Publicerad 1956   Lämna synpunkter
RAST ras4t, sbst.1, r. l. f. (m. Aurivillius Gr. 42 (1684), ÖoL (1852)); best. -en; pl. -er32, i bet. I 1 efter räkneord stundom äv. = (UUÅ 1920, Jur. 1: 25); förr äv. (i bet. I 1) ROST, sbst.1, r. l. f.
Ordformer
(rast 1567 osv. rost 1769)
Etymologi
[fsv. rast, rost, f. (i bet. I 1), sv. dial. rast, f. l. m. l. n., vägstycke (som man kan gå utan att vila), stund m. m.; jfr fnor. o. isl. rǫst, f. (i bet. I 1), äv.: väg, nor. dial. rost, f., rast, n., stycke väg som man kan gå utan att vila m. m., got. rasta, ss. vägmått: (romersk) mil, fsax. rasta, resta, vila, vilobädd, grav (mlt. rast(e), vila, äv. ss. vägmått, reste, vila, lt. rast(e), vila), mnl. rast(e), vila, äv. ss. vägmått (ä. holl. rast(e), vila), reste, vila, fht. rasta, ss. vägmått (mht. rast(e), vila, äv. ss. vägmått, t. rast, vila m. m.), resta, restī(n), vila, feng. ræst, rest, vila, sömn, viloplats, grav (eng. rest), mlat. rasta, ss. vägmått; i avljudsförh. till mlt. ruste, vila, äv. ss. vägmått, roste, vila, mnl. ruste, vila, holl. rust, vila m. m. (jfr RÖST, fäste för vant o. d.), mht. rust, vila, t. rüste, vila, nattvila m. m.; sannol. utgående från en grundbet.: vila (o. möjl. rotbesläktat med RO, sbst.); i bet. I är ordet inhemskt, i bet. II däremot (liksom d. rast) lånat från t. (l. mlt.); formen rost är upptagen från fsv. (där den möjl. representerar en form med u-omljud). — Jfr OROSTA, RAST, sbst.2, RASTA, RASTMARK, RUSTA, vila]
I. om vägstycke l. tidrymd.
1) [delvis upptaget ss. litterärt lån från fsv. o. isl.] (numera bl. ngn gg arkaiserande) äldre nordiskt vägmått av obestämd l. växlande längd (eg.: så långt vägstycke som man kan gå utan att vila); särsk. om sådant vägmått utgörande något mindre än en halv gammal mil (jfr SKOGS-MIL); ngn gg äv. allmännare: vägsträcka som tillryggalägges mellan två viloställen; etapp. Sådane (i västgötalagens biskopskrönika omnämnda) Raster, gå 7. på 3. Mijl Swenska. Stiernhielm WgL 109 (1663). (Från Lillhärdal) til Särna kyrckia öfverst i Silliesdalarne (är) 12 raster eller skogsmil. ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 77 (1737). Hundrade raster / han (dvs. vallen) är åt hvarje sida. Afzelius SæmE 31 (1818; isl. orig.: hundraþ rasta). Rast .. (dvs.) Vägstycke, som tillryggalägges emellan hvilställena. Dalin (1855). Rydberg 2: 330 (c. 1872; i bild). (Sv.) Färdas dit i tre raster, (eng.) go there in three stages. Björkman (1889). Nu äger någon en bigård; då får man ej sätta upp skruv (dvs. bikupa l. anordning för fångst av bin) närmare bigården än en halv rast. SvLandskapsl. ÖL 1: 221 (1933; fsv. orig.: halua rost). Anm. till I 1. Gm missuppfattning av innebörden hos fsv. rast o. anslutning av ordet till morast (se MORAS) användes ordet av Lagerbring 1Hist. 2: 192 (1773) i bet.: kärr, moras (jfr Dalin Hist. 1: 5 (1747)).
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (†) väg(stycke), vägsträcka, avstånd. Han skilier oss widh all wår last / Så long een rast, / Som är mellan werldzens endar. Ps. 1567, s. 37 b; jfr Ps. 1695, 87: 5.
3) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (†) i utvidgad anv. av 2: tidrymd, tid, stund; äv. i uttr. rast av tid, tidrymd. Hon lefwer ännu, och howerar fast, / som räcker doch fast en helt kortan rast. Visb. 2: 381 (c. 1600). De, som .. anse en sådan rast af tid, som vij kalla en minut, såsom en hel tima. Kling Spect. Cc 1 b (1735).
II. om vila l. paus samt i anv. som ansluta sig härtill.
1) vila, ro, vederkvickelse; särsk. (o. numera företrädesvis) om (kortare) vila som utgör ett avbrott l. uppehåll i en värksamhet o. efter vars slut värksamheten ånyo fortsättes; stundom: paus l. uppehåll l. andrum l. vilostund o. d.; särsk. om avbrott l. uppehåll i arbete l. under vandring l. färd som göres för vila l. för intagande av måltid l. förfriskningar o. d.; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Utan rast, i sht förr äv. förutan rast, ofta: utan uppehåll, oavlåtligt. All Norra-Werldens Diur, alt Qweg, hijt-vnder (dvs. under det träd som symboliserar drottning Kristina) länder; / Här söke the sijn rast; här finner hwart sin spijs. Stiernhielm Jub. 95 (1644, 1668). Jag skall, så snart jag lijten rast fåår, om Gudh will, schrijffua dig om alt beskedh. AOxenstierna Bref 4: 208 (1645). Adlerbeth Buc. 87 (1807: förutan rast). Bort, bort hvila, rast och fred! Runeberg 5: 7 (1860). Utan lagstadganden om raster blifva verkningarna äfven af en förkortad arbetstid illusoriska. EkonS 2: 586 (1902). Skammen låder vid det nådebröd de (dvs. flyktingarna) äta / en rolös rast i fjärran land. Silfverstolpe Heml. 14 (1940). (†) Jag wet min Högsta Faders wijs, / Ju högre älskad barn, ju större Rijs, / Ju mera last, / Ju större Rast / Mig den i fambnen jagar, / Som älskar, när han agar. Brenner Dikt. 2: 132 (c. 1700). — jfr BETES-, FEMMINUTERS-, FRUKOST-, KAFFE-, LUNCH-, MAT-, MELLAN-, MIDDAGS-, MÅLTIDS-, NATT-, TIO-MINUTERS-RAST m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i t.] i förb. med substantivet ro, i sådana allittererande uttr. med nekande innebörd som ha(va) l. l. unna sig varken (l. ingen o. d.) rast eller ro (i sht förr äv. ro eller rast) l. icke lämna l. giva ngn rast eller (l. och) ro (i sht förr äv. ro eller l. och rast) l. utan rast eller (l. och) ro (i sht förr äv. ro och rast), ss. beteckning för att ngn icke har l. får l. unnar sig l. att man icke ger ngn (tillfälle till) vila (l. lugn) l. att ngn icke vill l. bryr sig om att vila (förrän ngt är utfört o. d.) l. att ngn sysselsätter sig med ngt l. att ngt pågår utan uppehåll o. d.; äv. oeg. l. hyperboliskt. The .. huarken roo eller rast hadhe, för än the honom .. brachte om halsen. AAAngermannus VtlDan. Förspr. c 1 b (1592). Rast had’ han (dvs. Pluto) ingen, och ingen Roo, förr’ än han kom i Liuset. Stiernhielm Cup. 3 (1649, 1668). Det ständiga bemödandet att synas rätt utmärkt ”gebildet” lemnar menniskorna .. (i Berlin) hvarken ro eller rast. Snellman Tyskl. 365 (1842). Lovén Folkl. 102 (1847: utan ro och rast). Jag .. gör resor kring verlden utan rast och ro. Wetterbergh Selln. 178 (1853). Ej ro, ej rast, ej hvila, / Så heter hans (dvs. Stenbocks kurirs) paroll. Snoilsky 2: 58 (1881). Festligheterna pågingo utan rast eller ro. VFl. 1933, s. 56.
b) (numera bl. mera tillf.) i uttr. giva (ge) sig ingen rast (förrän osv.), icke ge l. unna sig ngn vila o. d. (förrän osv.), i sht förr äv.: icke ge sig ngn ro (förrän osv.). Han åt en liten bit men gaf sig ingen rast. / Man bör ju skynda på at alt må ske med hast? Livin Kyrk. 15 (1781). (Råttan) gaf sig ingen rast förrän hon hade bakat en liten lef. SvFolks. 1: 282 (1849). Bergman Knutsm. 170 (1916).
