Publicerad 1967   Lämna synpunkter
SIG, högtidl. (t. ex. i högstämt tal l. vid uppläsning av poesi l. högprosa) si4g, eljest säj4, vard. äv. SEJ säj4, pron., förr äv. (efter prep. till, särsk. i bet. I 1 r, samt i uttr. sin emellan, se SINSEMELLAN) SIN, pron.1
Ordformer
(sech c. 1550c. 1585. seck 1535. seeg 1539. seg (sz-) 15211701. seig 1655. sej (seij, sey) 1626 osv. sich 15241593. sick 1587. sig 1521 osv. siich 1523. siig 15211567. sijn c. 15401555. sik 1523. sin 1526c. 1600. säg c. 1700)
Etymologi
[fsv. sik, sick, sigh, seg, säg (vartill gen. sin o. dat. sär), sv. dial. säj, säg, seg, sä, si o. d.; motsv. fd. sik, sek (d. sig), fvn. sik, nor. dial. seg, got. sik, fht. sih (t. sich); av den stam som ingår i lat. se, kyrkslav. sę, fpreuss. sien, sin, samtliga med bet.: sig (växelform till den stam som ingår i lat. suus, sin, gr. , sig, sanskr. svaḥ, egen, sin), o. den partikel som föreligger i mig (se JAG), dig (se DU) samt i gr. σύγε (ss. emfatisk förstärkning av σύ, du; se DU); med avs. på formväxlingen jfr dig o. mig. — Jfr HETÄR, SIN, pron.2, SÄR]
I. ss. refl., icke reciprokt (jfr dock 1 q) personligt pron. syftande tillbaka på sats- l. tankesubj. i sg. l. pl.; i satssammanhang i regel obetonat.
1) med syftning på subj. i tredje personen; äv. med syftning (närmast) på det (utsatta l. underförstådda) ord som blir subj. om satsförkortning l. funktionellt närstående satsdel omändras l. utbygges till finit sats, särsk. med syftning på tankesubj. till inf. l. till objektiv predikatsfyllnad l. till sbst. betecknande verksamhet l. egenskap l. känsla o. d. (särsk. när tankesubjektet uttryckes med gen. o. sig ingår i ett till huvudordet knutet prep.-uttr.) l. med syftning på huvudordet till attributiva förbindelser med adj. l. particip; i sht ss. (direkt) obj. konstituerande ett tr. verbs refl. form l. ett refl. verb o. i båda fallen i sht i anv. där verb o. pron. äro på väg att sammansmälta l. sammansmält till ett enhetligt aktionellt begrepp av samma karaktär som en intr. verbform (o. i vissa fall äv. uppträdande i opers. konstruktion), t. ex. akta, anstränga, avsäga, begiva, betjäna, dela, finna, föda, förarga, förebrå, förhålla, förlyfta, förändra, gifta, jämra, kasta, klunga, kläda, komma, känna, lugna, lägga, lära, påminna, resa, rimma, röra, skaffa, stå, säga, tillskansa, unna, utveckla, vinnlägga, ändra sig (se närmare de särskilda verben), äv. i förbindelse med lös verbalpartikel o. d. (o. ofta motsv. ett intr. rörelseverb), t. ex. ge sig i väg, gripa sig an, hålla sig ifrån, ringla sig upp, sätta sig ned (se närmare de särskilda verben); äv. konstituerande en refl. form av ett intr. verb, t. ex. falla, komma sig (se närmare de enskilda verben); ss. framhävt oftast förstärkt med själv. Var och en är sig själv närmast (se NÄRMARE 4 d). Han är om sig och kring sig (se OM, prep. o. adv. III 10 a, KRING, prep. I 4 c γ). Ha pengar på sig. Ha ögonen med sig. G1R 1: 27 (1521). (Översteprästerna o. de skriftlärde sade om den korsfäste Kristus:) androm hafuer han hulpit, sigh sielffuan kan han icke hielpa. Mark. 15: 31 (NT 1526). Läggia eeld på fiendens huffwudh, är mz welgerninga göra honom wredh på sigh sielff. GlRom. 12: 20 (Därs.). Thet hafver sig .. fast annorledes med våra varur såsom koppar, järn etc. än med ost och smöör. RP 8: 201 (1640). Academiens Ledamöter äro förbundne och pliktige, at hos sig tyst och lönligit hålla thet missöde någon (till inval) föreslagen träffa kunde, at (icke bliva invald). 1SAH 1: 25 (1786). Jag .. såg hennes haka och hennes nästipp färga sig högröda samt de små grå ögonen skjuta harmens pilar. Bremer FamH 2: 251 (1831). Genom torparens trägna arbete för sig och de sina hade hela backen blifvit uppodlad. Brate SvSpr. 101 (1898). Han fann i honom en vän, glömsk af sig själf och alltid beredd att vara andra till tjänst. Ljunggren Sig 11 (1901). Märta höll samtalet ensam. Herman hade en trygg njutning av att höra hennes stämma vid sidan om sig. Sjödin StHjärt. 119 (1911). Framförallt kommer jag inte att göra den gamla vanliga dumheten att gifta sig för tidigt. Som min stackars pappa. DN(A) 1962, nr 82, s. 20. — särsk.
