Publicerad 1971   Lämna synpunkter
SKJUVA ʃɯ3va2, v., äv. (numera företrädesvis i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter o. i bet. I 2 a) SKUVA skɯ3va2, v.1, l. (i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) SKYVA ʃy3va2, v. -ade, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -er, sköv ʃø4v, skövo ʃø32, skjuvit ʃɯ3vit2 l. skuvit skɯ3vit2, skjuven ʃɯ3ven2 l. skuven skɯ3ven2; förr äv. SKJUVAS, v. dep. (pr. sg. akt. skjuvar Lundvall KonstSkridsko 13 (1858: skjufvar) osv. skjuver König Mec. 102 (1752: skiufwer). -skover RP 8: 100 (1640: upskoffver). skuvar Schroderus Casm. 321 (1615: skuffuar) osv. skuver L. Paulinus Gothus ThesCat. 442 (1631: skwfwer), Röding SD 83 (1798: Skufver). skyvar Karlfeldt Hösth. 55 (1927) osv. — pr. sg. pass. skjuvas TT 1897, Allm. s. 160 (: inskjufvas) osv. -skjuves Lundberg Hållf. 72 (1943: utskjuves). skuvas Wexionius Sinn. 3: C 1 a (1684: skufwas) osv. skuves Hallström Verkt. 1 (1923). — imper. -skjuv PJGothus Savonarola SyndSp. E 7 b (1593: vpskiuff). skuv Schultze Ordb. 4442 (c. 1755). — ipf. ind. sg. schufuade ÅngermDomb. 7/5 1644, fol. 20. skjuvade Lundell (1893) osv. skuv 2SthmTb. 4: 215 (1572: Skuffz, pass.). skuvade Schroderus JMCr. 335 (1620: framskufwades, pass.) osv. sköv (skiö-, sköö-) TbLödöse 225 (1590: skiöff), Gustafsson Vasasten. 85 (1969). — ipf. ind. pl. skuvade HH 20: 59 (c. 1580: upskuffede), Schroderus Liv. 74 (1626: skufwadhe) osv. skuvo Mat. 21: 39 (NT 1526: skuffwo). -skåve SörmlH 16: 66 (1596: vpskåfue). skövo SocDem. 1892, nr 294, s. 2 (: sköfvo). — ipf. konj. sköve SvForns. 2: 206 (: sköfve). — sup. -skovit RP 8: 675 (1641: upskofvit). skuvat BtSödKultH 12: 50 (1595: skufuat) osv. skuvet G1R 28: 475 (1558: skuffvett). skuvit Syr. 33: 12 (öv. 1536: skuffuit). — p. pf. -schuffuede, pl. G1R 17: 619 (1545: föreschuffuede). -skoven Ekeblad Bref 1: 60 (1650: wpskoffuen), Därs. 1: 75 (1651: wpskoffuen). skuvad Schroderus Os. 1: 476 (1635: inskufwade, pl.) osv. skuven G1R 24: 63 (1553: upskuffven), Branting Lena 62 (1893: skufna, pl.). — p. pf. n. -schufuett PrivSvStäd. 3: 737 (1592: opschufuett). -skovet VadstÄTb. 156 (1592: opskoffuet). -skovit RP 8: 675 (1641: upskofvit). skuvat (-dt) Chesnecopherus Skäl Rr 3 a (1607: vpskufwat) osv. skuvet G1R 26: 254 (1556: skuffvet), AOxenstierna 8: 668 (1633: upskuffvet). skuvit (sck-, -idh, -idt) 2SthmTb. 4: 41 (1569: vpskuffuit), Ekeblad Bref 1: 204 (1652: wpskuffuit, rättat efter hskr.)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, anträffat bl. i vbalsbst. till verb med skjuva ss. senare ssgsled, Widekindi G2A 325 (i handl. fr. 1615: uppskufwelse)), -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(schuv- 15441644. skiuff- i ssg 1667 (: Skiuffdörar, pl.). skjuv- (siu-, skiu-) 1545 osv. -skov- 1640 (: upskoffver, pr. sg.). skuff- 1550 (: upskuffningh), 1580 (: Skuff Jern)1790 (: skuffluckor, pl.); jfr anm. nedan. skugg- i ssg 1851, 1853 (: Blinda, Skugg- .. Blindtriszor, Skugg-, pl.). skuuf- i ssgr 1659 (: Skuuflådha)1688 (: SkuufSängh). skuuff- i ssgr 1667 (: SkuuffLådha)c. 1672 (: Skuuffbordh). skuv- (scu-) 1540 osv. skyv- 1927 osv. -a 1526 osv. -as 1741)
Anm. Stavningen skuff- är sannol. felskrivning för skuffv- l. dyl., då en vokal följer efter ff. G1R 20: 351 (1549: upskuffendes, p. pr.). HH 20: 59 (c. 1580: upskuffede, ipf.). Då en konsonant följer efter skuff- (l. skiuff-) avses sannol. i flertalet fall samma uttal som vid skuv- (resp. skjuv-). Ss. ssgsförled kan skuff- dock äv. tänkas avse ett uttal med kort u o. långt f, utgående från mlt. schuff- (i ssgn schuffladen, pl., skjutlådor) l. lt. schuff- (t. ex. i schuffkaar, skottkärra, schufflood, skjutlåda). Se äv. anm. till SKJUV-LÅDA.