c) i uttr. ta(ga) l. göra (en) rast l. ta(ga) sig (en) rast o. d. (jfr d, 3), ta (sig) l. göra (en) paus l. (ett) uppehåll för vila l. rekreation o. d.; hålla rast (jfr d), rasta. Mot kvällstid togo de sig rast och läto sina hästar beta. Bååth EgilS 187 (1883). Vildgässen gjorde flera långa raster under dagen. Lagerlöf Holg. 2: 424 (1907). Hålla rast. Auerbach (1913). Folk tog rast och satte sig ett tag på sina kärror .. när storbasen .. kom. Johnson Här 78 (1935). Dens. Slutsp. 332 (1937).
d) mil. (kortare) uppehåll under marsch l. övningar som göres för att bereda truppen vila l. rekreation o. d. Göra l. ta(ga), förr äv. intaga rast. Hålla rast, rasta. (Sven Duva) Fick vara dräng, der man höll rast, soldat der striden brann. Runeberg 2: 52 (1846). Under väg-marscher har man raster för truppernas hvila och officerarnes inspektion. Sylvan Vial 2: 83 (1863). Nordensvan Takt. 142 (1884: intager rast). Rast skall göras omkring en half timme efter det kolonnen satt sig i marsch. TjReglArm. 1889, s. 421. InfRegl. 1939, 2: 146 (1942).
e) uppehåll l. fristund mellan två skollektioner, avsett (avsedd) för lärjungarnas rekreation; dels om kortare sådant uppehåll (på en kvart l. tio minuter), dels om längre uppehåll för intagande av frukost: frukostrast, måltidsrast. Under l. på, äv. i rasten. Under l. på rasterna. PedBl. 1876, s. 140. (Kl.) 9—12 skolarbete med 10 minuters rast vid hvarje timme. Alopæus Abnormsk. 28 (1889). Den stora ringklockan (i skolan) tillkännagaf rast. Kamraten 1894, s. 121. När fröken Brinkman steg upp i katedern för att börja engelskan andra timmen efter rast (dvs. frukostrasten). Oterdahl Skolfl. 145 (1924). I rasten säga kamraterna: Ta mig fan! Du bräckte gubben! Bergman JoH 129 (1926). SFS 1933, s. 147. jfr FRUKOST-, LUNCH-, MELLAN-, MÅLTIDS-, SKOL-, TIO-MINUTERS-RAST.
f) brygg. vid mäskning: kortare uppehåll i uppvärmningen av mäsk varunder mäsken hålles vid en bestämd temperatur (t. ex. för försockring), paus. SvBryggT 1951, s. 334.
g) (†) uppskov. (Lybeckarna) låto .. sig beqväma til några års rast (med betalningen). Celsius G1 1: 178 (1746).
2) (numera knappast br.) viloställe, rastställe. (Målningarna) framställa rasterna — ”stationerna”, som det heter — på Jesu gång från Pilatus hus till Golgata. Rydberg RomD 145 (1877); jfr 1. Schulthess (1885).
3) (mera tillf.) med anslutning till RASTA 2 a β, b β α‘, om handlingen att (l. om språngmarsch o. d. varigm) ett djur rastar sig l. rastas; stundom: rastning. Medan djuren trängdes vid vattenhon och dessemellan togo sig en liten rast över gården. Bendz Piltr. 43 (1918). (Det) förvånar .. (hästens ägare), att hästen är halt, då han enligt order blott gått till rast. Hamilton Ridn. 60 (1923).
Ssgr (jfr rasta ssgr): A (i allm. till II 1 e): RAST-GÅRD, sbst.1 (sbst.2 se rasta, ssgr). till skola hörande gård (l. annat öppet utrymme) avsedd (avsett) ss. uppehållsplats för lärjungar under rast; jfr -hall o. rast-gård, sbst.2 2. SvD(A) 1930, nr 321, s. 17.