a) i uttr. vara karl, förr äv. man för sig, se KARL 2 e, MAN, sbst.2 6 a α.
b) i uttr. vara o. d. sig lik, se LIK, adj. 1 d, 2 b.
c) (ngt vard.) i uttr. vara (äv. bli) l. så beskaffad (ut)av sig, ss. beteckning för att ngn har resp. får ett grundlynne l. en karaktär l. naturlig art l. beskaffenhet som karakteriseras av den egenskap som uttryckes gm predikativet (jfr AV I 12 b); förr äv. i uttr. vara så l. så beskaffad av sig själv, vara så l. så beskaffad av sig (se ovan) l. i sig själv (se s ε) vara så l. så beskaffad. Vara häftig, otålig, lat, bekväm, rädd, sällskaplig av sig. Fru Catherina .. vår aller nåd:te fru, then ther af sigh sielf är from och gudfruchtigh. RA I. 2: 254 (1568). (U. K. Gyldenlöve) skal .. wara Yhr och stolt af sigh. NAv. 24/7 1657, nr 2, Rel. s. 4. Kall är Hon (dvs. min käresta) af sig sielf; men mig Hon bråder i Älskog. Stiernhielm Öfw. (1658, 1668). Socialisterna ha börjat bli högfärdiga utaf sig. NDAVL 1910, nr 131, s. 4.
d) (†) i uttr. emellan Gud och sig, använt för att betona l. bedyra den uppriktiga övertygelsen i ord l. tankar o. d.; jfr EMELLAN I 4 b slutet. Han wiste emellen Gudh och sigh ware oskÿlligh för samme (stulna) mårder. 2SthmTb. 8: 147 (1590).
e) (numera i regel mera tillf.) i motsatsställning o. d., utan förstärkning med själv. Alexander affwende Judanar jfrå .. (Demetrius) och til sigh. 1Mack. 10: 23 (Bib. 1541). För sig att lefva, / Är träldom; fri är den, som sträcker ut / Sin verkans eld och ljus till andras väl. Atterbom 2: 132 (1827). Fins det någon / Som älskar fosterlandet mer än sig, / Som dåligt rykte mer än döden skyr / .. Så må (osv.). Hagberg Shaksp. 1: 129 (1847). I Honom (dvs. Gud), ej i sig, de (dvs. änglarna) voro till, / Om eget lif de ingen aning hade: / De tänkte, kände, ville så som Han. Wennerberg 3: 113 (1883).
f) ss. direkt obj. vilket icke omedelbart träffas av l. utgör föremål för den handling som verbet ensamt betecknar utan först beröres av det resultat l. den följd av nämnda handling som uttryckes med ett adverbial l. en objektiv predikatsfyllnad.
α) ss. bestämning till förbindelse av verb o. adverbial; särsk. ss. bestämning till mer l. mindre fasta sådana förbindelser av verb o. adverb, t. ex. arbeta sig upp, bränna l. leva sig in, låna sig fram, nöta sig igenom, resonera sig ifrån ngt (se närmare de särskilda verben). Monge haffua ätit sigh jhiäl. Syr. 37 (”38”): 31 (Bib. 1541). Flera Hästar hafwa drucket än torstat sigh ihiäl. Rålamb 13: 121 (1690). (Kaptenen) beslöt .. att söka ramma sig in i (det frusna) sundet. Antarctic 2: 186 (1904). (Han) släpar sig halft till döds och av vinningslystnad blir gammal. Risberg HorSat. 25 (1922).
