna o. stiga upp. Nyblom Hum. 222 (1874).
b) (föga br.) i uttr. skrika upp ngt såsom ngt, i berömmande syfte utbasunera ngt ss. ngt. SD(L) 1902, nr 587, s. 5.
3) [jfr t. aufschreien] (föga br.) till 1, 2, 3: skrika till, ge till ett skrik. SoS 1917, s. 227, 228. —
1) till 1 a, b: ge utlopp åt sitt behov att skrika; skrika så högt man kan, skrika av alla krafter; skrika till dess man icke orkar skrika längre l. är färdig l. upphör med sitt skrikande. Sahlstedt (1773). Weste (1807). Säfström Skymn. 30 (1853). Låt honom skrika ut. Björkman (1889).
2) till 1 a, b: högljutt ge uttryck åt (sin sinnesstämning, t. ex. glädje, harm). Lundquist Wessel Kärlek 14 (1888). Fröken Liwin lyckades .. behärska lusten att skrika ut sin harm. Stiernstedt Liw. 13 (1925).
3) till 1 b: skrikande l. högljutt framsäga l. yttra l. omtala (ngt); utbasunera (ngt); äv. ss. anföringsverb; äv. med personobj. (se c, d). Schultze Ordb. 4401 (c. 1755). At alle Drabanterne (vid audienser hos sultanen) skulle skrika ut med hög röst: Lofvad vare den evige, at de Otrogne måste komma och hylla vår härligt glänsande Scepter .. äger ingen grund. Björnståhl Resa 3: 86 (1778). Hur högt än flickan dig älskar, / skrik ej ut det och göm stilla din fröjd för dig själf. Janzon Prop. 2: 85 (1908). särsk.
a) gm skrikande (särsk. på offentlig plats) utbjuda (ngt) till försäljning l. göra reklam för (ngt), ropa ut (ngt). Nordforss (1805). Alla skrika ut sina varor med full hals (på marknaden). SDS 1901, nr 26, s. 3. Gatuförsäljare, vilka med hesa röster skreko ut rakblad och reservoarpennor. Enckell o. Claesson Trub. 198 (1932).
b) i uttr. skrika ut ngns namn, offentligt nämna l. utbasunera ngns namn (o. därigm göra honom allmänt bekant l. berömd). En sådan personlighet (som K. Karmarsch) hedras ej genom att hans namn skrikes ut, utan derigenom att han efterföljes. TT 1879, s. 25. Fallström Vint. 69 (1887).
c) i uttr. skrika ut ngn l. ngt såsom, äv. till, i sht förr äv. för ngt, (i berömmande l. nedsättande syfte) utbasunera ngn l. ngt ss. ngt o. d. Skrika ut oskyldiga för tjufvar. Almqvist Ekols. 2: 175 (1847). Hvem tvingar dem att tiga, hvilkas djefvulska tungor skrika ut mig i alla väderstreck såsom mordbrännare och brodermördare! Blanche Våln. 99 (1847). Skall det då vara omöjligt att säga sanningen på ett hyfsadt språk. .! Då vore det sannerligen bättre att .. lappa sin nästas skor än att skrikas ut kring gator och gränder som författaren (till naturalistiska verk som öppet skildra ”osmakliga förhållanden”). VBenedictsson (1884) hos Lundegård Benedictsson 160. Månget mästerverk (inom översättningslitteraturen) förtiges och mången ovärdig skriks ut till mästare. BonnierLM 1937, s. 7.
d) pregnant: offentligt tala illa om (ngn) l. bringa (ngn) i dåligt rykte l. skämma ut (ngn) o. d. Lind (1749). Calonius Bref 48 (1794). Hon skrek ut oss i hela socknen. SvHandordb. (1966).
4) (numera föga br.) till 1 c, i uttr. skrika ut sig, skrika sig hes l. fördärvad o. d. Nordforss (1805).
5) (numera bl. tillf.) till 1 d: skrikande l. skrikigt sjunga (en sång). Snellman Tyskl. 349 (1842).
6) (i sht i vitter stil) till 2, om djur; dels: högljutt frambringa (ett läte), dels: gm ett läte som mer l. mindre liknar ett skrik ge uttryck åt l. tillkännage (ngt). Knappt .. (var solen uppe), förrän sparfbarnet var vaket och började skrika ut sina önskningar. Beskow Greta 34 (1901). Lagerlöf Holg. 2: 176 (1907).