Etymologi
[fsv. skiuva, skuva (ipf. sköf), sv. dial. skjuva, skuva, skyva; jfr fd. skue- (i ssgn skuestage, stake att staka fram båt med), d. sku(v)e (ipf. -ede), fvn. skúfa (ipf. -aði), nor. dial. skyva, skuva (ipf. skauv, skuvade), got. -skiuban (i ssgn afskiuban, förskjuta, ipf. afskauf), mlt. schūven (ipf. schōf), fht. scioban (ipf. scuob), t. schieben (ipf. schob), feng. scēofan, scūfan (ipf. scēaf), eng. shove; besläktat med lit. skùbti, börja skynda sig; formen skugg- beror sannol. på anslutning till SKUGGA; om formen skuff- jfr anm. ovan; formen -skover i pr. sg. beror sannol. på anslutning till UPPSKOV; formen skuv i ipf. ind. sg. beror på inflytande från ipf. ind. pl. skuvo, sup. skuvit o. p. pf. skuven. — Jfr GESCHIBE, SCHIEBEN, SKOFFA, SKOV, SKOVEL, SKUBBA, SKUFFA, SKUV, vid torvtäkt använt verktyg, SKUV, smuggelgods, SKYFFEL, SKYVE, SKÖVE]
I. tr., refl. o. intr.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stöta till l. knuffa l. skuffa (ngn); äv.: föra l. skjuta (se SKJUTA, v.1 I 7) l. driva (ngn i viss riktning l. från en plats o. d.) l. tränga undan (ngn); jfr II. TbLödöse 225 (1590). Marchuss hansson i Fanum, schufuade Mårthen Pädersson i Möchelby på kyrckewalln. ÅngermDomb. 7/5 1644, fol. 20. Enär vij skulle sätta oss till bords, blef iag och vid bordet satter, var och temel(ige)n högdt kommen i förståne, Men på slutet skufvade en var mig, tills iag kom aldra nederst vid ändan af bordet. HFinlÖ 426 (1715). När paroxysmerna .. (ansatte den sjuke) hade han styrka att skjufva henne (dvs. en flicka som försökte hålla honom stilla) baklänges ner åt fötterna för sig. SDS 1909, nr 206, s. 9 (i handl. fr. 1777). De sköfvo Jon, de drogo Jon, / ”jag kommer igen” sa Jon. / De buro Jon i procession, / ”jag nekar att gå, / jag kommer igen” sa Jon. GFröding i SocDem. 1892, nr 294, s. 2. — jfr FÖRE-SKUVA. — särsk. mer l. mindre bildl.; förr särsk. i uttr. skjuva ngn utav hans ståt, störta ngn från hans plats, skjuva ngn till att göra ngt, (med våld) förmå ngn att göra ngt. Somliga haffuer .. (Gud) förbannat, och förnedhrat, och skuffuit them vtaff theres ståte. Syr. 33: 12 (öv. 1536). Han war skuwader och twungen aff Rev. D. Wallio .. till att skriffwa denne wittnesskrifft. UUKonsP 2: 121 (1638). En Men’skia warder städz aff Olyckz-Winnar drifwen. / Hon wräkes, skufwas, stöts, hon flychtar ann och aff. Wexionius Sinn. 3: C 1 a (1684).
2) skjuta (se SKJUTA, v.1 I 8) l. förskjuta (ngt i viss riktning l. till l. från en plats o. d.); äv.: föra in l. stoppa in (ngt i ngt o. d.); äv. med obj. ersatt av bestämning inledd av prep. ; äv. med saksubj.; utom i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter numera nästan bl. i a o. (övergående i 7) i c α, d; jfr 4 a, 6, 7. Schroderus JMCr. 335 (1620). At man skal skufwa Sacramentet vthi eens Menniskios Mun .. som icke tala kan, eller är kommen ifrån sitt Sinne, ther til will iagh aldrigh rådha. Dens. Os. 1: 562 (1635). Upplögningen af en mark som brännas skal sker merendels med en Bröst-plog, som en karl skufwar fram för sig. Serenius EngÅkerm. 149 (1727). Smidbarheten och elasticiteten .. bero på vidden af partiklarnas skufbarhet; styfheten på den kraftens storlek, som fordras för att skufva partiklarna. JernkA 1820, s. 111. Björseth Gbgsspr. 37 (1958; anfört ss. allmänt brukat i Gbg). jfr (†): Skufwa betyder draga. Spegel 435 (1712). — jfr UT-SKJUVA o. FRAM-, FÖR-, IN-SKUVA. — särsk.
a) (företrädesvis i formen skuva) bag. sätta in (bröd i ugn); äv. övergående i bet.: grädda (bröd). Af Stockholms bagare brukas skufva i samma mening, som .. ”grädda” (baka i ugn). Rydqvist SSL 1: 238 (1850). SvD 2/6 1929, Söndagsbil. s. 12.
b) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om kraft: som åstadkommer förskjutning l. sättning. (En murmästare bör) Förstå rätta styrckan af åtskillige slags Hwalf, desz skiufwande, och perpendiculairt tryckande kraft. Carlberg SthmArchitCont. F 1 a (1740).
c) i p. pf. (äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.).
α) geol. om lager l. bergartsgång o. d.: som glidit till följd av en påkänning, särsk. (o. numera bl.) övergående i 7: som glidit till följd av skjuvpåkänning; förr äv. i uttr. skjuvad i vågor, om markområde: gm tryck gjord vågformig. VetAH 1769, s. 191 (om jordlager). (Vissa stjälkar av fossila hårstjärnor) finnas afgångne på flere ställen .., men endast till en del åtskilda eller blott skufvade ur sin rigtning. Hisinger Ant. 5: 124 (1831). Om man får se framför en glaciers nedre rand .. djupa upplöjningar af gräswallen, och denna widare skufwad i wågor ett stycke nedåt sluttningen .. så må man märka att en sådan glacier är i framskridande. SKN 1843, s. 28. Antag att .. en tenngång, som går i östlig och vestlig riktning, är en aln bred och har blifvit afbruten och skufvad genom en koppargång .. af samma vidd. Lindström Lyell 270 (1857).
β) (†) om ord l. rad l. kolumn i trycksats: förskjuten l. bragt i oordning l. felaktigt insatt. Täubel Boktr. 1: 95 (1823). Skufwadt heter ett ord, eller en rad, som genom någon händelse blifwit bragt i oordning, eller på oriktigt ställe inryckt, och således af Sättaren bör blifwa rättadt. Därs. 2: 51.