β) i förbindelse med intr. verb o. objektiv predikatsfyllnad. Gå, springa sig varm. Stirra sig blind på ngt. Skrika sig hes. En smid .. arbetar sich trött offuer äsiona. Syr. 38: 28 (öv. 1536). Man kan dricka sig sjuk af brännvin men också af klart, rent källvatten. PedT 1898, s. 16. Dansa sig trött, varm. Harlock (1944).
g) [i vissa fall kunna refl. förbindelser av här behandlad art ha tillkommit därigm att en icke-refl. särsk. förb. utbildats med indir. refl. obj.] i prep.-uttr. som ingår i mer l. mindre fast förbindelse med verb (med betoningen vilande på prepositionen), t. ex. bryta, raka, taga av sig, få för sig, hälla i sig, dela, föra, ha, taga med sig, giva, lämna (i)från sig, sätta på sig, kalla till sig, taga vid sig, draga över sig (se närmare de särskilda verben). Mark. 10: 50 (NT 1526). (De reformerta i Frankrike) wille kasta ifrån sigh the Guisiskes tyranniske Ook. Schroderus Os. III. 2: 92 (1635). Fogden lämnade ifrån sig nycklarna när han flyttade. Adlerbeth FörslSAOB (1798; under lämna). Den begärda öfverläggningen gick .. för sig följande dagen. Carlson Hist. 4: 65 (1875). Gossarna hade så förfärligt mycket roligt för sig uppe i sitt nybygge. Lagerlöf Mårb. 270 (1922). — särsk. (numera bl. tillf.) i opers. passiv konstruktion. (Vid sidan av ditt äktenskap) få väl åter (dina gamla vänskapsförbindelser) sin plats i Din hjertkammare, när der makats åt sig, och sämjan icke måst utan fått gifva rum. JJTengström (1845) i FoU 20: 172.
h) ss. indirekt obj. med mer l. mindre pleonastisk anv., framhållande mera allmänt att subjektet självt beröres l. har fördel av den gm verbet uttryckta handlingen; särsk. ss. bestämning till dels verben se, veta, dels (ngt vard.) verben ha (se HAVA 3 a), (se FÅ, v. 5). Få, ha, ta sig en sup. Någon vet sig ingen råd (förr äv. ingenstädes att göra ngt, ingen möjlighet att göra ngt). G1R 1: 217 (1524: siig .. ingenn stadz wisthe att). När the (dvs. danskarna) sigh såge ey mere hop, / Ryckte the fort sitt lägre op. Svart Gensw. F 8 a (1558). (En sändning koppar anlände till Lübeck) Strast haver en benemd Creuss låntt seij peningar och vellett bringa copparn under seij. OxBr. 11: 548 (1626); jfr g. Han kom till henne i Kråketorp, och .. (förespeglade henne äktenskap), och i det samma aflade the sig barn sin emellan. VDAkt. 1674, nr 202. En af herrarna anmärkte: här kan man också få röka sig en cigarr. Edgren ESkr. 1: 129 (1892).
i) (†) i refl. opers. konstruktion av intr. rörelseverb i förb. med negation, betecknande att verbhandlingen icke blir av l. kommer i fråga. (Sv.) Det springer sig intet .. (fr.) je n’ai garde de courir. Weste (1807). Dalin (1854).
j) [jfr f α] (numera bl. i folkvisestil) i pleonastisk anv. (jfr h), konstituerande ett slags reflexiv form av vissa intransitiva rörelseverb. Hertig Nils han rider sig söder om by. SvForns. 2: 23. Han går sigh j Kyrken in, / Så såre blek alt om sijn kin. / Han går sigh til Altaret fram, / Han begiöt sitt hoffuud med wigde wand. Svart Gensw. I 3 a (1558). Hilda lilla sig från sin moder gick, / Om qvällen den sommarlånga. Atterbom SDikt. 2: 55 (1811, 1838). jfr (†): Här Pädar Bor sig wte medh ådh (dvs. å), / Han åtte döttrar fäm. Visb. 3: 50 (c. 1635).