7) till 4.
a) (mera tillf.) till 4 a, i sådana uttr. som skrika ut sig till påseende, om färg: gm att lysa starkt o. d. dra blickarna till sig l. dyl., skrika ut färg, lysa starkt av färg. Det lönade sig icke för alla dessa (höst-)färger, som i sol skulle skrika ut sig till påseende .., att föra oväsen (när det var mulet). NTIdr. 1899, julnr s. 9. Rönnarna på skäret skreko ut färg. TurÅ 1915, s. 112.
b) till 4 b: på ett iögonenfallande sätt l. omisskännligt vittna om (ngt); äv. (med nära anslutning till 3) i sådana uttr. som skrika ut en historia om ngt. Här (vid Ofotfjorden) tyckas sprängda kraterväggar och .. spetsiga klippor skrika ut en historia om revolutioner, som ägt rum långt innan människor började flotta sig fram på fjordarna. Engström Lif 61 (1907). Framför sängen låg en fasansfull orientalisk matta från Berlin och skrek ut sin okultur. Stolpe Järnbr. 118 (1933). —
2) till 1, 2, 3, om person l. djur l. sak: med skrik resp. höga läten l. ljud överrösta (ngn l. ngt). Då man befinner sig uti et bulrande Samfund, där den ene skriker öfwer den andra. Lagerbring 1Hist. 2: Föret. § 17 (1773); möjl. icke särsk. förb. Weste FörslSAOB (c. 1815). Han kunde inte höra vad .. (korna) sade, så skreko de över varandra. Lagerlöf Holg. 1: 19 (1906); möjl. icke särsk. förb. De höra mullret af världskrigets åska .. men ändock flödar vinet och klingar musiken liksom för att skrika öfver de dofva åskknallarna. Schück Shaksp. 2: 325 (1916).
(1 a) -BARN. [jfr t. schreikind] (numera bl. tillf.) (späd)barn som skriker mycket. Wachtmeister AndraSidAtl. 53 (1901). —
-BLÅSA.
1) [delvis möjl. bildl. anv. av 2] (vard.) till 1 a, b, om person (särsk. barn) som skriker mycket. IllSvOrdb. (1955; om barn). Hall Stjärnsång 27 (1958).
2) till 3 f: leksak bestående av en liten uppblåsbar gummiblåsa som ger ifrån sig ett skrikande l. pipande ljud, när luften släppes ut ur blåsan. Fitinghoff Tafl. 71 (1886). —
(1 a) -DOCKA. [jfr d. skrigedukke, t. schreipuppe] docka som är så konstruerad att den ger ifrån sig ett ljud påminnande om barnskrik, när man manipulerar den på visst sätt (t. ex. trycker på magen). Hoppe 606 (1886). —
(4 b) -ELEGANT. (mera tillf., ngt vard.) elegant på ett pråligt l. skrikigt sätt. Gustaf-Janson Toffl. 108 (1964). —
(2) -FÅGEL, sbst.2 (sbst.1 se skrika, sbst.2 ssgr). [jfr d. skrigefugl, t. schreivogel] (numera mindre br.) zool. om fågel med ett läte som mer l. mindre påminner om ett skrik (se d. o. 1 a); särsk.
a) fågel tillhörande en i sht i ä. systematik förekommande till tättingarna hörande underordning (Clamatores), närmast motsv. (men mera omfattande än) den moderna systematikens underordning Tyranni (tyrannfåglar), vilken senare bl. a. karakteriseras därav att röstapparaten är försedd med ett l. två par muskler som ansluta till broskringarna antingen medialt l. över hela deras yta l. i deras ena ända, medan hos andra underordningar av tättingarna (lyrfåglar, sångfåglar) röstorganets muskler ansluta till broskringarnas båda ändar; förr äv. om fågel tillhörande vissa i ä. systematik förekommande ordningar, näml. dels Clamatores (omfattande hackspettar, kungsfiskare, nattskärror m. fl.), dels Cypselomorphæ (omfattande nattskärror, tornsvalor o. kolibrier). (Tättingarna) kunna fördelas i två parallela serier, Sångfoglar och Skrikfoglar. Thorell Zool. 2: 185 (1861). NF (1890; i pl., om ordningen Cypselomorphæ). Stuxberg o. Floderus 1: 637 (1901; i sg.). 2SvUppslB 30: 286 (1954; i pl., om underordningen).