γ) (†) i utvidgad anv.: vars delar äro förskjutna i förhållande till varandra. Den redan under nionde århundradet brukliga skufvade ringskjortan, bestående af vågräta, rundt omkring fortlöpande rader af jernringar, som voro så fästa vid hvarandra, att hvarje följande rad till hälften sköt vexelvis till höger eller venster fram öfver de närmast föregående. UB 6: 110 (1874; t. orig.: das geschobene Ringhemd).
d) ss. vbalsbst. -ande l. -ning, om handlingen att skjuta l. förskjuta ngt l. om förhållandet att ngt (för)skjutes; äv. konkretare, om omgång varunder ngt (för)skjutes; numera nästan bl. (geol.) ss. vbalsbst. -ning, övergående i 7 b, om förskjutning av lager l. bergartsgång o. d. till följd av skjuvpåkänning. Lind 1: 1333 (1749). ”Låt oss nu”, sade han, ”göra ett skufvande på båten uppåt, så ligger den stadigt, medan vi stufva in godset!” Carlén Rosen 396 (1842). Då skufning är nödig (för inriktning av järnvägsskenor, som kommit ur sitt rätta läge), verkställes den helst medelst häfstängerna, och endast i nödfall medelst slag af .. släggor på tvärstockarnas ändar. TByggn. 1859, s. 102. I varje bergart med någorlunda kornsammanhållning skapar ett i förhållande till klåvytorna snett anbragt tryck en tendens till rotation av varje enskild klåvyta. Bergarten utsätts för skjuvning. SvGeolU C 590: 24 (1963).
e) mer l. mindre bildl. Ungdomen har sina otaliga beswär; ty är ju billigt, at ålderdomen njuter hwila. En otidig skufning wore det i werlden, så framt utlefwade Män ej lämnade sina ställen åt dem, som i full rörelse, och wid qwicka krafter äro. Tessin Bref 2: 375 (1756); jfr 3 c. Jolin Mjölnarfr. 18 (1865). — jfr TILL-, UPP-SKJUVA o. NED-, PÅ-SKUVA. — särsk. (†)
α) [jfr t. etw. auf einen schieben] i uttr. skjuva ngt (in) på ngn l. ngt till ngn, lägga l. överföra ngt på ngn (särsk. i uttr. skjuva skulden l. saken på l. in på ngn, lägga skulden på ngn); i uttr. skjuva ngt på ngn äv.: skylla ngt på ngn, lägga ansvaret för ngt på ngn; jfr β o. SKJUTA, v.1 I 8 i β, 13 a α. G1R 17: 100 (1545). Därs. 28: 475 (1558); se under SKJUVA IFRÅN SIG. 2SthmTb. 4: 448 (1573: skuffue saken in på Matz Person). Altså är ock ännu thet bruk i Hofwet, at then ene tiänaren en miszgerning begår, och kan fijnt skulden på en annan oskyldighan skufua och läggia. Forsius Fosz 401 (1621). (Vissa pestsjuka smitta andra, därför att) the haffwa then falska Meningen, Hwar the kunde skuffwa Pestilentzien på någhon annan, at the tå ther ifrå skole bliffwa befriyadhe. L. Paulinus Gothus Pest. 101 a (1623). När itt Barn hafwer giordt nogot illa, skufwa the thet på andra. Schroderus Modersch. 122 (1642). Lind (1749).
β) [jfr t. einem etw. auf den hals schieben] i uttr. skjuva ngt ngn på halsen, lägga l. överföra ngt på ngn; jfr α. G1R 16: 395 (1544).
γ) [jfr t. etw. auf die lange bank schieben] i uttr. skjuva ngt på långa bänken, draga ut på tiden med ngt, förhala ngt; jfr SKJUTA, v.1 I 8 i γ γ’. RP 2: 124 (1631).
δ) i uttr. skjuva ngt uti ngns hjärta, inge ngn ngt; jfr SKJUTA, v.1 I 17 a, b. (Djävulen) skuffuar eller vpwäcker .. vthi Menniskiones Hierta allahanda onda Tankar. Schroderus Casm. 321 (1615; lat. orig.: Cogitationes malas instillat aut elicit).
3) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i fråga om att föra (en del av) sin kropp i viss riktning l. trycka (en del av) sin kropp mot ngt l. röra (en del av) sin kropp så att den får annan ställning l. form; äv. i fråga om att ngt förskjuter sig l. sätter sig (se b γ, c); särsk.: kröka (ryggen) så att den bildar en konvex böjning l. puckel (jfr RYGG 1 e); jfr 4 o. SKJUTA, v.1 I 9. Ett käpprapp dammade i detsamma min rock. .. Det var mästarn sjelf. Jag (dvs. lärgossen) teg och sväljde skufvade ryggen och gick nedslagen opp med ämbaret. Sjöberg SthmHeml. 156 (1844). — jfr UPP-SKJUVA o. FRAM-SKUVA. — särsk.
a) (i formen skuva) (†) om ryttare: skjuta (höft) framåt (äv. i uttr. skuva ngt framåt); (gm att skjuta fram ena höften) ge (bålen) en sned ställning; äv. abs.: skjuta fram ena höften o. därigm ge bålen sned ställning; i p. pf. äv. med adjektivisk bet., i utvidgad anv., om ryttares sätt att påverka häst: som innebär att ena höften är framskjuten; jfr 6. (Ryttaren) skufvar högra höften framåt, på det skänklarne ändamålsenligt må närma sig hästen. KrigVAH 1830, s. 200. Skufning af venstra höften. Därs. s. 205. Det är klart, at då ryttaren korsverkande eller med skufvad taction begynner föra hästen, dervid möter motstånd, emedan hästen med tyngden fördelad efter diagonalen, är ovan at röra sig. Därs. 1833, s. 264. Skufning af bålen sker genom framvridning af ena höften. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 75 (1836). Känningen för denna bogs (dvs. yttre bogens) betungande, är ryttarns skufvande. Därs. 115.
b) refl.
α) om person.
α’) (med kroppen snedställd) sakta förflytta sig l. maka sig o. d. (i viss riktning); jfr 5 o. SKJUTA, v.1 I 9 c α. Björkman (1889; med hänv. till maka sig o. skrufva sig).
β’) (i formen skuva) [jfr sv. dial. skuva se, undandraga sig] (†) bildl.: underlåta att ge sin mening till känna rakt på sak. (Greve A. Posse) skufwade sig icke i slippriga Mål, och skrufwade aldrig sina Betänkande. Schröder APosse D 3 a (1754).
β) (i formen skuva) (†) om häst: böja sig i sidled; jfr 6. KrigVAH 1830, s. 203. Allt som hästen villigt skufvar sig half- och helsluten, åt begge händer, på hvarfvet och volten, begynner ryttaren at lära honom passera sidvärts. Därs. 1833, s. 266. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 35 (1836).
