Publicerad 1973   Lämna synpunkter
SKRATT skrat4, sbst.1, n. (Lind (1749) osv.), äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) r. l. m. l. f. (Wexionius Vitt. 389 (1683), Östergren (1939)); best. -et, ss. r. l. m. l. f. -en; pl. =. Anm. Den i nedanstående källor förekommande formen skrat torde vara felaktig för skratt l. bero på enkelskrivning i slutljud l. i konsonantkombination; jfr SKRATTA anm. sp. 4774. JMessenius (1629) i HB 1: 110 (: skratlöije). Fernander Theatr. 34 (1695: Skratlöje). Dybeck Runa 1842—43, 4: 83 (i handl. fr. c. 1700).
Etymologi
[jfr d. skrat, nor. skratt; vbalsbst. till SKRATTA. — Jfr SKRATTABBORRE]
om handlingen att skratta, skrattande; ofta konkretare, om enskilt fall av skrattande. Ett hjärtligt, smittande, skallande, hejdlöst skratt. Ett godmodigt, hånfullt skratt. Ett klingande, gnäggande, skrockande skratt. Narra l. locka ngn till (förr äv. sätta ngn i) skratt. Få sig ett gott skratt. Brista (ut) i skratt. Komma l. falla i skratt. Slå till (äv. upp) ett skratt (ngt vard.). Vi tjöto, vredo oss av skratt. Knappt kunna hålla sig för l. från skratt. Bli full i l. av (äv. med) skratt (ngt vard.); jfr FULL, adj. 1 l. Konvulsiviskt, sardoniskt skratt, se SARDONISK 2. Plats för skratt!, ss. skämtsam l. ironisk uppmaning till läsare l. åhörare att skratta. Schroderus Lex. 25 (1637). Brandwackten skal hålla sig tyst på Gatorne, utan raas, Skratt, hårdt Tal och Sqwaller. PH 1: 783 (1729). Ve den Movitz, tocken fjoller (som målar Bergströmskan så elegant)! / Nå, så dumt! Jag dör af skratt. Bellman (BellmS) 1: 123 (c. 1775, 1790); jfr SKRATTA d. (Nyheten att Schröderheim fått löfte om ärkebiskopsstolen) satte henne uti en slags häpen skratt. Tersmeden Mem. 6: 52 (1786). Cavallin (1876: slå upp). Det var dans bort i vägen på lördagsnatten, / öfver nejden gick låten af spelet och skratten. Fröding Guit. 41 (1891). (Löjtnanten:) Ett skratt skall vara kort, skarpt och militäriskt: Hä hä! Strix 1904, nr 18, s. 1. Östergren (1939: ’me(d)’). Hennes skratt är som en porlande vårbäck. Hedberg DockDans. 60 (1955). — jfr BARN-, BIFALLS-, DUM-, FLAT-, FLICK-, FÅN-, GAP-, HÅN-, KITTEL-, KVINNO-, SKAM-, SMÅ-, STOR-SKRATT m. fl. — särsk.
a) (i sht i vissa trakter) i uttr. skratta åt skratten, skratta emedan man ser l. hör ngn annan l. andra skratta. Dalin (1854). Östergren (1939).
b) i utvidgad anv., motsv. SKRATTA k α. Bellman Gell. 8 (1793: Skatans skratt). Upp flögo tre gamla riptuppar, som hånade mig med sitt skratt. Schröder MinnSkog. 244 (1888). Hyenans hesa skratt. SvHandordb. (1966). jfr SKAT-SKRATT.
c) (i sht i vitter stil) mer l. mindre bildl., motsv. SKRATTA l. Nu ingenting bäcken tvingar, / Hans skratt vidt i dalen klingar. Gellerstedt 1Dikt. 8 (1871). Havet välver sig i glittrande skratt mot mig. Lindström Kastv. 73 (1931).
Ssgr (Anm. De flesta av nedan anförda ssgr kunna äv. hänföras till skratta): A: SKRATT-ABBORRE, se d. o. —
-ANFALL~02 l. ~20. jfr anfall 3 a o. -kramp, -paroxysm. Lundin NSthm 513 (1889).