-HALL. i skolbyggnad: (mot skolgård öppen) hall avsedd ss. uppehållsplats (vid olämpligt väder o. d.) för lärjungar under rast; jfr -gård. Upsala(A) 1924, nr 13, s. 1.
-KLOCKA, r. l. f. (mera tillf.) ringklocka varmed tiden för skolrasts början o. slut tillkännages. Bergman Mark. 148 (1919).
(II 1) -KOJA, r. l. f. jfr -stuga. De Geer SvNatRiked. 1: 42 (1946).
-LAG, n. (i fackspr.) i skola: grupp l. avdelning av lärjungar som har rast på samma tid; jfr lag, sbst.3 14 c. TT 1900, Byggn. s. 127.
(II 1) -LÖS. [jfr d. rastløs; sannol. väsentligen efter t. rastlos]
1) (†) som icke kan njuta ngn vila gm sömn, sömnlös. Iag (har) nu een wecka warit tämmeliga frisk men doch mycket rastlös, i dy iag haff(ver) ingen sömpn fått i min ögon ja hwarken natt eller dag. VDAkt. 1701, nr 85.
2) som icke ger sig ngn vila; ständigt (o. ivrigt) värksam l. rörlig o. d., stundom närmande sig l. övergående i bet.: trägen l. outtröttlig; ofta med bibegrepp av nervositet l. oro, övergående i bet.: rolös l. orolig l. jäktig o. d.; dels om person (l. djur), dels om ngt sakligt (t. ex. tanke, iver, flit, ansiktsuttryck, lynne, tid): som utmärkes av l. visar l. ger intryck av sådan egenskap, särsk. (om värksamhet o. d.): som äger rum utan rast l. vila, stundom: oavlåtlig o. d.; äv. ss. adv.: utan rast l. vila, stundom: oavlåtligt o. d. Rademine Knigge 2: 108 (1804; ss. adv.; t. orig.: rastlos). Våra enskilta smärtor och sällheter storma förbi hvarandra i rastlös vexling. Phosph. 1810, s. 47. Med rastlös ifver satte den Svenska Konungen sina planer i verket. Mankell Fältsl. 540 (1859). Lagergren Minn. 1: 74 (1922; om tid). Rastlös (i) att finna utvägar. Östergren (1935). Då försvann det uppjagat rastlösa ur hennes ansikte. Heerberger Dag 89 (1939). Ingen är mer rastlös och orolig än penningmänniskan. Bolander HerrKr. 84 (1946). Avledn.: rastlöshet, r. l. f. till -lös 2. Callerholm Stowe 512 (1852).
(II 1) -MÅL. (mera tillf.) mål (se mål, sbst.4 1) som intages under rast (från arbete). Hästens rastmål. TurÅ 1955, s. 100.
-PLAN, r. jfr -gård o. lek-plan. Auerbach (1913). Hallner Skrivb. 8 (1927).
-PLATS, sbst.1 (sbst.2 se rasta ssgr). jfr -gård, -plan. LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 499.
(II 1) -RUM, sbst.1 (sbst.2 se rasta ssgr), n. rum avsett ss. uppehållsplats under rast; särsk. till II 1 e, om sådant rum för lärjungar i skola. LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 470 (i skola). Särskilda spisningsrum, rastrum och rum för ombyte af kläder äro i många fabriker nödvändiga. Almquist Häls. 656 (1896).
(II 1) -SKJUL. jfr -rum; särsk. till II 1 e. LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 501.
(II 1) -STUGA, sbst.1 (sbst.2 se rasta ssgr). stuga avsedd ss. uppehållsplats vid (mat)rast (för arbetare vid en arbetsplats); jfr -koja. SFS 1951, s. 609.
-UTRYMME~020. (mera tillf.) jfr -gård, -hall. TSvLärov. 1955, s. 39.
B (†): (II 1) RASTE-BETE, n. eg.: tid mellan två raster (jfr bete, sbst.3 b); omgång, ”skift”, pass. Att .. (drängen) intet kan veta huru långt det lidit på dagen, men att han hade kiördt ett Rastebete om morgonen. MeijerbArk. 5: 87 (1727).

 

Spalt R 385 band 21, 1956

Webbansvarig