Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PIPPLA pip3la2, v.1, förr äv. PIPLA, v.1, i Finl. äv. PEPPLA, v.1 -ade.
Ordformer
(pepp- 1917. pip- 16871929. pipp- 1798 osv.)
Etymologi
[sv. dial. pipla, pepla, vara grinig, gnälla, om vatten: droppa, rinna, motsv. d. pible, pipa, om vätska: flyta långsamt med ett svagt porlande ljud m. m., nor. piple, droppa med svagt ljud m. m., nor. dial. pipla, småpipa m. m., fris. pīpelen, småpipa, eng. dial. pipple, pipa m. m.; till PIPA, v.1]
jfr FRAM-PIPPLA.
1) (†) om djur- (ungar): pipa. Rundtomkring .. (flickan) pipla kycklingar i sand. Almqvist Amor. 46 (1822); bet. oviss [jfr sv. dial. pepla, plocka smått som en höna].
2) (bygdemålsfärgat i vissa trakter) jämra sig, gnälla, pjunka, klaga; möjl. äv.: pladdra, babbla. Crusenstolpe Tess. 1: 176 (i handl. fr. 1687). (Jag fick) lära mig redan från barndomen att inte pippla vid minsta nysning. Rydin Minn. 71 (1929).
3) (vard. l. bygdemålsfärgat i vissa trakter) i fråga om vatten: rinna (sakta) med ett (svagt) risslande l. porlande ljud, porla; anträffat bl. i opers. konstr. Det rinner och piplar i dikena på båda sidor om vägen. BVT 1929, nr 41, s. 17.

 

Spalt P 942 band 20, 1953

Webbansvarig