-ATTACK. jfr attack 3 o. -anfall. Wägner Norrt. 74 (1908).
-BEGÄR. (numera bl. tillf.) jfr -lust. Knorring Skizz. II. 2: 124 (1845).
-DUVA. [jfr t. lachtaube, eng. laughingdove, fr. colombe rieuse, nylat. columba risoria] zool. (den i nordöstra Afrika o. Indien förekommande, i Sv. ss. burfågel hållna) duvan Streptopelia decaocto risoria Lin. (numera uppfattad ss. en ras av turkduvan), vars kuttrande läte åtföljes av ett skrattliknande ljud; förr äv. bildl., om kokett ung kvinna, ungefär liktydigt med: grisett; jfr skratta k α, skratt, sbst.1 b. Nemnich Naturg. 1: 1134 (1793). SthmFig. 1847, s. 231 (bildl.).
-FRÖ. (i vitter stil, numera bl. tillf.) jfr frö, sbst.1 3. Knös Elfv. 107 (1852; i bild).
-FULL. (skratt- 17821899. skratte- 1746) (numera föga br.) om person: full (se full, adj. 1 l) i skratt, skrattlysten; äv. med sakligt huvudord, dels: rik på (full av) skratt, dels: som tyder på skrattlust. Lallerstedt Dygdel. 60 (1746; om person). Hvad skrål och skrattfullt gap! Envallsson TalTafl. 4 (1782). Weste FörslSAOB (c. 1815; om min i ansikte). Hahnsson (1899).
-FYLLD, p. adj. särsk. om röst o. d.: fylld av skratt(lust). Hammarström BarnVuxn. 1: 49 (1918; om röst).
-FÅGEL. [jfr t. lachender hans, eng. laughing jackass; fågeln har ett skrattliknande läte] zool. fågel tillhörande den i Australien förekommande arten Dacelo gigas Boddaert av familjen Alcedinidæ inom ordningen Coraciiformes (blåkråkartade fåglar); jfr skratta k α slutet, skratt, sbst.1 b. Lumholtz Menniskoät. 37 (1883).
-FÄGNAD. (föga br.) skrattglädje. Högberg Frib. 112 (1910). Dens. Fåg. 40 (1912).
-FÄRDIG. (numera bl. tillf.) jfr -lysten. Edgren Kom. 143 (1891; om min).
-FÖRMÅGA. förmåga att skratta. EngSvOrdb. 882 (1874).
-GLAD. (i sht i vissa trakter) skrattlysten. Sjöman Lekt. 40 (1948; om person).
-GLÄDJAS, v. dep. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skratta av glädje. Carlsson Oxnäset 81 (1947).
-GLÄDJE. (i sht i vissa trakter) glädje som tar sig uttryck i skratt. Högberg Utböl. 1: 173 (1912).
-GRODA. [jfr eng. laughing-frog] (mera tillf.) (den i centrala o. ö. Europa förekommande, numera oftast ss. en varietet av ätliga grodan räknade) grodan Rana ridibunda Pallas, som har ett kraftigt o. klangfullt, skrattliknande läte; jfr skratta k α, skratt, sbst.1 b. 2SvUppslB (1953).
-GROP. (hos vissa personer, i sht barn, förekommande) fördjupning i kind (i sht framträdande vid skratt), smilgrop; jfr kind-grop 2. OoB 1895, s. 152.
-HUMÖR. av skrattlust kännetecknat humör. Adelsköld Dagsv. 1: 192 (1899).
-HUS. (mera tillf.) ss. benämning på det hus (oftast kallat ”lustiga huset”) i vissa nöjesetablissemang (tivolin o. d.), där skrattspeglar o. d. finnas; jfr -kabinett. SvD(A) 1961, nr 113, s. 16.
-HÅG. (numera bl. tillf.) jfr -lust. Bremer Nina 351 (1835).
-HÄRFÅGEL~020. zool. fågel tillhörande den i Afrika förekommande, med härfåglarna besläktade familjen Phoeniculidæ, vars arter kännetecknas av ett skrattliknande läte; särsk. i pl., om familjen; jfr skratta k α, skratt, sbst.1 b. 4Brehm 7: 295 (1925; i pl., om familjen).
