Publicerad 1971   Lämna synpunkter
SKINGRA ʃiŋ3ra2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE, -ERSKA, se avledn.
Ordformer
(skijngr- 1555. skinckr- 1674. skingr- (sch-) 1526 osv. skyngr- 15271541)
Etymologi
[fsv. skingra; jfr nor. dial. skingra, fara ut åt sidorna; jfr äv. fsv. skyngla, skingra, nor. dial. skingla, flyga skevt, slingra hit o. dit, o. sv. dial. skingeltänt, som har ojämna o. utstående tänder; möjl. i avljudsförh. till sv. dial. skangla, skångla, gå självsvåldigt, skanglog, skanglot, gänglig (se SKÅNGLIG). — Jfr SKINGROM]
1) bringa (de olika individerna i ett kollektiv l. delarna av ngt samlat) att skiljas från varandra (o. därigm komma på olika platser), sprida l. splittra; med avs. på kollektiv l. ngt samlat: sprida l. upplösa; ofta refl. (l., vard., i uttr. skingra på sig) l. i pass. med intr. bet.: bege sig l. förflyttas åt olika håll, spridas, sprida sig, splittras, upplösas; äv. dels i uttr. skingra ngt l. ngra åt l. skingra sig l. skingras åt, skingra ngt l. ngra resp. skingra sig osv. (i ovan angivna bet.), dels i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Vargen skingrade fårhjorden. Skeppen skingrades av stormen. Polisen skingrade den uppretade folkhopen. Massan skingrade sig motsträvigt. Kamratkretsen skingrades åt alla håll. Judhana .. ee huru mykit the aff gudhi dömpde äro, och skingradhe cringh om werldena .., woro (osv.). OPetri 1: 87 (1526). De hafue begynt skingra sitt läger åth. AOxenstierna 2: 557 (1622). Stannar .. (solsystemets rörelse), så dissiperar sig strax sjelfwa vortex (dvs. virveln) .., tå all ting i ett moment moste skingra sig i minsta partiklar. Swedenborg RebNat. 1: 293 (1719). Få af vår skingrade tropp omsider simmat till landet (efter skeppsbrottet). Adlerbeth Æn. 19 (1804). Folket sig skingrade åt och gick hem. Lagerlöf HomOd. 18 (1908). Nu tror jag vi måste skingra på oss! Spong Sjövinkel 374 (1949). De frös honom (dvs. strejkbrytaren) ute med tystnad, / samtal avstannade, grupper skingrades / där han gick fram. Sjödin Sotfragm. 40 (1949). — jfr BORT-, FÖR-, SÄR-, SÖNDER-, ÅT-SKINGRA. — särsk.
a) (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) i fråga om upplösning av trupp (formering) som sker på kommando för rast l. återgång till förläggning o. d. (l. för hemförlovning); ss. vbalsbst. -ing äv. ss. kommandoord: höger o. vänster om marsch (se HÖGER, adj. 2 b α). Lägg ned dina vapen för mina fötter! Lät hären skingras! Eurén Kotzebue Cora 133 (1794). Konow (1887: Skingring!; ss. kommandoord). (Majoren) inspekterade skyndsamt kompanierna (vid fortet) och befallde officerarna att kommendera skingring. Renner Roberts Nordv. 417 (1938; om ä. amerikanska förh.). UFlottUnderbef. 1940, s. 141.
