Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PALATIN pal1ati4n, sbst.1, m.; best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid förekommer stundom äv. formen palatinus med latinsk böjning. Dryselius Måne 224 (1694: Palatino, dat. sg.). Därs. 225 (: Palatinus).
Ordformer
(pala- (palla-) 1657 (: Palatinaterne) osv. pale- 1703 (: Paletinatet))
Etymologi
[jfr t. o. fr. palatin, eng. palatine; av senlat. palatinus, kejserlig hovtjänare m. m. (i mlat. äv.: storman vid konungs l. kejsares hov), substantivering av lat. palatinus, adj., som har avseende på PALATIUM (jfr PALATS), äv.: kejserlig (det romerska kejsarpalatset låg på Palatium). — Jfr PALADIN, PALATIN, sbst.2, PFALZ-GREVE]
1) (om senantika förh.) tjänare l. ämbetsman vid det romerska kejsarhovet; äv. om soldat tillhörande de elittrupper som voro förlagda ss. besättningar i städer o. huvudorter inom det romerska kejsarväldet; i sht i pl. Prokonsulns (i Achaja) reservtrupp, två centurior palatiner. Rydberg Ath. 400 (1859). SvUppslB (1934). Franzén Gibbon RomFall 1: 310 (1946; om soldater).
2) (om ä. förh.) om var särskild av de ädlingar l. stormän som utgjorde en (medeltida) härskares närmaste omgivning; äv. ss. titel för vissa högre ämbetsmän (jfr 1) l. furstliga personer; särsk.: pfalzgreve. Dalin FrSvLex. 2: 218 (1843). 3NF (1931). särsk.
a) titel för den förnämste av magnaterna i Ungern (ungefär motsvarande: vicekonung). Dryselius Måne 224 (1694). 2NF 33: 693 (1922; om medeltida örh.). I Ungern var palatin till 1848 den högste hovtjänstemannen. 3NF (1931).
b) titel för (provins)-ståthållare (landshövding) i Polen, vojevod. Palatinen aff Posen. KKD 9: 72 (1703). KyrkohÅ 1922, s. 47 (om ä. förh.).
c) (föga br.) om furste (”vojevod”) av Moldau l. Valakiet. RARP 6: 310 (1658).
d) [efter motsv. anv. i eng.] (föga br.) i utvidgad anv., om var särskild av de personer som gm förläning innehade ngn av de engelska kolonierna i Nordamerika. SvMerc. V. 1: 327 (1759).
Ssg (till 1): PALATIN-RUSTNING. (tillf., om senantika förh.) palatins krigsrustning (se d. o. 2 b). Rydberg Ath. 388 (1859).
Avledn.: PALATINAT1004 l. 01—, n. (Carl XII Bref 229 (1702) osv.) ((†) m. RARP 6: 310 (1658)). [jfr t. o. fr. palatinat, eng. palatinate, ävensom nylat. palatinatus] (om ä. förh.) till 2: egenskapen l. värdigheten att vara palatin; äv.: område som lyder under en palatin; särsk.: pfalzgrevskap. Holmberg 2: 288 (1795). SvUppslB (1934). särsk. till 2 b: under en vojevod lydande provins i Polen, vojevodskap; stundom med särskild tanke på styresmännen l. invånarna i en dylik provins; stundom äv. om provins i (syd)västra Ryssland. RARP 6: 139 (1657). Saxsen samlar folk i Crakou: drager Palatinaterna til sig. Hermelin BrBarck 9 (1702). Kiow med tillhörande länder och palatinater. HC12H 3: 29 (1824). Walde Krigsb. 2: 1 (1920; om ä. förh.).

 

Spalt P 65 band 19, 1952

Webbansvarig