Ssg: skratthärfågel- l. skratthärfågels-släkte(t). zool. om släktet Phoeniculus Jarocki (av familjen Phoeniculidæ). Rendahl Brehm 10: 131 (1930).
-HÖGTID~02 l. ~20. festlig stund då man får tillfälle att skratta ut ordentligt. Sundblad Ups. 270 (1884).
-KABINETT. (mera tillf.) = -hus. UNT 1929, nr 10197, s. 2.
-KASKAD. jfr kaskad 1 b β o. -salva, sbst.1 Ruhe Bergson Skrattet 64 (1910).
-KITTLANDE, p. adj. (mera tillf.) jfr -retande. Callerholm Stowe 65 (1852).
-KONVULSION. krampartat skratt(anfall); jfr -kramp. Högberg Jim 240 (1909).
-KOR. (†) = -korus; jfr kor, sbst.1 2. Nyberg 1: 197 (1831: skrattchor).
-KORUS. (†) samfällt skratt; jfr korus 2 o. -kor. AnderssonBrevväxl. 2: 289 (1849: skrattchorus).
-KRAMP. av våldsamt skratt(anfall) orsakad kramp; äv.: krampartat skratt(anfall); jfr -paroxysm. Tholander Ordl. (1872). Publiken (i en domstolslokal) vrider sig i skrattkramp. ST 1897, nr 2361 A, s. 3. Wretlind Läk. 9—10: 227 (1902).
-KREVAD. jfr krevad b o. -salva, sbst.1 Öberg Storstr. 19 (1910).
-KÄR. (numera föga br.) om person: skrattlysten. Dalin Arg. 2: 32 (1734, 1754). Dens. Vitt. 3: 123 (c. 1740).
-KÖR. bildl., om samfällt skratt (jfr kör, sbst.1 3, -korus) l. skrattsalva; äv. motsv. skratta k α. Blanche Tafl. 507 (1845). Santesson Nat. 3 (1880; i fråga om skator).
-LIK. om läte l. ljud: som liknar (ett) skratt. VetAH 1801, s. 243 (om snöripans läte).
-LIKNANDE, p. adj. jfr -lik. Frisendahl Björn. 173 (1921; om riptupps läte).
-LJUD. (skratt- 1847 osv. skratte- 1764) ljud frambragt vid skratt; jfr -läte. (De latinska interjektionerna) Ha, ha, he .. (äro) Skratteljud. Ekblad 154 (1764).
-LUST l. -LUSTA. lust att skratta; jfr -lystnad. SvLittFT 1834, sp. 305.
-LUSTIG. med sakligt huvudord: som väcker upp skrattlust, skrattretande; äv. om person: skrattlysten. Högberg Vred. 2: 194 (1906). Man skulle tycka, att ett så skrattlustigt folk (som savolaxarna) aldrig kunde arbeta upp sig till högtidlig patos. Lampén HTvFinl. 214 (1919).
-LYNNE. av skrattlust kännetecknat lynne (se d. o. 2, 3). GHT 1896, nr 108 A, s. 3. Böök 1Ess. 231 (1913).
-LYSTEN. om person, blick, röst, lynne o. d.: som kännetecknas av skrattlust. Et skratt-lystet Sinne. Dalin Arg. 1: nr 34, s. 2 (1733). Därs. 218 (1754; om person). Martinson OsynlÄlsk. 51 (1943; om ögon).
-LYSTNAD. jfr lystnad, sbst.2 1, o. -lust. Berndtson (1880).
-LÄTE. läte frambragt vid l. påminnande om skratt. Stiernstolpe Arndt 1: 30 (1807; om skatas läte); jfr skratt, sbst.1 b. Lindström LeendGud. 294 (1951; om hårt o. torrt skratt påminnande om en riptupps läte).
