Publicerad 1968   Lämna synpunkter
SINNA sin3a2, v.2; pr. sg. sinnar (RP 9: 236 (1642), Mörne ÖdDram. 88 (1914)) ((†) sinner Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 39 (1692)); ipf. sann san4 (Börjesson Skap. 42 (1820), Ossiannilsson Hjärt. 31 (1927)), sinnade (Ahrenberg StRätt 121 (1899), Bergman LBrenn. 100 (1928)); sup. sinnat (Bergman Patr. 95 (1928)). vbalsbst. -ANDE (Schultze Ordb. 4116 (c. 1755), Atterbom Siare 5: 271 (1849)), -ING (numera knappast br.; Atterbom Siare 5: 255 (1849), Tavaststjerna Laur. 26 (1897; rimmande med vinning)).
Etymologi
[fsv. sinna; jfr d. sinde; av mlt., t. sinnen, motsv. fht. sinnan, sinnen, ta en viss riktning, resa, tänka, till samma stam som SINN, sbst.1 — Jfr BESINNA, ERSINNELIG]
tänka, tänka efter, fundera; företrädesvis o. numera bl. (med ålderdomlig prägel): låta sina tankar kretsa kring ngt, vara försjunken i tankar, (gå l. sitta o. dyl. o.) tänka l. grubbla l. fundera på l. överväga ngt. Män om iag sinnar rätt så mått iag Eer rätt gifwa / At I fly mäst I kun. Lucidor (SVS) 140 (1671). Nej! längen (dvs. länge) ej jag sitter här och sinnar, / Med hufvudet i hand, på stolens pinnar. MarkallN 2: 39 (1821). I dunklet invid spiseln hon (dvs. farmor) sann och spann. Ossiannilsson Hjärt. 31 (1927). Bergman LBrenn. 100 (1928). — särsk.
a) i uttr. sinna på ngt, låta sina tankar kretsa kring ngt, (gå l. sitta o. dyl. o.) tänka l. grubbla l. fundera på ngt; särsk. med avs. på ngt som man avser att göra: överväga l. planera ngt, fundera l. ruva på ngt o. d. Dok! om iagh rätt öfuer tänker, / Ok rättsinnigt sinnar på, / Så taar Döden hwad Gudh skänker. Lucidor (SVS) 172 (1671); möjl. särsk. förb. (En vis man) föraktar Lust och Leek, / Och sinnar alt på nya Streek. Därs. 463 (1674). Han sann på katekesens fruktansvärda ”hvad är det?” CVAStrandberg 1: 254 (c. 1870). Anders Petter Jönsson fick sitta där .. (på Operakaféet), tyst, blyg, dolsk, sinnande på hemska planer. Lundström MTvål 145 (1890). Men trötta och dystert brinnande däruppe molnen stånda, / orörliga, liksom sinnande på sorger av tusen slag. Hemmer ÖDunkl. 35 (1919). Wester Reymont Bönd. 1: 239 (1920).
b) i uttr. sinna över ngt, (gå l. sitta o. dyl. o.) fundera l. grubbla på ngt. Jag har inte gjort annat än sinnat över saken. Bergman Patr. 95 (1928); möjl. särsk. förb. jfr ÖVER-SINNA.
c) (tillf.) i uttr. sinna efter ngt, grubbla för att söka dra sig ngt till minnes l. komma på ngt. Där satt han hela kvällen och sinnade efter de ord han hört, men nej, han mindes intet. Ahrenberg StRätt 121 (1899); möjl. särsk. förb.
d) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: eftersinnande, eftertänksam, grubblande, ruvande o. d. Sitt ej sinnande och dyster, / Glädjen njut. PoetK 1815, 1: 57. Elka tycktes icke höra brodrens tal. Hon såg sinnande framför sig. Ahrenberg StRätt 41 (1899). Dens. Männ. 4: 135 (1909).
Särsk. förb.: SINNA EFTER10 32, äv. 40. (numera bl. med ålderdomlig prägel) tänka efter. Lind (1749). Sådana (människor), som äro widrigt sinnade, och Contradicera, ehuru snörrätt någon ting wara månde och handgripeligit är, sinna intet efter, antingen det sig gjöra låter eller ej, som andra utrönt och practicerat. Strålenhielm Ymp. a 4 b (1751). Wester Reymont Bönd. 3: 117 (1924). jfr eftersinna.
SINNA UT. (†) tänka l. fundera ut (ngt). Browallius Naturk. 13 (1737). jfr utsinna.

 

Spalt S 2567 band 25, 1968

Webbansvarig