b) i fråga om skingring av samlad egendom gm överlämnande åt l. försäljning till olika personer o. d.; äv. oeg., enbart med tanke på uppdelning på olika ägare l. brukare o. d. utan åtföljande spridning i rummet, i fråga om fast egendom; i sht förr äv. med avs. på (länder i) rike o. d.: fördela l. uppdela (på olika händer) l. upplösa. Av ekonomiska skäl måste han avyttra och därigenom skingra sin myntsamling. Förbud att skingra egendom (jur.). CivInstr. 18 (1594). Om dhe skole ickie komma tilsamman, blifuer Jordenn skingradt och kan icke komma dem till nytto såå att the blifue behalne. UppsDP 7/11 1599. Huad skada iagh ther på togh, at iagh mitt ringa boo, både i qwickt och dödt, skingra skulle (för flyttningen från Växjö till Åbo) .. kan iagh icke med få ord tillkenna giffwa. MWGyldenstolpe (1641) i BraheBrevväxl. II. 1: 21. Peringskiöld Hkr. 1: 732 (1697; i pass., om rike). När godset så (efter underrätts dom mot vilken vädjats) utmätit är, må thet sedan ej skingras, eller utom ägarens wilja föryttras, förr än saken i Hofrätten afdömd warder. UB 3: 5 (Lag 1734). Förmodeligen (har) Riket warit delt innan .. (Ragnar Lodbrok) dödde, och hans widlyftiga länder skingrade någon tid förut. Lagerbring 1Hist. 1: 23 (1769). Han tror att han skall hämta mera inkomst af sitt gods genom att skingra det på flera händer .. (dvs.) genom att dela det åt flera förpaktare. Nordforss (1805). År 1752 egdes Stjerneberg .. af herr König. .. Efter hans död skingrades hela godset och sjelfva säteriet kom till en skeppare vid namn Hagberg. Höjer Sv. 2: 872 (1879). Kulturen 1956, s. 120.
c) i fråga om (fördelning o.) upplösning l. fördrivande av ngt som därigm bringas att (helt l. delvis) försvinna l. upphöra; äv. mer l. mindre bildl. (jfr f γ); numera nästan bl. i fråga om moln l. dimma l. rök l. (oeg.) mörker o. d.; förr äv. om blixt, refl.: försvinna. Tå .. (Gud) tagher sigh före at skingra sina skyyr, och tagher sitt teckelse bortt, Sij, så vthbredher han sitt liws offuer (människorna). Job 36: 29 (Bib. 1541). Loghan som .. (vid åskväder) vthblixter, kallas åskia. .. Hwilken, antingen hon sweder, eller knossar, så skingrar hon sig på ett ögnebleck. Schroderus Comenius 61 (1639). Wijsdom är Siälenes Sool, som töknen skingrar och dimban. Stiernhielm Herc. 432 (1658, 1668). Om Vår Herre .. gier sin Nådiga Välsignelse .. till denna välmenta författning (angående tryckfriheten) .. tyckes de mörcka molnens skingring vara nära för handen, hvilka .. öfvertäckt vår Svänska Himmel. BrinkmArch. 2: 201 (1792). Landell Bligh 33 (1795; refl., om dimma). Ljusens flämtande sken skingrade skymningen ej. Wennerberg 1: 123 (1881). Skottet brakar loss, allt höljes i rök. Men när röken skingras, så sitter sparven där ändå livs levande. Siwertz JoDr. 88 (1928). Köket (var) ganska mörkt .. och därför måste man för att skingra mörkret ha en lampa eller ett talgljus brinnande vid spisen större delen av året. Kulturen 1951, s. 173. — särsk.
α) (†) i utvidgad anv., med avs. på svullnad o. d.: bringa att försvinna; äv. med avs. på sjukdom o. d.: fördriva l. lindra; äv. abs. Serenius EngÅkerm. 200 (1727; abs.). För Rosen .. brukas (i Själevad i Ångermanl.) slå med eldstål .. så at gnistror falla derpå, som sägas skingra swulnaden. Hülphers Norrl. 4: 245 (1779). Sjukdomen vill hvarken fram eller tillbaka. Sen man fåfängt sökt att skingra den genom medicamenter, har [man] nu funnit godt att tvinga den till större utbrott. Kellgren (SVS) 6: 148 (1786). Meurman (1847).
