Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PENCHANT paŋʃaŋ4 l. med mer l. mindre fr. uttal, r. l. m.; best. (tillf.) -en.
Etymologi
[jfr t. penchant; av fr. penchant, sluttning, lutning, böjelse, benägenhet; substantiverat p. pr. av pencher, luta, vara benägen (se PENCHERA)]
(numera bl. mera tillf.) böjelse; förkärlek. Biurman Brefst. 160 (1729). Siwertz Förtr. 106 (1945). —

 

Spalt P 578 band 19, 1952

Webbansvarig