γ) om sak: förskjuta sig l. sätta sig; jfr c, 5 o. SKJUTA, v.1 I 9 c β. VetAH 1747, s. 44. Byggningen har skuvat sig. Schultze Ordb. 4442 (c. 1755). Under färden stannade man ofta för att se till om lasset ej skufvat sig. LoF 1873, s. 47. Auerbach (1913). jfr UT-SKJUVA.
c) ss. vbalsbst. -ning, motsv. b γ, om förhållandet att ngt (särsk. del av byggnadsverk l. jordlager) förskjuter sig l. sätter sig, förskjutning l. sättning; äv. konkretare, om enskild omgång av sådan förskjutning l. sättning; jfr SKJUTA, v.1 I 9 d. Carlberg SthmArchitCont. E 3 b (1740). Wid hwart skift, afsättes (vid grävning) på sidorna, pallar til at hindra jorden för skiufning och fall. König Mec. 99 (1752). Skufningar i .. jordskorpan. Berzelius ÅrsbVetA 1833, s. 401.
4) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skada (ngt) gm att skrapa l. skrubba l. rispa (det mot ngt) o. d.; skrapa l. skrubba l. rispa l. göra illa (ngt); äv. med obj. betecknande del av subjektets kropp (jfr 3); äv. med saksubj.; äv. refl. (förr möjl. äv. i pass. övergående i intr. anv.), med saksubj.: bli nött l. rispas upp l. rispa sig; jfr 7. (Fin.) Hiwun .. (lat.) teror. (sv.) slites, skufwas, nötes. Juslenius 106 (1745). (Rotändan av sticklingarna) bör nedsättas i et tre qwarters djupt hål i marken, och så rymligt, at barken ej skufwas. Fischerström 1: 30 (1779). För at se om .. (guldet på en tavelram) är väl torrt, far man öfver något litet ställe med varg-tanden: om den icke går lätt och om guldet skufvar sig därvid, så är det et nog tydligt tecken, at det icke är torrt. Miniatursk. 74 (1784); jfr 3 b γ. Jag har skufvat foten mot en sten. Meurman (1847). — särsk.
a) [jfr 2] med avs. på tyg: åstadkomma rispor l. skador i (ngt) gm att förskjuta trådarna ur deras läge (särsk. med saksubj.); äv. refl., om tyg: (till följd av nötning o. d.) rispa sig l. fransa sig; jfr b. (Fr.) se couper .. (sv.) om åtskilliga tyg är det skufwa sig, då det i fållarne brister. Möller 397 (1745). Tyget måste trådrätt läggas på mönstret och fästas med några fina synålar (knappnålar skulle skufva det). NJournD 1854, s. 5; jfr 2. Schulthess (1885).
b) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: skadad, illa hanterad; särsk. motsv. a, om ställe l. rand i tyg: som kännetecknas av att trådarna (till följd av nötning o. d.) förskjutits ur sitt läge l. upprispats. Det är ett dåligt taft .. där äro skufvade ställen, skufvade ränder. Weste FörslSAOB (c. 1815). Vissnande, skufna blommor. Branting Lena 62 (1893).
5) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sakta förflytta sig l. maka sig; äv. med saksubj.: förskjuta sig (i viss riktning) l. glida (förbi ngt) l. skava (mot ngt) l. nöta (på ngt); äv. opers.; jfr 3 b α, γ. Ansichtet som (vid förlossningen) skufwar allenast med hakan och strupan förbij ijsbenet (dvs. blygdbenet), lider eij något meen. Hoorn Jordg. 2: 190 (1723). (Då man gör en våg av trä) stötes understa Kanterne af tungan, at de icke skufwa mot Balcken. Salander Gårdzf. 191 (1727). Med .. ryggarnes beständiga skufwande på muren (hade denna blivit sliten o. nedsmutsad vid skolungdomens kyrkobesök). VDAkt. 1783, nr 470. (En tunn järnskena, fäst med skruvar vid klacken) förhindrar att skridskon skjufvar från ena sidan till den andra. Lundvall KonstSkridsko 13 (1858). Se, gubbarne tåga / med ryggen i båga / och knuffa sig fram efter ringa förmåga (till kvarnen, där gamla bli unga). / Det haltar och hasar, / det skyvar och sjasar. Karlfeldt Hösth. 55 (1927).
6) [jfr 2, 3 a, b β] (i formen skuva) (†) komma (häst l. del av häst) att böja sig i sidled l. komma (häst) att förflytta sig med kroppen böjd i sidled; i p. pr. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv., om påverkan på häst: som åstadkommer böjning i sidled; i p. pf. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv., om häst: vars kropp är böjd i sidled. KrigVAH 1830, s. 191. När allt detta inträffar (dvs. att kännetecknen på en tygeltam häst visa sig), så öfvergår arbetsmethoden til skufvande känningar. Därs. 1833, s. 262. Då hästen skufvad följer .. (linjen mellan inre framfoten o. yttre bakfoten), blifver han mera rörlig och således lättförd. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 32 (1836). Femte villkoret för sann böjning är hela hästens skufning så att bogarna komma ut och häsarna inåt. Därs. När hästen är väl uttrafvad, och tygeltam .., så skufvas eller snedas han halfsluten öfver lineen i skolskridt, medelst inre tygeln och yttre skänkeln. Därs. II. 2: 33. Andra veckan (av remontdressyren) börjades att för skenkeln skufva kruppan. KrigVAT 1846, s. 152.
7) [jfr 2, 4] (i fackspr.) i fråga om sådan (t. ex. vid vridning av en axel l. vid klippning l. stansning förekommande) påkänning som icke anstränger det för påkänningen utsatta gm drag- l. tryckkrafter (l. i fråga om deformation som uppkommer gm sådan påkänning); utom i a o. b samt ss. förled i ssgr nästan bl. i pass.: vara utsatt för skjuvning (i bet. b), särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.; jfr 2 c α, d. Skuvhållfastheten (i trävirke) beror av .. (bl. a.) Fiberriktningen i den skuvade ytan. HbSkogstekn. 145 (1922). — särsk.
a) i p. pr. i adjektivisk anv., om kraft l. verktyg o. d.: som åstadkommer skjuvning (i bet. b). Stansning .. (dvs.) arbetssätt för uttagande af hål i plåtämnen, papper, papp etc. genom ett skjufvande eller skärande verktyg. 2NF 26: 1000 (1917). (Vid) Skjuvning .. (är beteckningen) F = den skjuvande kraften i kg. Dahl o. Wallmark MatTeknHb. 252 (1949).
b) ss. vbalsbst. -ning, om förhållandet att ngt i ett tänkt snitt utsättes för påkänning av två lika stora, mot varandra riktade, sidoställda krafter vilka (sträva att) deformera snittet (o. ev. åstadkomma en bristning); stundom äv. konkretare, om enskilt fall av sådan påkänning (med åtföljande deformering); jfr 2 d. Rothstein Byggn. 288 (1875). Böjning kan .. anses sammansatt af sträckning och sammantryckning, och vridning sammansatt af ett oändligt antal elementära skjufningar. Westin Hållf. 9 (1888). Man bör sträva efter att belasta (de till lager i maskiner använda) gummifjädrarna huvudsakligen med tryck eller skjuvning eller kombinationer av dessa belastningsarter. TT 1941, Allm. s. 22. Vid stansning .. måste brottgränsen vid skjuvning .. uppnås och överskridas. Lundberg Hållf. 72 (1943).