β) (numera bl. tillf.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om dimma: som skingrar sig o. (helt l. delvis) försvinner. Molnen äro (i polartrakterna) låge, gråaktige och ej annat än skingrande dimmor. Bergman Jordkl. 2: 157 (1774).
d) (†) avskilja l. avlägsna (ngt l. ngn l. ngra från ngt l. ngn); äv. dels motsv. b, dels oeg. l. bildl. (jfr f, f α), särsk.: dra (ngra) bort (från ngt), komma (ngra) att överge (ngt); äv. i uttr. skingra ngt undan ngn, undandraga l. avhända ngn ngt. En obeskrifwelig storm wäxte .. upp som helften af skepsflåttan strax fördränkte, de öfriga från hwar andra kastade, Ja och oss från wår konung den tappre hielten Aenea skingrade. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 112. At, utan afseende på .. (orternas förhållanden o. bruk o. invånarnas böjelse) tilstädja Handaslögders fortsättande hwarest hwar och en sielf wil, det är den genaste wägen at skingra landets inbyggare ifrån de arbetssätt, hwarwid de förut haft öfning. Berch Hush. 222 (1747). Skulle genom .. olaga handel något af Bergsmannens tilwerkning, eller hwad dertil hörer, undan förläggaren skingras, kommer sådant at anses med .. straff. Bergv. 2: 576 (1751). Twänne från Franska HufwudFlottan skingrade Krigs-skepp. SvMerc. 1: 60 (1755). Skingra ett hemman från ett gods. Weste FörslSAOB (c. 1815).
e) (†) i vissa utvidgade l. oeg. anv. (jfr b—d).
α) utan tanke på att ngt l. ngra tidigare varit samlat (samlade); dels ss. vbalsbst. -ing, om förhållandet att befolkningen i ett område bor spridd (med långa avstånd mellan hushållen), spridning, dels i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., med pluralt huvudord: (långt) skilda från varandra, icke samlade, spridda. Verelius Herv. Dedik. 4 (1672). Uti stora församblingar .. skall ett .. (gemensamt katekes-)förhör icke kunna beqvämligen anställas för folckz myckenheet skuld och skingring. SynodA 1: 160 (1688). (Före Linnés Flora suecica) hade man icke haft annat än skingrade förtekningar på Svenska växter. Swartz PVetA 1790, s. 36.
β) i fråga om delar av organism; dels i pass. med intr. bet., i uttr. skingras ifrån varandra, om ståndare: vara utspärrade från varandra, dels i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om grenar: som växa i olika riktningar (från stammen). VetAH 1770, s. 232 (: ifrån hvarandra). Marklin Illiger 61 (1818; i p. pf.).
γ) i p. pf. i vissa mer l. mindre adjektiviska anv. (jfr α, β).
α‘) som saknar vissa delar (som tidigare funnits), icke komplett, ofullständig. 1 st skingrad blå och hwit bord Service. BoupptVäxjö 1816. Därs. 1825.
β‘) om elever i klass, med tanke på sittplatser: utspridda (i oordning). (Eleverna i klassen) sittja skingrade hwarom annan, then ene här, then andre här. VDAkt. 1735, nr 550.
γ‘) om prosa: fri o. varierande l. omväxlande, som saknar reglerande band; jfr f. Den Prose Araberne efter Muhammeds tid antogo, är väl ej bunden genom nummer (dvs. rytm) som et Poëme; men ej heller så skingrad och spridd, som vulgaire stilen hos oss. Thorberg ÖsterlSpr. 37 (1785).
f) bildl. (jfr c, d); särsk. i fråga om splittring l. söndring med hänsyn till åsikter l. meningar l. uppfattningar (o. i denna anv. numera bl. med nära anslutning till den eg. bet.); förr äv. i uttr. skingra sig från församlingen, söndra sig från församlingen (jfr d). Den som inthet skingrar, han samblar; så söker man gärna, när man är i krigh, att draga andre däruthi medh. RP 10: 586 (1644). Riksdagen led nu till slut och Ständerna, ehuru i tänkesätt nog skingrade, skiljdes åt den 22 juni. Tersmeden Mem. 4: 166 (1762). Jag såg förut, att en .. upphöjelse (till kommendör i Utile Dulci), om den blifvit synbar, skulle uppväckt en jalousie, som snart kunnat skingra hela Samfundet. Kellgren (SVS) 6: 94 (1780). Genom Kyrkans nedfallande skulle Församlingen (i Racoon i Nordamerika) skingras och månge dragas til andra Secter. Wallquist EcclSaml. 1—4: 384 (1784). Weste FörslSAOB (c. 1815: Skingra sig från församlingen). Horn sökte heldre att genom välgerningar vinna och skingra sina motståndare, än genom förföljelser förbittra och sammanhålla dem. Malmström Hist. 1: 359 (1855). ”Jag hoppas .. (bönehusen) skola blifva till samling och icke till skingring”, sade prosten med en suck. Kerfstedt Bränn. 214 (1899). — särsk.
