| Publicerad 1960 | Lämna synpunkter |
RUSTA rus3ta2, v.4 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (numera föga br., Tersmeden Mem. 4: 193 (1763; i bet. 1 b)); -ARE (se avledn.).
(ngt vard., numera i sht i ålderdomligt l. bygdemålsfärgat spr.)
1) stoja, larma, föra oväsen, väsnas; bullra; äv. med saksubj.; äv. övergående i bet.: gräla l. bråka. Tersmeden Mem. 2: 20 (1734). (Movitz) Röker och pustar, / Dundrar och rustar, / Hvälfver ölkannan, dricker lagets skål. Bellman (BellmS) 1: 217 (c. 1771, 1790). Uti tulldirektionen .. rustar o. radoterar han fast dagligen så, att han dels amuserar och dels uttröttar alla de öfriga ledamöternes tålamod. Ahnfelt HofvLif 3: 150 (i handl. fr. 1800). Rusta som en turk. Weste (1807). Den hvita röken och de tunga pustar / förråda ju den tröga jernvägskärran, / som kryper snäcklikt, fast hon skramlar, rustar. Scholander 3: 123 (1866). Östergren (1936). — särsk.
a) i uttr. rusta med ngn l. ngt (jfr 2), stoja l. leva om med ngn l. ngt; husera l. bråka med ngn; gräla på ngn; äv. bildl. GbgMag. 1759, s. 55. (Prästen) Dundrar, och uti et bräde slår; / Med sin hvita näsduk han sig torkar; / Gud vet hur han orkar / Rusta så med fan. Bellman (BellmS) 2: 151 (c. 1763, 1791). Det är et fasligt rustande med pigorna, för det de öpnadt porten. Envallsson Tosorden 11 (1798). Ack om jag hade Troil här, hvad jag skulle rusta med honom, hvad jag skulle gratulera honom! och i en andedrägt kalla honom Konung, Svåger, Morbror, Bror och Vän. Geijer Brev 32 (1809). Vi låta .. lågorna få rusta med fogdenästet bäst de vilja. Mellin Nov. 1: 247 (1846, 1865). Rydberg Frib. 95 (1857).
b) övergående i bet.: vara i livlig l. rörlig (o. bullersam) värksamhet; rasa; husera; leka på ett våldsamt o. bullrande sätt; förr äv. (möjl. med ordlekande anslutning till RUSTNING, sbst.2 2 c α) i uttr. vara i full rustning, om barn: hålla på med våldsam l. bullrande lek, leka för fullt. Barnen .. voro .. i full rustning i salen. De rasade och stojade, så att jag vaknade. Tersmeden Mem. 4: 193 (1763). Ekblad 149 (1764). Varm af kärlek och af vin, / Liksom en lustig killing rusta. Polyfem II. 15: 4 (1810). (Barnen) fingo vara ute och rusta i sanden och bland klipporna så mycket de behagade. Carlén Skuggsp. 1: 352 (1861, 1865). Förr, då julhalm brukades, var det brådt med att ligga till den för att sedan få rusta i den, som det hette. FoF 1915, s. 192 (från Hall.).
c) (†) i uttr. rusta åt ngn (att osv.), (vredgat o.) med hög röst säga till ngn (att osv.). HSH 1: 228 (c. 1750).
d) (†) i uttr. rusta över ngt, högljutt (o. i vredgade ordalag) utbreda sig över ngt. En storskrikig Jesuit (i Padua) hade fått et rikt ämne at rusta öfver: nemligen at en stor kättare vore död i Norden (dvs. Fredrik II av Danmark). SvMerc. IV. 2: 143 (1758).
e) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som stojar l. väsnas l. är i livlig (o. bullersam) värksamhet l. leker våldsamt o. bullrande; bråkig. Nordforss (1805). Sällskapet i danssalen blef icke litet förvånadt, då det fick se sin för detta skuttande Fröken på en gång .. vara .. lika stilla, som .. hon förut varit rustande. Bremer Pres. 91 (1834). Vårt stora hem med den rustande barnaskaran. HågkLivsintr. 9: 68 (1928).
