| Publicerad 1970 | Lämna synpunkter |
SKENBARLIG ʃe3n~ba2rlig, stundom 040 (skenba´rlig Weste, -ba´rlig WoJ, säll(an) -bār- Östergren; jfr LoW (1911; med alternativt uttal 0400 för adv.-formen på -en)), äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SKINBARLIG ʃi3n~ osv., adj. -are. adv. = (†, LPetri Oec. 38 (1559), Columbus Ordesk. 24 (1678; uppl. 1963: skijnbarli)), -A (†, OPetri 1: 170 (1527), Schultze Ordb. 4260 (c. 1755)), -EN (RA I. 2: 255 (1568) osv.), -T (Brenner Pijn. 84 (1727) osv.).
(numera företrädesvis i vitter stil, ngt ålderdomligt)
1) tydligt framträdande l. tydlig l. klar l. uppenbar l. obestridlig; äv.: synlig l. synbar; förr äv.: vacker o. d.; jfr SKENBAR 1. The groffua synder, the ther skinbarligha äro, såå som hedninganas synder woro. FörsprRom. 3 a (NT 1526). (Största delen av ceremonierna i den äldsta kristna kyrkan) haffuer man .. brukat för Skenbarliga tekn .. folkena til vpweckelse. LPetri Kyrkiost. 85 b (1566). H. K. M:tt (har) gott funnett att förtroo mig commendamentedt i Nürrenberg till des att fiendhen vore affrychtt och stadhen uthan skijnbarlig fara. AOxenstierna 7: 613 (1632). (Lat.) Speciosus .. (sv.) Skenbarlig, skenfager, ansenlig. Ekblad 366 (1764). Arnmans böjelse är skenbarlig; om Ella deremot vågar jag ej ens en gissning. Carlén Rosen 620 (1842). En skenbarlig orättvisa. Östergren (1939). — särsk.
a) (numera föga br.) om övernaturligt väsen l. avliden person o. d.: som visar sig l. uppenbarar sig i synlig (särsk. kroppslig) gestalt, materialiserad; särsk. ss. adv. (jfr b): i synlig gestalt l. i egen person. O Gudh, tå titt Folck skådha fick / Huru tu för them sielff framgick / Och them förde skenbarligh. Gyldenhielm Psalt. 226 (c. 1605, 1650). Tänk! at på sidste masqueraden, / Så har man fan skenbarligt sedt. Lenngren (SVS) 1: 19 (1775). Hans söta Elsa .. kom honom före farlig, / Han trodde Pluto sjelf hos henne war skenbarlig. Livin Kyrk. 34 (1781). En aflägsen bergsbygd der .. de gamla Gudarna ännu gå skenbarligen omkring i vinterquällen. Tegnér Brev 3: 274 (1825). ”Ser du nå’n käring vid spiseln nu då?” ”I Herrans namn, hon sitter ju där alldeles skinbarlig!” Högberg Utböl. 1: 14 (1912).
b) ss. adv. (jfr a, 2): tydligt, uppenbart, påtagligt, obestridligt; äv.: tydligen l. av allt att döma; förr äv. dels: vackert l. ståtligt o. d., dels i utvidgad anv.: bestämt l. avgjort l. säkert l. utan tvekan. Ath .. (Luther) skal forkasta Mattheum Marcum Lucam .. är honom såå skenbarligha lugit vppå ath thet jngen neka kan. OPetri 1: 170 (1527). Lijknelser pryda ett Taal skenbahrligen. Schroderus Comenius 753 (1639; lat. texten: luculenter). Herrarna på Rådet wille icke höra, ath dhe (extraordinarie pålagorna) skole kallas nya pålagor. Dher emot Reverendiss. Archiepiscopus skenbarligen bewijste, ath dhe woro nya. HSH 22: 235 (1650). Men à propos ett ord, en sak, min herr major: / Är intet det er ring, som jag skenbarligt tror? Bellman SkrNS 1: 383 (1790). (En den 24 mars 1767 dagtecknad) ”berättelse” citeras ofta och ligger skenbarligen till grund för alla .. anförda relationer om Inattigrufvans historia. Teknikern 1905, s. 232. Det var vansinnigt att ljuga så här och skenbarligen göra sig till Gudruns medbrottsling, men Virginie kunde inte annat. Wägner Silv. 54 (1924).
2) (numera mindre br.) ss. adv. (jfr 1 a, b): skenbart (se SKENBAR 2 g). Lindfors (1824). En menniska kan möjligtvis tvingas att göra eller låta något, som af en starkare ålägges henne; men hon kan likväl ej tvingas att vilja göra det, och om hon sedan skenbarligt verkställer det i det yttre, så är dock hvad hon då vill och verkställer i sjelfva verket något helt annat. Boström Lag 24 (1845). De (dvs. några hästtjuvar) nalkades, skenbarligen utan onda avsikter. Leffler UngNov. 140 (1932).
Spalt S 3764 band 26, 1970