| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
SKRATTE skrat3e2 l. SKRATT skrat4, sbst.2, m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) ss. benämning på (manligt, skrämmande l. skrattande) mytiskt väsen (ofta av oklart fattad karaktär); stundom ungefär liktydigt med: gast l. myling l. tomte l. skogsrå o. d. När dhe woro för rätta .. bekendhe hon, att skratten eller tomptabesen hade giort henne mz barn. ConsEcclAboP 99 (1657). En jägare hade några dagar gått i skogen, sett mycket willebråd, men blifwit dårad af Skratten och Skogsfrun och fått intet. Afzelius Sag. VIII. 2: 176 (1857). Strindberg Kronbr. 51 (1902; om myling). Skratten, som osynlig hängde sig på bakpå kärran, så att hästarna stretade sig löddriga utan att komma ur fläcken. VästmFmÅ 16: 56 (1926). Traditioner om skratten påträffas numera sparsamt i Uppsverige och Norrland, vidare i svenska Finland samt i Estland. Granberg Skogsr. 104 (1935).
2) i sg. best.: djävulen, den onde. Om man låter naglarna växa långa och sedan skär av alla på en gång, så förargar man skratten. FinlSvFolkd. VII. 1: 730 (1919; från Pernå). ”Skratten ändå!” och ”Vad skratten!” utgöra en vanlig, lindrigare svordom. Därs. (från Borgå o. Sibbo).
3) inbilsk narr (se d. o. 1) l. tok l. dumbom; äv.: narr (se d. o. 3) l. gycklare. Effter Christus .. lijdhit en jemmerligh dödh, Therföre är werlden intit om honom, vthan hon håller honom för en dåra, och en wansinnigh skratta. LPetri 1Post. C 6 a (1555). (Lat.) Archimimus, .. (sv.) En öffuerste Narr, eller Skratte, Puszmästare. Linc. F 5 b (1640). Schultze Ordb. 4394 (c. 1755; från Smål. o. Västergötl.).
Spalt S 4779 band 26, 1973