k) ss. predikativ, i uttr. vara l. (för)bli sig själv, se SJÄLV; ngn gg äv. i uttr. vara sig, vara sig själv. Förgätom aldrig, at hvarje sant Snille måste äga sin egen ursprungliga form, vara sig och ingen annan. Kellgren (SVS) 5: 248 (1790).
l) ss. obj.-subj. i konstruktionen ack. med inf. (dvs. ss. direkt obj. till ett verb o. samtidigt tjänstgörande ss. subj. till en efterföljande inf.). 1Kon. 20: 35 (Bib. 1541). Håcon .. tilbödh sigh willia tilbaka gifua bondom Odol sin. Stiernhielm Fateb. A 3 a (1643). Dens namn låt evigt mörker gömma, / Som född i Sverge vågar glömma / Sig vara född at lefva fri. GFGyllenborg Vitt. 1: 232 (1759, 1795). Han trodde sig hafva träffat en bekant. Ahlman (1865). Han påstod sig ha rymt från sanatoriet. Lo-Johansson Förf. 80 (1957).
m) ss. direkt l. indirekt obj. i förbindelse med hjälpverbet låta o. en därav styrd, pronominet (omedelbart) efterföljande l. föregående inf., se LÅTA I 19, 20.
n) (†) i en ur refl. verbform resp. refl. särsk. förb. uppkommen förb. av (prep.-uttr. med) sig o. p. pf. i attributiv anv.; äv. med syftning på den finita satsens subj. (jfr u α β‘). Thenna freden (i Stolbovo) gifwer oss lägenheet, at igen uprätta thet mycket af sig komne goda skick och lag, som förr i wårt fädernesrijke warit hafwer och genom thesse långwarige krigen äre lijka som bortglömt. Gustaf II Adolf 185 (1617); jfr AVSIGKOMMEN 1 a. Christus war .. på wägen ifrå Galileen til Jerusalem wid then tiden Påskan tilstundade; och skulle nu endteliga fullborda thet sig företagna återlösningz wercket. Swedberg SabbRo 881 (1702, 1712). Den enas eller andras uppå en diupare och skarpare insikt samt tillräckeligare begrep om sakerna sig bättre grundade mening. 2RARP 6: 606 (1731).
o) (numera bl. mera tillf.) i prep.-uttr. närmande sig anv. ss. objektiv predikatsfyllnad; jfr s γ, δ. En våldsam känsla tycktes föra honom utom sig. Bremer FamH 2: 160 (1831). Snart bragte min ömhet och mina frågor henne åter till sig sjelf. Dens. Pres. 350 (1834).
p) (beträffande brukligheten av sig syftande på han l. hon se HAN I 5 anm.) med syftning på utsatt, ss. tilltalsord använt han l. hon (se HAN I 5) l. titel l. släktskapsord o. d.; jfr 2. Herr Grefwe, han moste sig sådant eij jnbilla. RARP 3: 215 (1642). Frun måste bedia Gud bewara sig för slijka tankar. VDAkt. 1686, nr 187. Kan farbror tänka sej att ha barn här (i sovstaden)? Hedberg DjurBur 164 (1959).
q) i vissa uttr. med reciprok bet., syftande tillbaka på subj. i pl. (förr äv. på subj. bestående av ett koll. ord; se γ); jfr II.