(2) -GÅS. (i vissa trakter) gåsfågeln Anser erythropus Lin., fjällgås. FoFl. 1925, s. 138 (från Sorsele). —
-HALS. [jfr t. schreihals]
1) (vard.) till 1 a, b: person (särsk. barn) som skriker l. har benägenhet att skrika mycket o. högljutt; person som är l. har benägenhet att vara högljudd i sitt tal, skrikig person, gaphals; äv. i allmännare l. bildl. anv. (vanl. nedsättande), om person som (i tal l. skrift) högljutt l. ivrigt talar för l. mot l. klagar över l. förkunnar l. kräver ngt l. skroderar l. skrävlar o. dyl. l. har benägenhet att bete sig på ett sådant sätt (äv. i överförd anv., om skrift l. tidning o. d. som för ett sådant språk); jfr skrän-fock. Oelreich 302 (1755). Aftonbladet, Dagligt Allehanda och andra dylika skrikhalsar af Profession. Beskow (1833) i 3SAH XLVI. 2: 172. ”Håll mun och låt mig tala, era skrikhalsar!” ropade en af gossarne. Blanche FlStadsg. 11 (1847). Jag har sjelf några skrikhalsar att försörja. Thomasson ArbLefn. 16 (1859). Det är de där skrikhalsarna i riksdagen, som framtvungit den där olyckliga skolstadgan. ÅbSvUndH 8: 45 (1924; angivet ss. yttrat c. 1855). Alla kan ju inte bli skrikhalsar åt socialisterna. Lo-Johansson Stat. 1: 206 (1936). Anm. till 1. Ss. fingerat namn med anslutning till denna bet. användes förr äv. den latiniserade formen skrikhalsius. Magister Skrikhalsius. GJEhrensvärd Dagb. 1: 325 (1779; om en präst).
a) (vard.) om djur (särsk. fågel) som skriker mycket (o. högljutt); jfr b. Lärkor, trastar och hela det söta packet af skogens små skrikhalsar jubilera i den första solstrålen. Geijer Minn. 94 (1825, 1834). Lagerlöf Troll 2: 155 (1921; bl. a. om räv o. uv). Rosenius SvFågl. 3: 134 (1928; om sparvhöksungar).
b) (†) ss. benämning på fågel av det i Sydamerika levande släktet Cariama Briss., som bl. a. kännetecknas av ett högljutt läte, seriema; äv. om släktet. Retzius Djurr. 55 (1772). Dalin (1854; om släktet).
Avledn.: skrikhalsig, adj. (mera tillf.) till -hals 1: skrikig, skränig. Högröstade gatusångare eller skrikhalsiga gårdfarihandlare. OoB 1936, s. 582. —
(1 a, b) -HANS. (numera bl. i vissa trakter) skrikhals (se d. o. 1). SöndN 1863, nr 29, s. 4. Rosendahl Lojäg. 292 (1956; om barn). —
(2) -HAVSÖRN~02 l. ~20. [jfr t. schreiseeadler] zool. den i Afrika levande havsörnen Haliaëtus vocifer Daud., med ett högljutt, genomträngande läte. 1Brehm 2: 302 (1875). FoFl. 1954, s. 84. —
(1 a) -LYTE. i fråga om folkliga föreställningar: ett barns benägenhet att skrika mycket, uppfattad ss. ett lyte. FoF 1915, s. 190. —
(1 b ν, d) -MANER. maner att tala l. sjunga kännetecknat av högljuddhet l. skrikighet. Strindberg TjqvS 2: 145 (1886). —
(2) -MAVE. [sv. dial. (Gotl.) skrimave, skräimave, om vissa måsarter] (på Gotl., bygdemålsfärgat) måsen Larus ridibundus Lin. (med ett skränande läte), skrattmås. (Lat.) Larus ridibundus .. (sv.) Skrikmare (felaktigt för -mave). VetAH 1809, s. 200. —
(1 a) -PERIOD. (i fackspr.) om period omfattande ett barns första 3—7 levnadsveckor då det endast kan skrika (men ännu icke jollra). PsykPedUppslB 2159 (1946). —
(3 b) -SNÖ. (mera tillf.) om hårdfrusen snö som skriker, då man går l. kör på den. Moberg Sedebetyg 406 (1935). —
(1 a, b) -TORR. (mera tillf.) om läpp o. d.: torr av mycket skrikande. Martinson Nässl. 188 (1935; om spädbarns läppar). —
(2) -TRANA. [jfr eng. whooping crane] (numera mindre br.) zool. (den i Nordamerika levande) tranfågeln Grus americana Lin., trumpetartrana. 4Brehm 8: 323 (1926). BonnierLex. 14: 633 (1966). —
(2) -TRAST. [jfr t. lärmdrossel] (†) fågel av familjen Pycnonotidæ (vars arter leva i tropikerna i Gamla världen o. varav flertalet arter utmärka sig för vacker sång), bulbyl, hårfågel. 1Brehm 2: 83 (1875). —
(2) -TÄRNA. (i vissa trakter) måsfågeln Hydroprogne tschegrava Lepechin, skräntärna; jfr -mås. Nilsson Fauna II. 2. 2: 190 (1834; från Bohusl.). —
(2) -UGGLA. zool. ugglan Strix aluco Lin., kattuggla; i sht förr särsk. om honan av denna uggleart (förr äv. uppfattad ss. en särskild art). ORudbeck d. y. (c. 1700) i 3ASScUps. VIII. 7: 13. Linné Fauna nr 77 (1761). Hannen har, som bekant, et tjutande läte, Honan et mer skriande, hvadan den fått namn af Skrik Uggla. VetAH 1793, s. 273. 2NF 30: 854 (1920). —
(1 a, b) -VARG. (vard.) skrikhals (se d. o. 1); särsk. om barn som skriker mycket. Wetterbergh SamhKärna 2: 224 (1857; om gråtande pojke). Östergren (1939). —
(2) -VRÅK. [jfr t. schreibussard] (numera mindre br.) zool. om olika i Sydamerika levande fåglar tillhörande underfamiljen Polyborinæ (gamfalkar), särsk. av släktet Milvago Spix; i pl. äv. om släktet M. 1Brehm 2: 322 (1875). Släktet skrikvråkar (Milvago Spix). 4Brehm 9: 62 (1926). —
(2) -ÖRN. zool.