II. (†) ss. dep., motsv. I 1: knuffas; jfr SKJUTA, v.1 II 1. Klagades ther öfwer, at en dehl skiufwas och trängias på lächtaren wid bröstbrädet. KulturbVg. 1: 8 (1741).
Särsk. förb. (Anm. Belägg med biformen skuva ha nedan anförts under uppslagsformen skjuva): SKJUVA AV10 4. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I 4: skrapa av (ngt). Gadd Landtsk. 2: 117 (1775: skufwas af).
SKJUVA BORT10 4. [fsv. skiuva bort, köra bort, föra undan] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I 4: skrapa bort (ngt). Hallström Verkt. 1 (1923: skuves bort).
SKJUVA FRAM10 4. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I 13; särsk. dels till I 2: skjuta fram (ngt) l. förskjuta (ngt) framåt, dels till I 3 b α α’, refl., i uttr. skjuva sig fram, (med kroppen snedställd) sakta förflytta sig l. maka sig fram l. framåt. (Eng.) sidle .. (sv.) röra sig med sidan främst, ”kila (”skufva”) sig” fram (på sned). WoL 1290 (1889). ”Freckling” sker för hand med ett järn med bred egg, vilket under tryckets flyttande från kant till kant vrickvis skjuvas fram på ytan. SvSlöjdFT 1919, s. 75. jfr framskuva.
SKJUVA IFRÅN SIG. (†) till I 2 e, med avs. på ngt mödosamt l. obehagligt (arbete l. besvär l. misstanke o. d.): skjuta (ngt) ifrån sig, söka komma ifrån (ngt); särsk. i uttr. skjuva ifrån sig ngt (in) på ngn l. skjuva ngt ifrån sig och till ngn, skjuta ngt ifrån sig o. ge ngn ansvaret för det (jfr skjuva I 2 e α). Hvar haffver skuffvett thätt (dvs. uppdraget att bygga en skans) ifrå sig och till thän andre. G1R 28: 475 (1558). Biskoparna .. hafwa skufwat ifrån sigh alle Biskopzsyszlorna in på sijne Vicarier. Schroderus Os. 1: 387 (1635). Achacius .. (ville) Misztankan om then Arianiske Willfarelsen ifrån sigh skufwa. Därs. 436. OSPT 1687, nr 6, s. 4.
SKJUVA IN10 4. (utom i a numera bl. i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter) till I 13; särsk. till I 2: skjuta in (ngt i l. under ngt). Hoorn Jordg. 2: 58 (1723). Hon räckte mig sina väskor och jag sköv in alla under bänken. Gustafsson Vasasten. 85 (1969). jfr inskuva. särsk.
a) (företrädesvis i formen skuva in) bag. till I 2 a: sätta in (bröd i ugn). SvD 2/6 1929, Söndagsbil. s. 12. IllSvOrdb. (1955).
b) (†) oeg., med avs. på språkljud: skjuta in l. lägga till. K .. skufwas .. ibland med in (i svenska ord jämförda med tyska): Såsom .. (t.) Stiel (sv.) Stielk. Giese Sprachm. 4—5: 7 (1731; t. texten: wird .. mit eingeschoben).
SKJUVA NED10 4, äv. (ålderdomligt) NEDER40. [fsv. skiuva nidher] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I 13; särsk. till I 1: knuffa ned (ngn). Hanss Marcusson .. tiltalade Lasse Skreddare, therföre at han hade skufuat honom nidhr af nastugu taket (dvs. sovkammarens tak) och nidhr på thet andra stufuu taket. BtSödKultH 12: 50 (1595). jfr nedskuva.
SKJUVA OMKULL10 04. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I 1: knuffa omkull (ngn). I dett samma kom .. Matthias Ridandes .. och så skufuadhe hästen omkull gåssen. VRP 1640, s. 899.
SKJUVA PÅ10 4. jfr påskuva.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I 1, 2, = skjuta på 2. Vice præsidenten sadhe han skulle här uth, gripandhes sielf honom i hufwudhet och axlan skiufwandhes på. VDAkt. 1675, nr 277.
2) (†) till I 2, i uttr. skjuva på ngn ngt, bildl.: tvinga ngn att iaktta l. fullgöra ngt. (Gregorius II ville) läggia vppå then Christeliga Kyrkione the Romerske Påfwars Ook, och skufwa på them the widskepelige Romerske Ceremonier. Schroderus Os. 2: 416 (1635).
SKJUVA UPP10 4. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I 13; särsk. till I 2: skjuta (upp) ngt, gm att skjuta öppna (dörr o. d.), äv. oeg. (motsv. skjuva I 2 e): vänta med l. uppskjuta (ngt till en senare tidpunkt). H[ustru] Karin framlidne Hans Skubertz c(ontra) Påwell Rode vm 4 secker humbla. Sattes penning(e)r i rätten. Skuffz vp till effth(er) middag(e)n. 2SthmTb. 4: 215 (1572). Förvånat såg de på mig, då jag med alla mina väskor med ryggen sköv upp svängdörrarna. Gustafsson Vasasten. 84 (1969). jfr uppskjuva.
SKJUVA UT10 4. [fsv. skiuva ut (i bet. 1)] jfr utskjuva.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I 13; särsk. till I 1: driva ut (ngn ur l. ifrån ett område o. d.). När riddaren komme med sitt stora spjut, / Han sköfve dig ut ifrån landet. SvForns. 2: 206. (De) skuffwo honom vth aff wijngårdhen, och slogho honom j häl. Mat. 21: 39 (NT 1526; Bib. 1917: förde honom ut ur).
