Publicerad 1950   Lämna synpunkter
OROGRAFI or1ografi4 l. å1r-, l. -å- l. -ω-, ngn gg äv. OREOGRAFI or1eo- l. å1r- osv., r. l. f.; best. -n l. -en.
Ordformer
(förr äv. -graphi. oreo- 1912. oro- 1817 (: orographiska), 1847 osv.)
Etymologi
[jfr t. orographie, eng. orography, oreography, fr. orographie, oréographie; av gr. ὀρο-, ὀρεο-, ssgsformer av ὄρος (se ORO-), o. -GRAFI]
(i fackspr., i sht geogr.) beskrivning av bärg l. läran om bärgens former; vanl. allmännare: lära(n) l. vetenskap(en) om jordytans former med avs. på fördelningen av bärg, dalar o. slätter, hög- o. lågland o. d.; äv. om föremålet för denna vetenskap: (trakts l. områdes) former i dylikt avseende; jfr GEOMORFOLOGI. ConvLex. 7: 794 (1837). NF 5: 1055 (1882; allmännare). Oceanbottnens orografi. SvGeogrÅb. 1933, s. 114.
Avledn.: OROGRAFISK1040, adj. (förr äv. -graphisk) [jfr t. orographisch, eng. orographic, fr. orographique] (i fackspr., i sht geogr.) som har avseende på orografin; som beror på l. har avseende på jordytans form(er) o. fördelningen av bärg, dalar o. slätter, hög- o. lågland o. d. SvLitTidn. 1817, sp. 644. Orografisk (nederbörd), som uppkommer, då hafsvinden pressas i höjden af motstående fjäll, såsom på norska kusten. Timberg Meteor. 112 (1908).

 

Spalt O 1337 band 19, 1950

Webbansvarig