α) i uttr. (e)mellan sig, äv. sig emellan, förr äv. sig mellan, sinsemellan; inbördes; med l. mot varandra; numera i sht i fråga om (för)delning av ngt o. d.; förr äv.: tillsammans. De delade bytet (e)mellan sig. Pilatus och Herodes wordho vener emellom sig. Luk. 23: 12 (NT 1526). Then ther allenast wil medh acht och flijt beskodha .. Öghat, .. han skal bemerkia Gudz vnderliga werk ther vthi, huru thet är sammansatt aff monga hinnor, then ena offuer then andra och besluta (dvs. innesluta) wetzko emellen sich (osv.). OPetri 3: 521 (c. 1535). Hwad haffuer leerkrukan göra hoos kopargrytonne? Ty när the råka stötas sigh emellan, tå gåår hon sönder. LPetri Sir. 13: 3 (1561). Sigh emillan the huiske och tasle så (osv.). Aschaneus HwsRegl. 23 (1614). Tå fölgde Lasse honom Vth, och togh en kanna Öll och een skååll, och stodo och drucko sigh emällom. GullbgDomb. 21/10 1639. LykkoPris B 4 a (1689: Sig millan). (De polska adelsmännen) logo sig emellan åt .. (Klas Flemings) grofwa seder. Fryxell Ber. 4: 74 (1830). Alla tre voro ypperliga lärare, ehuru sig emellan mycket olika. Reuterdahl Mem. 26 (1856). Sig emellan äro .. (änglarna) fördelade i högre och lägre grader af makt och frihet. Topelius Tb. 41 (1895). Mänskorna mumlar mellan sig, villrådiga. Lagerkvist Osynl. 27 (1923).
β) (†) i uttr. sig varannan, varandra. Artemisia II. war Mausolj II. Drottning, dhe sigh hwarannan mycket högt och mehra än kärligen älskade. RelCur. 380 (1682).
γ) (†) i uttr. viska sig ngt man till man, om folk: viska ngt bland sig från man till man. Se, detta är sångens eviga magt, / när den är en äkta, djup och sann, / när der i dess enkla ton är lagdt / hvad ett folk sig hviskar man till man. Sturzen-Becker 5: 211 (1857, 1862).
δ) (†) i uttr. sig inbördes, varandra inbördes. (Parter böra inför rätta i domkapitlet) afsides sättia onda affecter, .. mötandes sigh inbördes medh tolamod och beskedeligheet etc. KOF II. 2: 284 (c. 1655). Alle desse (med partiväsendet missnöjda medborgare) räcka sig inbördes öppna armar till en patriotisk samdrägt (efter statsvälvningen 1772). Bergklint Vitt. 219 (1772).
r) liktydigt med: sitt rum l. sin bostad o. d., sitt; i uttr. till l. hos sig (äv. sig själv), till resp. i sitt rum l. sin bostad o. d.; i sht (o. numera nästan bl.) föregånget av adv. betecknande riktning resp. befintlighet; förr äv. i uttr. hem till sin, hem till l. hemma i sitt rum l. sin bostad o. d. Gå hem, in, ned, upp till sig. Hon har trevligt hemma hos sig. När gestabodet vthe war, och hwar skulle fara heem til sijn, hade (osv.). OPetri Kr. 103 (c. 1540). Så bekymrat och bedröffd war .. (synderskan som omtalas i Luk. 7: 37), at hon icke kunde bliffua heem til sijn. LPetri 4Post. 11 a (1555). Han (dvs. en vän) plägar up til mig af gammal vane stiga, / .. Se’n hela dagen ut han tegat har hos sig, / Så går han ut en stund och tiga vill hos mig. GFGyllenborg Vitt. 1: 110 (1789, 1795). Då Selma bytt om klädning, gick hon icke ned till sig sjelf. Benedictsson Peng. 284 (1885). Johannes är herre i sitt hus. .. Hemma hos sig är det han som befaller. Knöppel SvRidd. 106 (1912). Han hade hennes skratt ringande i öronen ännu när han kommit in till sig. Gustaf-Janson ÖvOnd. 31 (1957).
s) i prep.-uttr. utgörande en fast, jämförelsevis självständig förbindelse använd ss. adverbial l. (predikativt) attribut l. predikativ (jfr o); särsk.
α) i uttr. av sig själv (jfr c), se AV I 10 g.
β) i uttr. (icke) över sig (så l. så beskaffad), se ÖVER.
γ) i uttr. (göra, bli, vara) utom l. (i)från sig, se UTOM o. FRÅN I 11 m; jfr o.
δ) i uttr. för sig (själv), se FÖR, prep. I 34; jfr o.
