Publicerad 1946   Lämna synpunkter
NAGEL na4gel, sbst.2, r. l. m.; best. -n ((†) -glen (möjl. att hänföra till sg. nagle) Möller (1790); jfr nedan); pl. naglar (Jes. 41: 7 (Bib. 1541) osv.; i ä. ex. möjl. att hänföra till sg. nagle, se nedan) ((†) nagler TullbSthm 17/5 1543, Skråordn. 282 (1602); näglar SkrVSocLd 20: 154 (c. 1690)); förr äv. NAGLE, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (jfr ovan); förr äv. NAGLA, r. l. m. l. f.; best. -an.
Ordformer
(nagel (nagell, naghel o. d.) 1536 osv. nagil 1591 (: Nagiltornn). nag(h)la 1541 (oblik form), 17121796. nagle 15411755)
Etymologi
[fsv. naghle, äv. naghl; jfr dan. o. nor. nagle, isl. nagli, t. nagel, eng. nail; av germ. naȝlan- resp. (i västgerm. spr.) naȝ(a)la-, avledn. av resp. identiskt med NAGEL, sbst.1]
(grövre) spik; pinne (att hänga ngt på o. d.); plugg; bult; numera vanl. (i fackspr.) om längre l. kortare, rund (i fråga om tränaglar för skeppsbygge äv. åttkantig) pinne (stång) av trä l. metall som drives in i förut borrade hål för hopfästning av plankor (bordläggning) l. plåtar o. d.; dymling; nitnagel; stundom: spik med särskilt stort huvud (till prydnad); äv. koll. Syr. 27: 2 (öv. 1536). (Hon) slogh honom naghlan genom tinningen. Dom. 4: 21 (Bib. 1541; Bib. 1917: pluggen). The fäste thet (dvs. avgudabelätet) medh naghlar, at thet icke skulle stå ostadhigt. Jes. 41: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: spikar). Nagler sma och Store til Sadlemackares bruch. TullbSthm 17/5 1543. Naghlar eller Spijkar, som vthi wäggena hardt inslagne äro, på thet man allehanda tung Hwspartzeler (dvs. huspersedlar) ther på må vphängia. L. Paulinus Gothus MonPac. 154 (1628). Hela förnaglingen af fartyget verkställes med naglarne upphettade till nära vällhetta. KrigVAT 1840, s. 185. Stockarna (till huset) sammanfogas med stora naglar af trä, dymlingar. 4GbgVSH V—VI. 4: 44 (1903). De gamla kistorna, ofta rikt prydda med beslag och naglar. FoF 1914, s. 66. Att till och med april månad hade (vid byggandet av en jagare) ungefär 130 000 nagel använts. VFl. 1935, s. 92. — jfr BAND-, BORDLÄGGNINGS-, DRAG-, GULD-, HARNESK-, JÄRN-, KLINK-, KOFFERT-, KOPPAR-, KRÄVET-, NIT-, TRÄ-NAGEL m. fl., ävensom DYCKNAGEL o. VARNAGEL. — särsk.
a) om de märken (stift, skåror o. d.) som utmärkte de olika måtten på äldre apparater för mätning av längd, rymd o. vikt. Stiernman Com. 1: 320 (1583). At intet den ena skulle supa ut för den andra, .. var med naglar i stopet utmärkt, huru mycket hvar dricka skulle. Lagerbring 1Hist. 1: 438 (1769). PH 10: 431 (1775; på måttstock). Det står på andre naglen (på besmanet). VDAkt. 1780, nr 335. Wetterbergh SamhKärna 1: 138 (1857).
b) om nagel (av järn, förr äv. av pockenholts l. hagtorn) som tjänstgör ss. axel för skivan i ett block. Fischerström 2: 203 (1780). UFlott. 2: 51 (1881). jfr BLOCK-NAGEL.
c) sjöt. avlångt trästycke av viss form, fastsatt på ett fartygs däck l. dyl. o. avsett för fastgöring av löpande gods, knap; äv. om lös ten av järn l. trä, fastsatt i nagelbänk, koffernagel. VerdS 185: 29 (1912). jfr BETINGS-NAGEL samt KOFFERNAGEL.