1) [jfr t. schreiadler] om vissa arter av kungsörnsläktet Aquila Briss. (med ett skrikande läte); dels om arten A. pomarina Brehm (äv. benämnd mindre skrikörnen), dels om arten A. clanga Pall. (äv. benämnd större skrikörnen). Leijonflycht (1827). 3NF 12: 303 (1930). FoFl. 1964, s. 246.
B (†): (1 a) SKRIKE-LÅT. [ombildning av skricke-låt med anslutning till skrika, v.] = skricke-låt 1. Skrikelåt får eftergråt. Granlund Ordspr. (c. 1880).
SKRIKARE, i bet. 1—4 m.||(ig.), i bet. 5 m. l. r. [jfr d. skriger, nor. skriker]
1) (numera bl. mera tillf.) till 1 a, b: person som skriker; särsk. om person (särsk. barn) som skriker l. har benägenhet att skrika mycket o. högljutt l. om person som är l. har benägenhet att vara högljudd i sitt tal, skrikig person, skrikhals, gaphals; äv. (ofta nedsättande) om person som (i tal l. skrift) högljutt l. ivrigt talar för l. mot l. klagar över l. förkunnar l. kräver ngt l. skroderar l. skrävlar l. har benägenhet att bete sig på ett sådant sätt; i sht förr ofta mer l. mindre klart liktydigt med: (högljudd) oppositionsman l. kverulant l. bråkmakare o. d. Lind (1738). Uti et förskräckeligit sorl af uphetsade skrikare (i Nationalkonventet), kunde jag icke urskilja annat än: stupstock, galge, förvisning, guillotine, lif och gods, hvilka ord framför alt idkeligen utropades. Envallsson Frunt. 21 (1793). Allestädes finnes alltid så kallade skrikare och malcontenter, och man kan ej alltid göra eller vara alla till lags. Ahnfelt HofvLif 3: 135 (i handl. fr. 1799). Den lilla skrikaren i vaggan. Livijn 1: 184 (1817). Diktatorn .. (frågade) förebrående .. hvar nu desse skrikare voro, som pockat på vapen? Kolmodin Liv. 2: 422 (1832). Lagman Trädgårdh .. sade, att för att få propos(itionen) grundlagsenligt behandlad penningar fordrades att dermed tysta de värsta skrikarne. HT 1915, s. 36 (1843). Östergren (1939). jfr gat-, jämmer-, stor-skrikare.
2) (numera föga br.) till 1 b: person som skrikande utbjuder ngt till försäljning l. reklamerar för ngt o. d. Lidner (SVS) 2: 213 (1784). Cederschiöld Artist. 58 (1915). jfr gat-skrikare.
3) (†) till 1 b: ropare (se d. o. 1 b), utropare. Björnståhl Resa 3: 188 (1778). Agrell Maroco 1: 254 (1790, 1796).
4) (numera bl. tillf.) till 1 d: person som talar l. sjunger med skrikig röst. Weste FörslSAOB (c. 1815).
5) [jfr eng. screamer] (numera bl. tillf.) till 2: fågel tillhörande familjen Anhimidæ (värnfåglar); förr äv. = skrik-hals 2 b. ÖoL (1852). DjurVärld 8: 377 (1960).
Ssg (till skrikare 1): skrikar-blad. (†) om tidning som högljutt o. ivrigt för oppositionell talan. SC 3: 253 (1822). —
SKRIKE, m. (†) till 1 a, b, = skrikare 1. Håll, håll, det går för långt, fördömde skrike! Runeberg (SVS) 2: 95 (1827; i rimställning). —
SKRIKERSKA, f. (numera bl. tillf.) till 1 a, b: kvinna som skriker; kvinnlig skrikhals, skrikig kvinna. Mellin Nov. 2: 525 (1832, 1867). Hagberg Shaksp. 12: 122 (1851). IllSvOrdb. (1955).
Spalt S 4860 band 26, 1973