ε) i uttr. i och för sig (själv), se I, prep. I 10 h; äv. i sig (själv), dels: i o. för sig, dels (i uttr. i sig själv) i fråga om gift kvinna före äktenskapets ingående (se I, prep. I 10 h). Epter thet samma sack icke war j sigh så clar at ther kunde giffuas någhon doom vm, Therföre (osv.). G1R 7: 415 (1531). Någre ceremonier, som i sig sielfve vilkorlige äre och våre förfäder alt her til lidit och brukat hafve. RA I. 3: 96 (1593). Hagberg VärldB 107 (1927: i sig självt). Ståltrustens första årsberättelse — i sig ett av de märkligaste finansiella dokument handelns historia känner till. Sanden StålRom. 212 (1929).
t) i det konjunktionellt använda uttr. vare sig, se VARA, v.
u) ss. l. ingående i bestämning till det med verbform l. attributivt adj. l. vbalsbst. o. d. uttryckta ledet i satsförkortning l. mer l. mindre satsvärdig del av sats l. till predikatet i underordnad sats, med syftning på det finita verbets resp. den styrande satsens subj., som icke är identiskt med tankesubjektet i satsförkortningen osv. resp. bisatsens subj.; jfr v.
α) i satsförkortning l. mer l. mindre satsvärdig del av sats.
α‘) ss. bestämning till inf. l. ingående i ett prep.-uttr. utgörande bestämning till inf., särsk. inf. som fungerar ss. direkt obj. l. ingår i konstruktionen ack. med inf. Thå han kom j huset stadde han ingom ingå medh sigh. Luk. 8: 51 (NT 1526). J dagh skal Herren låta idher see sigh. 3Mos. 9: 4 (Bib. 1541). Han sågh thet wara vthe medh sigh, och at krijgsfolcket jfrå honom aff föll. 1Mack. 15: 12 (Därs.). Et moget förstånd .. hade lärt honom at känna menniskor, at döma dem icke efter sig, utan såsom de äro. 1VittAH 4: 502 (1783). Skaparen skall ej förstöra .. en varelse, som Han gifvit ljus och känsla att anropa sig. Leopold 3: 58 (1802, 1816). (Invånarna i Mantineia) skickade .. sändebud till Achæerna och bådo dem gifva sig en skyddsvakt. Emanuelsson Polyb. 1: 254 (1833). Han bad oss komma till sig. Östergren (1938).
β‘) (numera i sht med stelt skriftspråklig prägel) ss. bestämning till l. i prep.-uttr. utgörande bestämning till adjektiviskt attribut, särsk. till ett framför sitt huvudord stående attributivt adj. l. particip. Hwar .. (E. XIV) denne sommar icke kunde någon sig behagelig (hustru) bekomma, då (osv.). Tegel E14 157 (1612). Wisze Wårdmän (böra) i qwarteren förordnas, som skole hwar tima om Nätterne på sigh tildeelte Gatur omkring gåå. SthmStadsord. 1: 160 (1661). En Svensk Officerare .. har låtit trycka tilhopa åtskillige af sig upsatte Stenstylar, såsom vid Dödsfall, öfver lefvande Fröknar, til sina Barn (m. m.). SvMag. 1766, s. 43. (C. G. Tessin) kunde .. icke bättre och på et för sig hederligare sätt sluta sina mångfaldiga värf vid utrikes hof, än med detta (dvs. att ledsaga Lovisa Ulrika till Sv.). Höpken 1: 261 (1771). Karl Johan såg i detta firande (av den 17 maj i Norge) ett uttryck för en mot sig och mot Sverige fiendtlig sinnesstämning. IllSvH 6: 108 (1881). (En sydamerikansk general) kommenderade tvåtusen sig blindt tillgifna galgfåglar. Janson CostaN 1: 97 (1910). särsk. (†) ss. bestämning till p. pr. som i sin tur utgör bestämning till obj. vid verb med bet. ”se” l. ”märka” o. d. (o. som motsvarar en nutida inf. i konstruktionen ack. med inf.). Han .. hördhe ena röst säyandes till sigh, Saul, Saul (osv.). Apg. 9: 4 (NT 1526; ännu hos Melin HelSkr. (1865); Bib. 1917: hörde då en röst som sade till honom). Han sågh .. gudz engel inkommandes till sigh. Därs. 10: 3 (Därs.; Bib. 1917: såg .. en Guds ängel, som kom in till honom).