-LÖJE. (skratt- 16291915. skratta- 1640. skratte- 16141700) (numera föga br.) ljudligt l. våldsamt skratt; gapskratt; särsk.: (våldsamt) samfällt skratt, skrattsalva. JMessenius (1629) i HB 1: 110 (om skrattsalva). Skratt-löje, (dvs.) Ett oanständigt löje med skrattande af full hals och hela kroppens skakande. Schultze Ordb. 2707 (c. 1755). (Ni, som lät resa pyramiderna,) högt upstiga er barndoms mirakel, men den wise betraktarens skrattlöje stiger högre. Thorild (SVS) 1: 61 (1781). Högberg Storf. 212 (1915). särsk. i uttr. ge till ett skrattlöje, förr äv. anrätta l. ge ut ett skrattlöje, brista ut i l. falla i (gap)skratt, (gap)skratta; göra (ett) skrattlöje av ngt, ge skrattlöje åt ngt, ge till skrattlöjen över ngt, (gap)skratta åt ngt, skratta våldsamt åt ngt; komma i skrattlöje, bli gjord till l. utsatt för åtlöje, bli utskrattad; äv. motsv. skratta k α. (Ivan IV) plägade .. släppa (björnar) löös vppå folcket, .. som esomoftast beto oc refwo många menniskior ihiäl, ther öffuer han gaff stora skrattelöijen til. Petreius Beskr. 2: 82 (1614). (Dionysios) berömde sig vtaff sitt Kyrkerooff, och blygdes icke at göra ther aff ett skrattelöije. Schroderus JMCr. 104 (1620). Dens. Os. 2: 375 (1635: anrätta). När jag intet kom på the följande orden (i psalmen) gifwer then fuhle vt ett wellugt skrattlöije. Swedberg Lefv. 51 (1729). Riporna gofwo allestäds skrattlöje i skogen åht wår tillbakakomst. Linné Bref I. 1: 319 (1732). Min wärd gaf til et stort skrattlöje, så at det skall i hela huset. Roman Holbg 35 (1746). Högberg Frib. 282 (1910: komma i).
-MILD. [jfr gråt-mild] som har lätt för att skratta, skrattlysten; jfr -glad, -sjuk. Nordforss (1805). Frey 1848, s. 436 (om ögon). Posse Fång. 154 (1931; om personer).
Avledn.: skrattmildhet, r. l. f. skrattlystnad; äv. om utseende som tyder på skrattlystnad. Weste FörslSAOB (c. 1815; äv. om utseende).
-MIN. min (se min, sbst. 1) åtföljande skratt l. uttryckande skrattlystnad. Wretlind Läk. 9—10: 174 (1902).
-MUSKEL. [jfr t. lachmuskel, eng. laughingmuscle, nylat. musculus risorius] om var o. en av de två hudmuskler som gå från munvinklarna snett bakåt o. uppåt o. som bidraga till att vid skratt draga munvinkeln i denna riktning; vanl. i pl. (i sht i best.); ofta i uttr. som beteckna att ngn bringas att skratta l. skrattar l. har lust att skratta o. d., särsk. i sådana uttr. som sätta ngns skrattmuskler l. skrattmusklerna i rörelse, bringa ngn att skratta resp. åstadkomma skratt. Kellgren (SVS) 5: 201 (1789; i pl.). (Cervantes’) mästarwerk wore .. (enligt gängse åsikt) en burlesk farce, endast sammanskrifwen för att sätta den läsandes skratt-muskler i en angenäm rörelse. SvLitTidn. 1818, sp. 290. Till slut uppträdde Kuggas och Boström i scener af Bellman, och .. (de) satte .. skrattmusklerna så i rörelse att (osv.). AnderssonBrevväxl. 1: 279 (1845). Det kittlade ännu i skrattmusklerna, när jag tänkte på (osv.). Virén Skizz. 138 (1890). Spong Sjövinkel 225 (1949).
-MÅS. [jfr t. lachmöwe, eng. laughing gull, fr. mouette rieuse, nylat. larus ridibundus] zool. måsen Larus ridibundus Lin., som har ett skrattliknande läte; jfr skratta k α, skratt, sbst.1 b. Nilsson Fauna II. 2. 2: 206 (1834: Skratt-Måse). jfr (†): (Skräntärnan) förtjente (på grund av sitt läte) namn af Skrattmåse. VetAH 1782, s. 230.