α) (numera föga br.) i fråga om splittring av uppmärksamhet l. förmåga o. dyl. l. avledande av tankarna från det som de (böra) syssla med l. dyl.; förr äv. i förb. med bestämning styrd av prep. från (jfr d), betecknande ngt varifrån tankarna avledas; jfr β, γ. (Evangelisten) wil icke skingra wåra tankar ibland kreaturen, som äro gjorda genom honom (dvs. Gud), .. utan han wil ifrå desza .. ostadiga tankarna samla osz til Christum. Borg Luther 1: 154 (1753). Vore våra (dvs. lärarnas) löner .. så tillräckliga, att ej näringssorger behövde skingra våra tankar .., så (osv.). NCasström (1761) hos Samuelsson HALärovUpps. 208. Hushålls-bekymmer, som ofta qväfva, och ännu oftare skingra de lyckeligaste sinnes förmögenheter. 1VittAH 4: 473 (1783). Man förmodar, att dessa göromål (med utseende av utskott) gåfvos ständerna äfven så mycket för att sysselsätta dem och skingra tankarne från politiken, som för ämnenas egen vigt. Adlerbeth Ant. 2: 223 (c. 1815). Oxenstiernas anförande .. (i rådet) tröttade och skingrade just dens uppmärksamhet (dvs. K. XII:s), hvilken det afsåg att fjettra. Crusenstolpe Tess. 2: 229 (1847).
β) (†) med avs. på person: förströ (se d. o. 2 b β), distrahera (se d. o. 6); äv. refl. l. i pass. med intr. bet.: avleda sina dystra tankar, förströ sig; äv. med avs. på tid: fördriva l. få att gå (på ett angenämt sätt; jfr FÖRSTRÖ 2 b γ). I Flanellen (dvs. sorgdräkten) är det nödigt, / At någon stund sig skingra få. Lenngren (SVS) 1: 367 (1784). Det enda, som något skingrade vår hjeltinna, var omtanken för Lenas utstyrsel. Carlén Rosen 643 (1842). Kan man skingras på någon oskyldigare och bättre fason, än hon (dvs. en ensam kvinna) ..? Hon ritar och målar, och målar, så att jag säger det. Almqvist Smar. 132 (1845). Skaldestycken, vittra tidskrifter och kalendrar köptes icke .. för att i nödfall skingra en annars oupptagen stund. (Cavallin o.) Lysander 328 (1877).
γ) motsv. c, i fråga om upplösning l. fördrivande av ngt (särsk. tvivel l. bekymmer l. misstankar l. föreställningar l. känslor (t. ex. av oro l. sorg l. fruktan) l. dystra tankar o. d.) som därigm bringas att (helt l. delvis) försvinna; äv. abs.: skingra (i ovan angivna bet.) bekymren l. de dystra tankarna o. d.; förr äv. med avs. på hinder l. svårigheter: bringa att försvinna, undanröja. Riccoboni Catesby 40 (1761). Ni är sjelf för mycket uprörd, för at kunna skingra min oro. Björn FörfYngl. 113 (1792). Nordforss (1805; med avs. på hinder l. svårigheter). Hans tvifvel skingrade sig småningom. Sundén (1888). En ny ordning för kommunitetet utfärdades. .. Om kanslern trott, att alting härmed var afhjälpt, skulle hans villfarelse snart skingras. Annerstedt Rudbeck Bref LXVII (1899). Må hända vill skalden .. ge tillkänna, att Fulgidas gladare syn på världen har lyckats skingra hans dysterhet. Wulff Petrarcab. 92 (1905). Sjödin StHjärt. 23 (1911; abs.). De grumliga föreställningarna om att dödsdomen mer än andra straff skulle ha en allmänpreventiv verkan har skingrats av en mångfald undersökningar. DN(A) 1964, nr 349, s. 2.