γ‘) i prep.-uttr. utgörande attributiv bestämning till sbst. betecknande handling l. egenskap l. känsla o. d., särsk. till vbalsbst. (varvid prep.-uttrycket svarar till ett (direkt) obj. hos ifrågavarande verb); äv. (numera i sht i vitter l. högre stil) placerat framför o. anknutet till ett prep.-uttr. innehållande sbst. betecknande handling l. egenskap osv. G1R 1: 33 (1521). The phariseer och the laghcloke föraktadhe gudz rådh, emoot sigh sielffua. Luk. 7: 30 (NT 1526; Bib. 1917: Guds rådslut i fråga om dem själva). Wor herre (har) enkannerliga befalet oss bruka thetta sacramentit (dvs. nattvarden) sich til åminnelse. Mess. 1531, s. B 3 b. En tijdh hade then ther (dvs. på Kastelholm) war Slotzfoute .. manadt .. Henning till en kamp medh sigh. Svart G1 40 (1561). Aff stoor förskreckelse förluppe .. (lybeckarna) alle sine schöne schepp och schytt, seg och hele lybske stad sampt theres anhang til en stoor skam. HH 20: 21 (c. 1580). Hr Räntemästaren vpwijsar en sluuträckning emillan sig och handellsman Wedege. VRP 22/10 1720. Genserik G***, som .. tydligt märkte Herminas motvilja för sig, drog sig ur spelet. Bremer FamH 2: 246 (1831). (Han) talade .. litet, men vad han sade mynnade ut i en finurlig reklam för sig själv. Blomberg Överg. 94 (1915).
δ‘) i ett ss. attribut använt prep.-uttr. som betecknar lokalitet o. d. Lidner (SVS) 2: 319 (1784). Astolf till General-Stats-Opinanten, bredvid sig. Förlåt! men (osv.). Atterbom 2: 286 (1827). De tycktes ha glömt hela verlden omkring sig. Bremer FamH 1: 176 (1831). Hon lade sig tillbaka öfver ryggstödet för att se på rummet bakom sig. Benedictsson Peng. 13 (1885). En fantasimänniska, som gav liv åt allt omkring sig. Östergren (1938).
β) ss. l. ingående i bestämning till predikatet i bisats; numera nästan bl. i korta, nödvändiga relativsatser; förr äv. med syftning på indefinit man i den överordnade satsen: en. Kom Mechel j skelby och giorde lag medh en 12 manne edh för en säk och en span miöl som oloff stråle i Läringe lade honom till, han skulle haffua stulit af sigh. UpplDomb. 5: 42 (1570). För thet Stocholm war sigh tro, / gaf her Sten staden sampt Åbo / skön rättighet (i fråga om handel). JMessenius (1629) i HB 1: 124. Det enda sättet att åvägabringa detta förslag (angående likformighet i stavningen i Vetenskapsakademiens handlingar) vore, at secreteraren Wargentin begiärde, det en correcteur måtte förordnas sig till hjelp. Höpken 1: 418 (1772). I vaggan hade han med nöd / En gammal Käring, som såg om-sig. Kellgren (SVS) 2: 323 (1790). Man kan fatta den i handen, som står bredvid sig. CJLAlmqvist i Skandia 1: 315 (1833). Det har händt, att kabinettet Hörring vid omröstningen i folketinget har haft blott en enda trogen, som följt sig. LD 1899, nr 79, s. 3. Han har ingen, som pysslar om sig. Östergren (1938).
v) utgörande subjektsdel i fristående satsförkortning o. syftande på subjektet i den sats till vilken satsförkortningen är ansluten; i sådana uttr. som sig (själv) ovetande, förr äv. sig (själv) obemärkt l. oskadd (se närmare de participiella adjektiven). (Missionären) Popo .. baar med bara händer sich oskaddom itt glödhande jern .., til at bewijsa sina predikan sanna wara. OPetri Kr. 46 (c. 1540). (Han) läät giffua honom .. hemeliga tilkenna, sich sielffwom obemerkt (dvs. utan att själv märkas), at han wel skulle få hans dotter. Därs. Den .. otänkliga tanken .. om en förnuftslös Gud, en Gud, stoft-massa, som, sig sjelf ovetande, från evighet styckat och rullar sig i en tallös mängd af Solklot och Jordbollar. Leopold 3: 19 (1816).