2) (†) till I 6: komma (del av häst) att böja sig utåt. Vill ryttarn skufva bogarna ut, så skufvar han sin inre höft framåt. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 76 (1836).
Ssgr (Anm. Av de förr vanliga ssgsförlederna skuv-, skuve- o. skuvnings- förekommer formen skuv- numera företrädesvis o. formen skuve- numera bl. i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter; formen skuvnings- är numera föga br.; belägg med skuv- osv. ha nedan anförts under uppslagsformerna skjuv-, skjuve- o. skjuvnings-; i ett l. annat fall kan möjl. skuv- l. skuve- ss. ssgsförled vara att hänföra till ett i riksspr. ss. enkelt ord icke anträffat skuv, sidoform till skov, skjutande [sv. dial. skuv]): A: (I 7) SKJUV-BELASTNING. (i fackspr.) belastning som medför skjuvning. HbVerkstTekn. 1: 26 (1944).
(I 5) -BLINDA. [jfr holl. schuifblinde, t. schiebblinde; anledningen till benämningen är, att den rack vari skjuvblinderån hängde gled på klyvarbommen, då seglet tillsattes] (förr) på större fartyg: under klyvarbommen anbragt råsegel (vilket ersatte den tidigare använda bovenblindan); ngn gg äv. om bovenblinda. Dalman 6 (1765: Skufblinda). 2NF 24: 1441 (1916: skufblindan, sg. best.; om bovenblinda).
Ssgr (förr): skjuvblind- l. skjuvblinde-rå. under klyvarbommen anbragt rå för skjuvblindan. Dalman 45 (1765: Skufblinderå).
-segel. skjuvblinda. Skufblind-rå och -segel äro alldeles afskaffade. Ekbohrn NautOrdb. 24 (1840).
-trissa. om vardera av de båda vid ändan av skjuvblindrån fästa tåg medelst vilka dennas ställning kunde förändras. Calwagen 108 (1851: Skuggblind-trissor, pl.).
(I 2) -BORD. (skjuv- 1672 (: Skjufbord)1694 (: Skufbord). skjuve- 1670 (: Skufwe bordh)1671 (: Ecke Skufwe bordh)) (†) skjutbord (se d. o. 2). BoupptSthm 1670, s. 1513 (: Skufwe bordh). Karlson StåtVard. 287 (cit. fr. 1694: Skufbord).
(I 7) -BROTTGRÄNS~02 l. ~20. [jfr t. schubbruchgrenze] (i fackspr.) brottgräns vid skjuvning. TNCPubl. 30: 30 (1958).
(I 2) -BRÄDE. (†) skjutbräde (se d. o. 1); särsk. om bräde varmed glugg o. d. stänges resp. öppnas. Triewald Bij 75 (1728: skufbräde). WoJ (1891: skufbräde).
(I 5) -BRÄNNING. [anledningen till benämningen är möjl. att malmen i rosten försköt sig, då en del av den smälte o. rann ned till rostens botten] (†) om förhållandet att kallrostning av kopparmalm utföres med för stark o. hastig upphettning; jfr -rosta. Rinman (1789).
(I 2) -DRAGS-LUCKA. (†) om skjutbar lucka med vilken draget i en eldstad kan regleras. VetAH 1815, s. 54 (: skufdrags lucka).
(I 2) -DÖRR. (†) skjutdörr. Willman Resa 225 (1667). PH 6: 4193 (1756: skufdörr).
(I 2) -FÖNSTER. (skjuv- 1740. skjuve- 1756 (: Skufwe-Fönster)) (†) skjutfönster. Carlberg SthmArchitCont. D 1 a (1740). PH 6: 4188 (1756: Skufwe-Fönster).
(I 2) -HASP. (†) = -regel. HovförtärSthm 1722 B, s. 656 (: Skufhaspar, pl.).
(I 2) -HJUL. [jfr t. schieb(e)rad] (†) i äldre sågverk: snedtandat hjul varmed den anordning sattes i rörelse som sköt den för sågning avsedda stocken fram mot sågen, matarhjul. Broman Glys. 3: 92 (c. 1730: Skufhiulet, sg. best.).
(I 2) -HÅL. [jfr t. schubloch] (†) i drivugn: öppning för inskjutande av ved o. d. i ugnen. Rinman (1789: Skufhål).
(I 7) -HÅLLFASTHET~002, äv. ~200. [jfr t. schubfestigkeit] (i fackspr.) hållfasthet mot skjuvning. TT 1878, s. 34 (: skufhållfasthet).
(I 4) -JÄRN. (skjuv- 1580 (: Skuff Jern). skjuve- 1571 (: Schuffwe Jern)1584 (: skuffueiernn)) [jfr mlt. schūvīseren, järnverktyg för avverkning av hästs hov, verkkniv] (†) ett slags järnverktyg för skavning l. skrapning l. dyl. (möjl. om verkkniv). Schuffwe Jern — 3 st(ycken). TullbSthm 18/9 1571. Skuff Jern — 2 dusin. Därs. 17/5 1580. Skuffueiernn — 2 st(ycken). Därs. 20/5 1584.
(I 7) -KRAFT. [jfr t. schubkraft] (i fackspr.) kraft som åstadkommer skjuvning. Förhållandet mellan den minsta och största skufkraften. TT 1878, s. 110.
(I 2) -KÄRRA. (skjuv- 1635 (: skuffkerror, pl.)1942 (: skyvkärra; från Uddevalla; betecknat ss. vard.). skjuve- 1544 (: Schuffwekärrer, pl.)1556 (: skuffvekärrer, pl.), 1958 (från Gbg; betecknat ss. föråldrat)) [jfr t. schieb(e)-karren, schubkarren] (numera bl. i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) skottkärra, skjutkärra; äv. ss. beteckning för den mängd som i ett lass transporteras med en skottkärra. G1R 16: 628 (1544: Schuffwekärrer, pl.). (Man) bör .. fylla uti hålet .. twå eller tre skiuf-kiärror Blå-Lera. Rosensten Skog. 36 (1737).
(I 2) -LINJAL. (†) förskjutbar linjal (ss. del av apparat); äv.: parallellinjal. Triewald Förel. 1: 66 (1728, 1735: skuf-linialen; i apparat använd vid fysikaliskt experiment). (Sv.) Skuflineal, (t.) Parallel-Linial. Heinrich (1828).