Ssgr: skrattmås-bo. jfr bo, sbst.1 8. FoFl. 1953, s. 143.
-koloni. jfr koloni 6 a. Berg SällsFågl. 2: 196 (1919).
-unge. FoFl. 1947, s. 13.
-OLLE. (numera bl. tillf.) skrattlysten man. Klint 540 (1893).
-PAROXYSM. våldsamt (o. krampaktigt) skrattanfall; jfr -kramp. PoetK 1813, Suppl. s. 168.
-PILLER. (ngt vard.) särsk. bildl., om ngn l. ngt som (är komisk(t) l. humoristisk(t) o.) lockar till l. åstadkommer skratt; jfr -pulver. Sjöberg SthmHeml. 280 (1844; om person).
-PJÄS. pjäs (se d. o. 9) som åstadkommer l. lockar till l. avser att åstadkomma l. locka till skratt, komisk l. humoristisk pjäs, fars. Tiden 1848, nr 259, s. 4.
-PULVER. om (fiktivt) pulver (se d. o. 2) avsett att få den som intager det att (mot sin vilja) skratta; äv. bildl., om ngt (komiskt l. humoristiskt) som lockar till l. åstadkommer skratt; jfr -piller. AHamilton (1845) i Solnedg. 2: 289 (bildl., om kvickheter i brev). Siwertz Androm. 57 (1964).
-RETANDE, p. adj. som lockar till skratt; rolig l. löjeväckande l. komisk l. löjlig. Hedberg SvOperasång. 245 (1885; om farsör). Madame Berre hade svårt att styra sin munterhet; hon fann situationen ytterst skrattretande. Hedberg BleknBrud. 350 (1951).
-RYNKA. i människas ansikte: rynka (se rynka, sbst.2 a) som tyder på skrattlust l. vana vid l. benägenhet för att skratta; rynka åstadkommen gm skratt (vid skrattmusklernas rörelser). Bergman Mark. 57 (1919; i pannan). Edqvist Musik 351 (1946).
-SALVA, sbst.1 samfällt l. allmänt högljutt (o. våldsamt) skratt (ungefär samtidigt åstadkommet av en grupp personer); äv. oeg., om högljutt (o. våldsamt) skratt åstadkommet av en person ensam; jfr salva, sbst.1 2 a. VDAkt. 1781, nr 421. Han slog till en kort, häftig skrattsalva. Rosendahl Lojäg. 295 (1956).
-SALVA, sbst.2 (numera bl. tillf.) bildl., om ngt som åstadkommer tröst l. lindring gm att det ger förmåga att skratta; jfr salva, sbst.2 c, o. -piller, -pulver. Bäckman Sjöj. 2: 65 (1851).
-SJUK. som har svårt att hålla sig för skratt, full i skratt; som gärna skrattar l. som skrattar vid minsta anledning, skrattlysten; äv. om blick l. egenskap o. d.: som tyder på l. kännetecknas av skrattlust, skrattlysten; äv. motsv. skratt, sbst.1 b, skratta k α, om djur. Nordforss (1805). Angered-Strandberg NVärld. 236 (1898; om blick). Ur porten skriker en gäll kvinnoröst efter karlen, en rå stämma som av en skrattsjuk skata. Koch Arb. 25 (1912). Bergman JoH 291 (1926).
-SJUKA. stark benägenhet för l. lust att skratta, skrattlystnad; i sht förr äv. dels om sådan benägenhet betraktad ss. l. utgörande en sjukdom, dels om krampartat skratt(anfall), skrattparoxysm; förr äv.: sardoniskt skratt (se sardonisk 2). Är dosis (av saffran kokt med ättika) alt för stor, åstadkommer det skrattsjuka, liksom kitslande. Linné Diet. 2: 184 (c. 1750). (Sv.) Skrattsjuka .. (t.) eine krampfhafte Krankheit, die mit einem unwillkürlichen Lachen verbunden ist. Möller (1790). (Sv.) Skrattsjuka .. (fr.) Ris convulsif ..(,) immoderé. Nordforss (1805). Bergman Dröm. 161 (1904).