x) [efter motsv. anv. i lat.] (†) i utvidgad anv., i huvudsats i indirekt anföring, med syftning på den person vars tal återges i den indirekta anföringen, liktydigt med: honom (l. henne osv.). (Kalvinisterna spredo ut, att Luther) begärade, at Philippus (Melanchthon) wille effter hans dödh igenom een lindrigare Skrifft (än de tidigare mot Zwingli) förklara then twistige Handelen om Sacramentet: Sigh (Luthero) stodh thet icke wäl an. Schroderus Os. III. 2: 154 (1635; lat. orig.: sibi enim (Luthero) id non licere). Han bekände .., det han ofta föreslagit sin Konung ett så wåldsamt medel (som bortrövande) at winna sin Brud (men denne hade motsatt sig detta). .. Hela tyngden af detta brott fölle på sig allena. Mörk Ad. 1: 42 (1742).
2) [jfr 1 p] ersättande eder l. dig vid tilltal; numera bl. (i sht vard.) i uppmaningar l. befallningar. Effter som Iagh eij .. twifler, att I gode herrer och män iu af sig sielfue finnas benägne honom .. att secundere. Schück VittA 1: 158 (i handl. fr. 1647); jfr 1 s α. Adieu min engel far wäl medh sig. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 33 (1691). Sätt sig til sit arbete min Far. Björn FörfFl. 27 (1791). Köp sig nu någonting, som mamma länge har önskat. Kuylenstierna-Wenster Ber. 176 (1898). Tänk sig, Fällström, i går kommer en bonde .. och säger (osv.). Sjödin StHjärt. 178 (1911). Skynda sig, mamma, skrek flickan. Skynda sig! Lundström Bisk. 65 (1940).
II. (†) ss. reciprokt pron., syftande tillbaka på subj. i pl.: varandra; anträffat bl. med syftning på subjektet l. motsv. ord i den sats resp. satsförkortning vari pron. uppträder; särsk. ss. direkt obj. (i en förbindelse av verb o. pron., som numera uttryckes enbart med verb o. varandra l. med deponens); jfr I 1 q. Retferdighet och fridh kyssa sich. Psalt. 85: 11 (öv. 1536; Bib. 1917: kyssas). När brödher offuer eens äre, och grannar elska sich. Syr. 25: 1 (öv. 1536). Lufften blijr döff, aff buller och skrij, / Ther sigh twå Krigzhärar möta. Wivallius Dikt. 106 (c. 1642). Et Råd i Köpenhamn, et Råd i Odensé / Sig likna i beslut at alt förloradt ge. Gyllenborg Bält 153 (1785). Kom ner, min hvita dufva, / Till källan flyg med mig: / Der såg jag nyss två ljufva / Törnrosor kyssa sig. Atterbom Lyr. 1: 171 (1818). Mina nätter äro sig icke mycket olika. Almqvist AmH 2: 57 (1840). jfr: Alles wår förste Moder Ewa är skapat i Paradiset, som alle Autores sig (dvs. med varandra) dher om eense äre. RelCur. 46 (1682).
III. [utvecklat ur I 1] i substantivisk anv., = JAG II 2 (c); numera bl. (tillf.) om jag ss. föremål för egen förnimmelse o. d. I all sig-förnimmelse ingår, utom förnimningen af ett sig, äfven förnimningen af ett annat. Atterbom PhilH 167 (c. 1835). Med subjectiviteten .. kan (enl. Hegel) förstås det rena tänkandet, och med objectiviteten Guds andra sig .., naturen. Agardh BlSkr. 1: 288 (1843). (Gud) söndrar (enl. Hegel) .. sig sjelf .. och skapar verlden, som är ett annat sig af honom. Därs.
Ssgr: (III) SIG-BEGREPP. (†) jagföreställning. JournLTh. 1813, nr 74, s. 4.
(I 1, III) -FÖRNIMMELSE. (numera bl. tillf.) förnimmelse av sig själv, jagförnimmelse. Atterbom PhilH 167 (c. 1835).
(I 1) -FÖRSTÅENDE. [jfr t. sichverstehen] (tillf.) förstående av sig själv l. av sin beskaffenhet. Sköld Fichte 45 (1914).

 

Spalt S 2232 band 25, 1967

Webbansvarig