(I 2) -LIST. (†) förskjutbar list; särsk. på skiva till hopskjutbart bord o. d.: list som löper i ränna l. dyl. vid hopskjutning resp. utdragning av bordet osv. HovförtärSthm 1746, s. 1983 (: skuflist). En Bordskifwa widlÿmat ett stÿcke, samt giordt 2ne nÿa skuflister där under. HusgKamRSthm 1758, s. 485. VetAH 1760, s. 273.
(I 2) -LOCK. (†) skjutlock. BoupptSthm 9/6 1669 (: skuflock). 2VittAH 5: 319 (1787, 1796: skuf-lock).
(I 2) -LUCKA. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skjutlucka (se d. o. 2). IErici Colerus 2: 88 (c. 1645: Skufluka).
Ssg: skjuvluck-säng. (-lucku- 1681) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, i sht om ä. förh.) lucksäng. Verelius 162 (1681: Skuf-lukusäng).
(I 2) -LYKTA. (†) lykta med skjutbar lucka. 1. liten Skufflychta. BoupptSthm 1668, s. 224.
(I 2) -LÅDA. (skjuv- 1613 (: skuflåda)1939 (: skuvlåda). skjuve- 1659 (: Skufwelåda)1696 (: skufwelådan, sg. best.))
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skjutlåda; jfr skov-låda. Chesnecopherus RegIter F 1 a (1613: skuflåda).
2) (†) i kolven på jaktgevär o. d. från ä. tid: med skjutlock försedd rektangulär hålighet avsedd för förvaring av tillbehör för rengöring av vapnet (t. ex. krats, viskare, linnelapp) o. d., kolvlåda; jfr anm. 2:o nedan. Cederström o. Malmborg ÄLivrustk. 56 (i handl. fr. 1696: Skuflådorne, pl. best.). Därs. 57 (i handl. fr. 1821: Skuflådan, sg. best.). Anm. 1:o Förleden skrives i ä. tid ofta skuff-; jfr anm. sp. 4301. Ssgn kan i dessa fall möjl. äv. tänkas vara antingen ett lån från lt. schufflood, skjutlåda (mlt. schuffladen, pl.), l. en ssg till sv. dial. skuff, låda i byrå o. d. (se skuff). 1 bord med Skufflåda. BoupptSthm 19/7 1652. Cederström o. Malmborg ÄLivrustk. 57 (i handl. fr. 1696: Skufflådan, sg. best.; i bet. 2). 7 st Skufflådor med Lås. HusgKamRSthm 1769, s. 453. 2:o I samma bet. som skjuv-låda 2 förekommer stundom skurlåda, sbst.1 (sbst.2 se skura, v. ssgr) [ombildning av skuvlåda gm anslutning till skura, rengöra]. Cederström o. Malmborg ÄLivrustk. 58 (i handl. fr. 1850; i fråga om hagelbössa från 1600-talet). Livrustk. 1943—45, s. 7 (i fråga om räffelbössa från 1600-talet).
(I 2) -MED l. -MEDE. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skjutmed. Wasenius NorrlBoskSk. 88 (1751: skufmed).
(I 7) -MODUL. [jfr t. schubmodul] (i fackspr.) tal som utgör kvoten av skjuvspänning o. skjuvvinkel. HbVerkstTekn. 1: 15 (1944).
(I 7) -PROV. (i fackspr.) prov för utrönande av skjuvhållfasthet. AnvProvnFormmaterial VII. 4: 4 (1948).
(I 7) -PÅKÄNNING~020. (i fackspr.) påkänning i form av skjuvning, skjuvspänning. 2NF 12: 55 (1909).
(I 2) -REGEL, äv. -RIGEL. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skjutbar regel, skjutregel; jfr -hasp. BoupptSthm 3/7 1686 (: Skufregell). Heinrich (1814: Skufrigel).
(I 5) -ROSTA, -ning. [jfr -bränning] (†) kallrosta (kopparmalm) med för stark o. hastig upphettning; jfr -bränning. Möller 3: 1981 (1790: Skufröstning). Dens. (1807: Skufrösta).
(I 2) -SPJÄLL. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skjutspjäll. Carlberg SthmArchitCont. G 1 a (1740: Skuf Spiell).
(I 7) -SPÄNNING. [jfr t. schubspannung] (i fackspr.) spänning (i material) till följd av skjuvning; äv. konkretare, om enskilt fall av sådan spänning. TT 1884, s. 153 (: Skufspänning). Det är utmärkande för skjuvspänningar, att om det finnes en skjuvspänning i ett visst ytelement, så uppträder alltid en lika stor skjuvspänning i ett intilliggande, däremot vinkelrätt ytelement. HbVerkstTekn. 1: 26 (1944).
(I 2 a) -STAKE. (†) brödspade att skjuta bröd in i bakugn med; jfr bröd-skota. HovförtärSthm 1715 B, s. 346 (: Skufstakar, pl.). KrigVAH 1823, s. 181 (: Skufstakarne, pl. best.).
(I 2) -STEN. (skjuv- c. 1550 (: skuffsten)1614 (: skuffsteen). skjuve- 1561 (: skuffwesteen)) (†) om sten (förvarad på mur i försvarsanläggning o.) avsedd att vid stormning bringas att falla ned över l. (i utvidgad anv.) kastas på stormande; äv. koll.; jfr skove-sten. Blef jag utan föör Hörningzholm kastatt med en skuffsten mitt been aff tå jag med bönderne thet stormede. CRensel (c. 1550) i HSH 2: 22. Emellan hwart Torn är en Strichwärn (dvs. bröstvärn) .., ther man kan stå och göra wärn ifrån sigh medh långa Spetzar, skuffsteen och annat sådant, som emoot Stormningar bruka plegas. Petreius Beskr. 1: 3 (1614).
(I 2) -STÅNG. [jfr t. schieb(e)stange, schubstange] (†) skjutstång; särsk. i äldre sågverk: stång avsedd att överföra rörelse till matarhjul (jfr -hjul). Broman Glys. 3: 92 (c. 1730: Skufstången, sg. best.). Heinrich (1828: Skufstång).
