Publicerad 1957   Lämna synpunkter
RELIKTA, oböjl. sbst. f.
Ordformer
(äv. -ict-)
Etymologi
[jfr t. relikte; av lat. relicta, p. pf. f. av relinquere, lämna kvar l. efter sig (jfr RELINKVERA)]
(†) efterlämnad maka, efterleverska, (ngns) änka. (Man önskade ss. efterträdare till den avlidne kyrkoherden få ngn) som .. (vore) aff det gemöthe och qualiteter, att man hadhe förhopningh, det relicta (änkan) måtte fåå behagelige tanckar till, och han til henne. ArkNorrlHembygdsf. 1923, s. 25 (1661). Ekbohrn (1904).
Anm. Det är ovisst, om detta ord l. möjl. ett närbesläktat ord med bet.: kvarlåtenskap [av lat. relicta, p. pf. n. pl. av relinquere] föreligger i följande språkprov: Timglass — 2 st:r .. (m. m.) är hoos s. Walborgs relicta. HammarbyKInvent. 1620.
Ssg: RELIKT-PENSION. (†) änkepension. PT 1914, nr 273, s. 2.

 

Spalt R 1002 band 21, 1957

Webbansvarig