d) [jfr sv. dial. nagel, regel, tränyckel i ett ladugårdshus (Smål.), samt fsv. duranaghl, dura spiker] (†) om redskap att öppna o. stänga dörr med? En Präst deiia, som bolar fort, / är en nagle i Fahnens Port. Forsius Fosz 66 (1621). jfr: Ond quinna är helwitz döranagel. SvOrds. B 8 a (1604; jfr fsv.: ondh quinna är diäwlsins dura naghel). särsk. [jfr uttr. stå bakom dörren (se DÖRR 3 c α)] (†) i utvidgad anv. ss. beteckning för dörren, i det bildl. uttr. stå bakom naglan, bli tillbakasatt l. ringaktad. Then fattiga giffs ingaleedh / Witzord, fast hans ord ähre sann / Stå baak om Naglan moste han. Schroderus Waldt 26 (1616; t. orig.: Doch musz er weit dahinden ston).
e) spärranordning (för förekommande av vådaskott) i äldre gevärslås. Leijonflycht (1827).
f) (†) bildl.: sup, dragnagel (se d. o. 2). CFDahlgren 3: 105 (1819).
g) [efter bibeln: The wijsas ord äro spiwt och naghlar, screffuen genom församlingennes mestarer. Pred. 12: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: såsom uddar, och lika indrivna spikar)] (numera knappast br.) bildl., i uttr. spjut och naglar, kraft o. eftertryck; äv. i adjektivisk anv.: kraftfull, ”laddad”. (Chr. Papkes) föredrag berättas hafva varit inspireradt, ja ”idel spjut och naglar”. BL 11: 77 (1845). Der skall vara lif och anda i föredraget .. spjut och naglar i tillämpningen. Ahnfelt StudM 2: 331 (1857).
Ssgr (i fackspr.): A: NAGEL-BORR. skeppsb. borr varmed hål borras i bordläggning o. spant vari naglar skola indrivas. Ramsten o. Stenfelt (1917).
(c) -BÄNK. sjöt. bänk (se d. o. IV) vari koffernaglar äro fastsatta. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 133 (1796).
-DELNING. tekn. i fråga om nitnaglar: det likartade (större l. mindre) avståndet mellan de nitade naglarna. Frykholm Ångm. 93 (1881).
-DORN. tekn.
1) nitdorn; jfr dorn 1. 2NF 19: 1060 (1913).
2) värktyg varmed spikhuvuden utformas; jfr dorn 7. Grundell UnderrArtill. 222 (1705).
-FARA, se nagel, sbst.1 ssgr.
-FAST, adj. [fsv. naghlfaster; jfr d. nagelfast, isl. naglafastr, naglfastr, mnt. nagelvast] (numera bl. tillf.) fastsatt med spikar (vid ngt), fastspikad; i sht om inventarier: väggfast. Gustaf II Adolf 85 (c. 1620). BtÅboH I. 13: 268 (1638). 1 Fuhrusängh nagelfast widh wäggen. BoupptSthm 13/10 1683. Östergren (1932). särsk.
a) (†) i n. sg. obest. l. best. i substantivisk anv.: fasta inventarier. Sielfwa gården med bord och dett nagelfasta wärderat för 450 d:r. BtÅboH I. 13: 273 (1638). Alt Nagelfast, såsom Sengiar Skåp (osv.). BoupptSthm 24/9 1674.
b) (†) bildl., om idé: fix. Rydberg Ath. 532 (1876; uppl. 1859, 1866: fix).
-FÄSTA, v. (nagel- 1749. nagle- 1717) (†) fästa (ngt) med spik(ar), spika fast. VGR 1717, Verif. s. 67. Richardson Krigsv. 3: 367 (1749).
-HAMMARE. (†) hammare varmed spik smides, spikhammare. ArkliR 1566, avd. 13. Därs. 1567, avd. 13. —
-HUVUD. huvud på nit l. bult l. tränagel. Rinman 1: 313 (1788).