(I 2) -STÖN?, r.? l. m.? (skufstörn) [senare ssgsleden möjl. av (en sg.-form motsv.) lt. stönen, pl., stöttor, till stönen, stödja (mlt. stönen), besläktat med stura o. stör; jfr fris. stön, påle, stöd, holl. steun, stöd] (†) (vid träarbete använt) skjutbart stöd? Skruftwingar af trä. Slipstenar. Höfwelbänk med skruf. Skufstörn. Snitzare eller Knif. Grundell UnderrArtill. 219 (1705; i uppräkning av verktyg använda vid tillverkning av kanonlavetter).
(I 2) -SÄNG. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skjutsäng; jfr skov-säng. BoupptSthm 3/12 1659 (: skufsäng). jfr: Furuskuffsängh medh een liten barnesängh der vndher. BoupptSthm 23/2 1658.
(I 2) -VERK. (†) om arbete bestående i skjutande av kärror (i samband med grävande av gravar o. anläggande av vallar för försvarsändamål)? (Det knotande tyska krigsfolket) skulle koma thett ihug, att konungen hade letid taga dem i sin thieniste på then tid jngen herre hade theras tieniste behoff wdj hela Tydzland, wtan ther som the kunde förthiena sig så mykitt thill födo med skuffuerk wdj wallar och graffuer. Brahe Kr. 35 (c. 1585).
(I 7) -VERKAN. (i fackspr.) om skjuvkrafts verkan, skjuvning. SvTandläkT 1950, s. 188 (: skuvverkan).
(I 7) -VINKEL. (i fackspr.) vinkel som uppstått (ur en urspr. rät vinkel hos en icke deformerad kropp) gm skjuvning. TNCPubl. 8: 15 (1948).
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SKJUVE-BORD, -FÖNSTER, -JÄRN, -KÄRRA, -LÅDA, -STEN, se A.
C (i fackspr.): (I 7) SKJUVNINGS-HÅLLFASTHET~102, äv. ~200. skjuvhållfasthet. Zidbäck (1890).
(I 7) -MODUL. skjuvmodul. Karleboser. 1: 101 (1936).
(I 7) -PROV. skjuvprov. För att fastställa torrfuruvirkets hållfasthetsegenskaper utfördes tryck-, böjnings-, skufnings- och afknäckningsprof. TT 1902, M. s. 110.
(I 7) -PÅKÄNNING~020. skjuvpåkänning. 2NF 12: 55 (1909).
(I 7) -TRYCK. (†) skjuvkraft. TT 1901, V. s. 27.
(I 7) -VERKAN. skjuvverkan. TT 1898, M. s. 8 (: skufningsverkan).
(I 7) -VÅG. i fast kropp: våg framkallad av skjuvning. IngHb. TeknGrundvet. 105 (1953).
Avledn.: SKJUVARE l. SKUVARE, om person m.||ig., om sak r. l. m. [jfr mlt. schǖver, t. schieber]
1) till I 2.
a) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om person som skjuter ngt; jfr 2. Schultze Ordb. 4442 (c. 1755: Skuvare).
b) om ngt som fullgör den funktion varför det är avsett i samband med att det förskjutes l. efter det att det förskjutits från ett läge till ett annat; särsk. dels om skjutlucka, dels om ringformig anordning som skjutes över ngt för att i ett visst läge ha en fasthållande funktion, dels o. numera bl. (ngn gg i skildring av ä. förh.) om skjutregel avsedd att låsa fast bajonett på gevär. HammarkDomb. 20/2 1611. Mit emot skuf-brädet på samma botn (i biasken) giöres yppningen hwar igenom Bijen gå inn och ut, til fyra tums längd .., hwilcken igenom twenne inpaszade skufware, som möta sig sijdo-wijs mit uppå .., kan igenslutas. Triewald Bij 75 (1728). En Spansk-Rör .. med ett långt samt tjockt Käppband af Hår .. samt en Skufware af Guld om Bandet, är .. förkommen. DA 1808, nr 37, s. 4. Alm ArmEldhandv. 346 (1953; om skjutregel avsedd att låsa fast bajonett på gevär för dragoner av modell 1774). särsk. i äldre sågverk: tandat järnstycke som grep in i tänderna på matarhjul (jfr skjuv-hjul) o. reglerade dettas rörelse, spännare, spännhake. Broman Glys. 3: 92, 94 (c. 1730: Skufwaren, sg. best.).
2) (företrädesvis i formen skuvare) [jfr 1 a] bag. till I 2 a: person som sätter in bröd i ugn för gräddning. YrkesförtArbFörmedl. 51 (1952: Skuvare).
SKJUVBAR l. SKUVBAR, adj. [jfr t. schiebbar] (†) till I 2: förskjutbar, rörlig; om kropp äv.: vars molekyler kunna förskjutas utan att förlora sin inbördes sammanhållning (särsk.: som efter formförändring bibehåller sin nya form, plastisk). Om den yttre kraften släppes efter, så återtager kroppen sin figur och är hvad vi kalle elastisk. Likväl återtages ej alltid figuren fullkomligt, utan får den en permanent förändring. Dervid säges kroppen vara skufbar. JernkA 1827, s. 478. Patron med skifva och skjufbara käftar. Luttropp Svarfk. 71 (1839). UB 6: 113 (1874).
Avledn.: skuvbarhet, r. l. f. (†) om förhållandet att vara förskjutbar l. rörlig; äv. [efter t. verschiebbarkeit] om förhållandet att en kropps molekyler kunna förskjutas utan att förlora sin inbördes sammanhållning (särsk. om förhållandet att ngt efter formförändring behåller sin nya form, plasticitet, formbarhet o. d.). JernkA 1820, s. 92. Denna egenskap (dvs. att kunna förändra form), som hänvisar på en skufbarhet hos partiklarne, utgör metallens ductilitet. Berzelius ÅrsbVetA 1828, s. 72. Skufbarheten (smidbarhet, tänjbarhet, formbarhet) är högst olika hos olika ämnen. Fock 1Fys. 205 (1853). JernkA 1864, s. 216.
SKUVIG. (†)
1) till I 2: vars delar förskjutit sig i förhållande till varandra; jfr 2. Till min lycka .. kommo tvänne plankor i ett skufvigt kors mig närflytandes .. som utan tvifvel någon af de Ryska Soldaterne förut gjort, att derpå rädda sig. GAPiper (c. 1750) hos Ennes C12Krig. 2: 325.
2) [jfr 1] till I 4 a, om tyg: som rispar sig l. fransar sig. Tholander Ordl. (1872).

 

Spalt S 4300 band 26, 1971

Webbansvarig