-SKIVA. om grammofonskiva med därpå inspelat skratt (avsett att locka till skratt o. därigm åstadkomma glad stämning). Bergfors PörtRenv. 211 (1934).
-SKRIKA. skrika av skratt l. skratta o. skrika samtidigt l. omväxlande; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., särsk. oeg. l. bildl.: våldsamt komisk l. humoristisk; jfr skratta d. Ekelöf Prom. 111 (1941). GHT 1961, nr 91, s. 3 (i p. pr., om humoresk).
-SPEGEL. på vissa nöjesetablissemang (tivolin o. d.), om var o. en av de (ofta i ett särskilt hus placerade) speglar som gm på olika sätt buktad form ge en starkt förvrängd spegelbild (o. därigm locka till skratt; jfr -hus); äv. dels allmännare, om buktad spegel, dels mer l. mindre bildl. VägvSvPanopt. 1895, s. 7. (I ett tivoli får man) tjuta av skratt, om man betalar 25 öre för att se sin bild i en skrattspegel. Bonde TroMig 277 (1936). Engström (bidrar till nittiotalets litterära vagabondgalleri) med Kolingen, som i en skrattspegel visar flera av de karakteristiska 90-talsdragen. Björck HeidenstSek. 97 (1946). Lo-Johansson Gen. 43 (1947; om konvex spegel).
-SPEL. (numera bl. mera tillf.) jfr -pjäs. Atterbom PoesH 2: 266 (1848).
-STOL. (i sht i fackspr.) gustaviansk stol med oval öppen ryggbricka med två genombrutna tvärslåar (som påminna om skrattande munnar). DN 1968, nr 309, s. 34.
-STYCKE. jfr -pjäs. Atterbom Siare VI. 1: 283 (1852).
-SUCCÉ l. -SUCCÈS. om succé som ngn l. ngt (t. ex. en teaterpjäs l. bok) åstadkommer gm att han resp. det ger upphov till mycket skratt; äv. konkret, om pjäs l. bok o. d. som är en succé gm att åstadkomma mycket skratt. SvD 1898, nr 280 A, s. 3 (i fråga om lustspel). STSD(A) 1933, nr 277, s. 17 (konkret, om film). Han kunde härma folk storartat och gjorde skrattsuccé när han framträdde. Hedberg Dan 189 (1948).
-SURPRIS. (i vitter stil) överraskande l. plötsligt skratt. Fröding Guit. 18 (1891).
-TAG. (ngt vard.) särsk. i pl. best., i sådana uttr. som vara resp. komma i skrattagen, (hålla på att) skratta resp. börja skratta, komma ur skrattagen, sluta skratta. GHT 1898, nr 39, s. 3 (: vara). Vallentin London 412 (1912: kommer .. i). Sydow O’Leary Schiane 9 (1921: kom ur).
-TÅR. av (häftigt) skratt åstadkommen tår; i sht i pl. Bergman ClownJ 262 (1930).
-VERKAN. i skratt bestående verkan. Ruhe Bergson Skrattet 43 (1910).
-VÄCKANDE, p. adj. som väcker l. åstadkommer skratt; jfr -retande. SvLittFT 1835, sp. 388. 2NF 14: 224 (1910; om komik).
-VÄRD. (numera bl. mera tillf.) värd att skratta åt, löjeväckande l. komisk l. löjlig. Leopold 5: 500 (c. 1817; om misstag).
-ÅSKA. bildl.: åskliknande l. dånande skratt l. skrattsalva. Johanson Oskuld 87 (1901).
-ÄMNE. (numera bl. tillf.) om ngt varåt man l. ngn l. ngra skratta(r). LBÄ 9—10: 79 (1798).
-ÖGD, p. adj. som har skrattlystna ögon. Hedberg Prins 109 (1936).
B (†): SKRATTA-LÖJE, se A.
C (†): SKRATTE-FULL, -LJUD, -LÖJE, se A.

 

Spalt S 4769 band 26, 1973

Webbansvarig