Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PUFFRA puf3ra2, r.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sannol. ombildning av PUFFERT (se PUFFERT, sbst.2); jfr Langenfelt OffJarg. 256 (1947)]
(starkt vard., skämts.) skjutvapen; gevär; pistol, revolver. Lundegård NågSv. 59 (1940). Går ni alltid omkring med den där puffran på er? Trenter Lek 38 (1950).
Avledn.: PUFFRA, v., -ing. (starkt vard., skämts.)
1) intr.: skjuta. SvD(B) 1952, nr 299, s. 8.
2) (tillf.) tr.: skjuta l. (ut)blåsa (ngt); jfr puffa I 1. En .. tank .. puffrar små rökmoln ur kanonen. GbgP 1951, nr 124, s. 2. Särsk. förb.: puffra av. (starkt vard., skämts.) till 1: avskjuta (ett vapen). Lundegård NågSv. 59 (1940). puffra på. (starkt vard., skämts.) till 1, intr.: skjuta. När (fågel-)svärmen lyfter står jägarna på flotten och puffrar på med hagelbössor. Vi 1948, nr 13, s. 12.

 

Spalt P 2352 band 21, 1955

Webbansvarig