2) föra ett liv i nöjen l. utsvävningar o. d., leva om, leva slösaktigt l. i sus o. dus; festa, ruckla, rumla, svira; äv. i uttr. rusta med ngn (jfr 1 a), festa tillsammans med ngn; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., dels om person, dels (i överförd anv.) om levnadssätt o. d. VDAkt. 1690, nr 211. Bäst vi rusta / Och oss förlusta, / Så kommer döden och tar oss bort. Bellman (BellmS) 2: 59 (1767, 1791). Hans förnämsta nöje och enda sysselsättning var att dricka och rusta med lustiga bröder. Ristell Anekd. 34 (1820). Scandalösa anekdoter, värdiga, .. att vid en bål i en samling rustande bröder berättas. SvLitTidn. 1821, sp. 166. Många af trubadurerna vände sig på gamla dagar ifrån sitt lättsinniga och rustande ungdomslif till allvarlig och from kontemplation. Vising TrubDiktn. 68 (1904). Östergren (1936). — särsk.
a) (†) i uttr. rusta på ngt, festa på ngt (pängar o. d.), leva upp ngt. Än är det något at rusta på. Envallsson Niugg 20 (1784).
b) i uttr. rusta med ngt, slösa med ngt; äv. bildl. Nordforss (1805). Om Fransmännen för lättsinnigt rustade med hjertats ägodelar, så liksom ockrade Tyskarne med dem. Rydqvist i 2SAH 12: 477 (1827). Schulthess (1885).
RUSTA LÖST. (†) till 2, i uttr. rusta därpå löst, hejdlöst leva ett slösaktigt l. utsvävande liv. Du är kiär i odygden, förnuft och eftertancka äro hos dig förtretliga gäster, och, du rustar friskt där på löst i din blindhet til des ingen hielp mera gifves ur olyckan. Säfström Banquer. C 3 b (1753). —
RUSTA OM10 4. (ngt vard., numera i sht i ålderdomligt l. bygdemålsfärgat spr.)
1) till 1 b: leka våldsamt l. bullrande; rasa, husera; äv. övergående i bet.: rumstera om; äv. i uttr. rusta om med l. i ngt, rumstera om med l. i ngt. Du (dvs. lekkamraten) mins, i den lilla kammarn / Hur gladt vi rustade om, / Hur alt vi tumlande välte, / Om än man tystande kom. Bååth Allf. 106 (1884). Några korsnäbbar rustade i sina grannt vexlande fjäderskrudar om med kottarna i toppen af en hög gran. FrSkog. 153 (1892). (Fölungen) hade rustat om i mäskkaret, nosen och öronen voro som doppade i sur sågspån. Sjödin StHjärt. 59 (1911).
2) till 2: leva om; festa, rumla. Söderhjelm Levertin 1: 251 (i handl. fr. 1889). Jag har rustat om nog i mina dagar för att längta efter ett stilla lif. Lindhé Ragnh. 138 (1896). Hedén 4: 162 (1922). —
RUSTA OMKRING10 04. (numera bl. tillf.) till 1 b: fara l. ila l. flyga omkring. Då (skatungen) .. var trött på att rusta omkring, lade han sig. Beskow Greta 63 (1901). —
RUSTA OPP, se rusta upp. —
RUSTA PÅ10 4. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1: (gå på o.) väsnas. Emma svor och rusta på och var bastant på alla de vis. Höijer 30Silverp. 185 (1949). —
RUSTA UPP10 4, äv. OPP4.
1) (†) till 1 b?: fara l. flyga upp (ur sömnen)? Så rustar Menn’-skian upp lik’ som hon nylig vaknat / Utaf en liuflig dröm. Hiortzberg YttDom. 37 (1734).
2) (numera föga br.) till 2, = rusta bort. Rusta opp sin förmögenhet. Lindfors (1824). Cannelin (1921). —
RUSTA UT. till 2.
1) (†) förstöra sig själv l. sina tillgångar l. bådadera gm festande, nöjen, utsvävningar o. d. (Lat.) Decrepitus, .. (sv.) Som rustat ut, orklös, utlefvad. Ekblad 71 (1764). Med mig och med min herre är det slut, / Jag vet ej råd och han har rustat ut. Hagberg Shaksp. 7: 55 (1849).
2) (numera föga br.) om ung person (i sht man): ge utlopp åt sin lust att leva om l. festa o. d. (o. därefter stadga sig l. bli lugnare o. d.), rasa ut. Nordforss (1805). Bättre att rusta ut före än efter vigseln. Hedberg Ungdom 88 (1869). Den gamla fördomen .. att ungdomen måste hafva sin tid att rusta ut. Samtiden 1871, s. 520. Lundquist Aftonl. 153 (1891).
2) till 2: person som festar l. lever i sus o. dus, rumlare, rucklare; jfr rustibus 2. Posten 1769, s. 416. En yngling utan all stadga, en slösare, en rustare. Runeberg ESkr. 2: 72 (c. 1850). Östergren (1936).
Spalt R 3119 band 23, 1960