Publicerad 1965   Lämna synpunkter
SANSNING san3sniŋ2, r. l. f.; best. -en; pl. (†) -ar (Ehrenheim Phys. 1: 4 (1822; i bet. 2)).
Ordformer
(sands- 1765. sans- 1734 osv.)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. sansning; vbalsbst. till SANSA]
1) (numera föga br.) om förmågan l. verksamheten att mottaga sinnesintryck o. uppleva omvärlden, förnimmelseförmåga, (klart) medvetande, sans (se SANS, sbst.2 1); särsk. i sådana uttr. som mista l. förlora sansning(en), svimma, återkomma till sansning, (efter svimning) återkomma till medvetande; jfr SANSA I 1, 2. Mannen miste mål och sansning, och hembars som döder. Dalin Arg. 2: 212 (1734, 1754). Jag har hördt sägas at man räcknar sansning .., tankeslutning, Nimme m. m. ibland Själens särskilta förmögenheter. Runeberg Samtal 1: 48 (1770). Man släpade Paulum liflös utur staden; men han återkom til sansning. Ödmann StrFörs. 1: 5 (1799). Långa Fritz följde efter och gaf .. (Tilly) med pistolkolfwen slag på slag öfwer hufvud, skuldra och arm… Den gamle war nära att förlora sansningen. Fryxell Ber. 6: 339 (1833). Lagerlöf HomOd. 65 (1908).
2) om handlingen att sansa sig (se SANSA I 4); sans (se SANS, sbst.2 2). Hiärne Klag. A 3 b (1742). Hungriga magor betaga all sansning och giöra rätt och lag kraftlöse och till intet. Höpken 2: 132 (1748). Än Gustaf! än är dig en timma qvar / At dit förnuft til sansning återkalla. Kellgren (SVS) 3: 159 (1786). När en gång sansningens stund kommer och det sofwande samwetet uppwaknar. Rogberg Pred. 1: 249 (1829). (De) som ha nog sansning att vid Academien ej söka en bildning som äfvensåväl .. kan vinnas vid Gymnasium. Tegnér (WB) 9: 359 (1843). Andersson GrDram. 157 (1890, 1910). IllSvOrdb. (1955). — särsk. = SANS, sbst.2 2 slutet. Hvad man bör önska (i fråga om politiska ämnens behandling) är att bibringa sunda begrepp, verka måtta och sansning. Rosenstein 2: 138 (1789). (Han) drack ”bottenfockar” .. i stället för att ”smutta” med sansning. Fröding Eftersk. 1: 100 (c. 1890, 1910). Det svenska lynnet ligger icke för ytterligheter. Det svenska lynnet har ett drag av lugn och sansning. Boye Ast. 229 (1931).
3) [jfr 1] (†) kunskap, kännedom, vetskap, insikt; uppfattning; begrepp, medvetande (se MEDVETANDE, sbst. 2 a); i sht i uttr. sansning av l. vid ngt, medvetande l. begrepp om ngt. Högström ÅmVetA 1756, s. 10. Somlige äro så okunnige, at de icke weta, hwad .. (nådens rörelseri hjärtat) wilja betyda… De tänka .. ingen ting derpå; utan lefwa likasom utan sansning derwid. Nohrborg 385 (c. 1765). (Spelare) äro utan sansning af alt annat; de qwälias i ett förnuftigt sällskap, och förlora ej, utan med smärta, några minuter i kyrkan. Bergeström IndBref 136 (1770). Man kommer icke så snart till den sansningen, att det som är godt för andra länder, kunde möjeligen icke vara så längst up i norden. LBÄ 29—31: 207 (1799). Så visar .. (filosofien) oss Gud: nemligen såsom nödvändig att tänkas af det menskliga förnuftet, så snart det hunnit till full sansning af sig sjelft. Franzén Minnest. 2: 4 (1822).
Ssgr: SANSNINGS-LÖS. (†)
1) till 1: medvetslös, sanslös (se d. o. 1). GT 1786, nr 71, s. 4. (Sv.) sansningslös .. (t.) besinnungslos. Möller (1807); möjl. till 2.
2) till 2: som saknar kontroll över tankeförmåga, känslor o. handlingar; oförnuftig, oklok; jfr sans-lös 2. Flickan Flinkenberg, som föregafs .. hafva blifvit sansnings- och minneslös samt små-fjållig, togs på försök in uti Lazarettet. VetAH 1762, s. 272. FoU 20: 365 (c. 1785).
(1, 2) -SÄTT, n. särsk. (†) till 1: sätt att uppfatta l. förnimma. Se, lukta, smaka &c. äro särskilta sansnings sätt. Runeberg Samtal 1: 48 (1770). Därs. 52.
(2) -TIMME. (numera bl. tillf.) timme l. tidpunkt då man kommer till besinning. Den fruktansvärda, men dock säkert kommande sansningstimman. Wallin 2Pred. 1: 264 (1821).
(2) -ÅR. (numera bl. tillf.) jfr -timme. Wallin Rel. 1: 265 (1817, 1825).

 

Spalt S 1157 band 24, 1965

Webbansvarig