2) (†) tillintetgöra l. omintetgöra (ngt); fördärva l. förstöra (ngt); särsk. med avs. på plan l. avsikt: omintetgöra, stäcka; äv. i pass. med intr. bet.; jfr 3, 4. Latt Swänerne för mongehonde farligheter skuld som opå färde äre, icke skingre theris rustninger eller wärier, vten holle them wed machtt och heller förbettre them. HFinlH 7: 154 (1545). (Om hjälpen till böndernas resning mot kejsaren dröjer) och fienden trycker på dem an, befara de att hele verkedt motte skingras och ruineras. AOxenstierna 7: 559 (1632). Man .. (har efter 1747) förmådt at skingra bandet emellan Ryssland och Dannemark. Höpken 2: 172 (1752). Huru vidsträckta afsigter har ej ofta den minsta omständighet skingrat, en flägt af ödet bortblåst! Silverstolpe i 1SAH 2: 180 (1787, 1802). Granberg Dram. 3 (1811; i pass., om plan).
3) (numera föga br.) med avs. på egna tillgångar: slösa l. öda bort, förslösa; jfr FÖRSKINGRA 5. BoupptSthm 1675, s. 318 b. Wjnet smakar fuller wäl; men derföre behöfwer en förståndig man intet skingra sina penningar. Modée HåkSmulgr. 21 (1738). Han har skingrat mycket penningar. Nordforss (1805). Sonen har skingrat det fadren samlat. Weste FörslSAOB (c. 1815). Skingra en förmögenhet. Cannelin (1939).
4) (numera föga br.) med avs. på annans egendom: förskingra (se d. o. 6). Effter som .. Sven Gunnarson skingrat dhe hospitals medel han upburit. VDP 1698, s. 334. Den Tull- och Accis-Skrifware, hos hwilken någon brist i upbörden skulle finnas eller Panter wara skingrade. PH 6: 4216 (1756). Fackföreningskassör som skingrar. GHT(A) 1931, nr 57, s. 7 (rubrik).
Anm. I nedan anförda språkprov synes ordet (om skringra uppfattas ss. felaktigt för skingra) användas intr. med bet.: försvinna, ta slut. Sannol. har dock visans urspr. text haft rimmet vrida:skrida: quida. Gull sölf och rickedommar stor, / the hielpa så lenghe the stå i flor, / när lÿckan begÿnner sigh vendha, / full snart skola the hedan skringra, / mäd sorg och mÿcken quida. Visb. 1: 209 (c. 1640).
Särsk. förb. (till 1): SKINGRA BORT10 4. (numera bl. tillf.) skingra o. avlägsna (ngt); särsk. bildl., motsv. skingra, v.1 1 f γ. JGOxenstierna 5: 108 (c. 1817). jfr bortskingra.
SKINGRA FORT. (†) = skingra bort; anträffat bl. motsv. skingra, v.1 1 c. Frese VerldslD 45 (1716, 1726; i bild).
Ssgr: (1 b) SKINGRINGS-FÖRBUD. jur. förbud för ägare av (angiven) fast egendom att skingra denna (vanl. för att säkerställa ännu icke rättsligt prövad fordran). SFS 1877, nr 31, s. 10.
(1) -SIGNAL. (numera bl. tillf.) om signal till konvoj att konvojen upplöses. SjöreglÖrlFl. 1785, 3: 35.
Avledn.: SKINGRARE, m.||ig.
1) (i sht i vitter stil) till 1; om person (man l. gudom o. d.) som skingrar ngt; särsk. till 1 c, f γ. Schultze Ordb. 4267 (c. 1755). Jag prisar skingraren av livets mörker (dvs. guden Vishnu). Runeberg Strövt. 22 (1923). IllSvOrdb. (1955).
2) (numera föga br.) till 3, 4; om person (man) som förslösar l. förskingrar ngt. Lindfors (1824). Meurman (1847).
SKINGRERSKA, f. (i vitter stil, tillf.) till 1 (c, f γ); jfr skingrare 1. Östergren (1939).

 

Spalt S 4082 band 26, 1971

Webbansvarig