-HÅL. (nagel- 1788 osv. nagla- 1592)
1) hål efter en (grövre) spik, spikhål. SkrGbgJub. 6: 275 (1592).
2) hål för en nit (plugg osv.). Rinman 1: 312 (1788).
-JÄRN. tekn.
1) järn(stycke) varav nitar, bultar o. d. tillvärkas; äv. om nit, bult o. d. JernkA 1850, s. 215.
2) = -dorn 2. BoupptSthm 26/11 1668.
-KALK. [efter t. nagelkalk] (†) geol. lager av liaskalk, utbildat med stängellika (om spikar påminnande) avsöndringar; strutmärgel. Hisinger Ant. 5: 69 (1831). JernkA 1832, Bih. s. 292. —
-LAV. [fruktkropparna likna små spikar] bot. laven Calicium corynellum Ach. Acharius Lich. 85 (1798).
-NAVARE. tekn. (grov) borr varmed hål borras för naglar (i bordläggning l. spant). Murberg FörslSAOB (1793).
-NY, adj. [jfr d. nagelny; efter t. nagelneu (eg.: ny o. fin som en nysmidd spik)] (numera mindre br.) alldeles ny, splitter ny. Hiärne Orth. 9 (1717). Siwertz Förtr. 108 (1945).
-POJKE. pojke som hjälper till vid nitningsarbeten; jfr -värmare. SDS 1899, nr 369, s. 3.
-SKALLE. skeppsb. nithuvud. Nilsson Skeppsb. 108 (1932).
-SLAG. skeppsb.
1) träklubba varmed tränaglar indrivas i sina hål. LfF 1858, s. 360.
2) värktyg varmed järnnaglar framställas. —
-SMED. (nagel- 1541 osv. nagle- 1564) person som tillvärkar nitnaglar o. d. VaruhusR 1541.
-STICKA, v. (†) råka sticka (en häst i känsliga delar av en hov som skos) med ett söm, sömsticka; äv. bildl., i p. pr. i adjektivisk anv.: som kommer ngn att känna sig träffad, sårande. Nagelstickande predikningar. HärnösDP 1694, s. 136. Broman Glys. 3: 166 (c. 1730; med avs. på hästar). Schultze Ordb. 5047 (c. 1755).
-STINGA. (†) sömsticka (en häst); jfr -sticka. Rålamb 13: 141 (1690).
-STOL. (†) visst slags redskap vid spiksmide. BtÅboH I. 1: 38 (1556).
-TOCKA, f. (-tåckor, pl.) (†) visst slags hovslagarvärktyg. Hambrar, Tänger och Nagell Tåckor. BoupptSthm 1680, s. 206 a (1678; efter hovslagare).
-TORN, r. l. m. l. n. (nagel- 1527 osv. nagle- 1591) tekn. = -dorn 2. G1R 4: 37 (1527).
-TÅNG, sbst.2 (sbst.1 se sp. 26). (†) tång att dra ut l. knipa av spikar o. d. med, hovtång. BoupptSthm 27/6 1672. BoupptVäxjö 1817.
-VIRKE. (förr) skeppsb. virke (av ek l. furu) för tillvärkning av naglar till förtimring l. bordläggning; äv. om virke (av hagtorn, idegran m. fl. hårda träslag) för tillvärkning av blocknaglar. ReglVirkeslefv. 1825, § 41. Därs. § 86. SFS 1907, Bih. nr 73, s. 1. —
-VÄRMARE. (yngre) varvsarbetare med uppgift att värma nitnaglarna till viss temperatur omedelbart före deras indrivning i skeppsplåtarna; jfr -pojke. ArbStat. A 3: 73 (1901). GHT 1943, nr 248, s. 6.
-ÄSSJA. för uppvärmning av nitnaglar före användningen. SDS 1899, nr 369, s. 3. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 553.
B (†): NAGLA-HÅL, se A.
C (†): NAGLE-FÄSTA, -SMED, -TORN, se A.

 

Spalt N 26 band 18, 1946

Webbansvarig