Publicerad 1946   Lämna synpunkter
NAFS naf4s, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(förr äv. naffs)
Etymologi
[jfr nor. nafs; vbalsbst. till NAFSA, v.1]
nafsande; lätt o. hastigt bett. Benedictsson Folkl. 95 (1887). Att då och då få sig ett nafs (av en foxterrier). Cavallin Kipling Emir. 38 (1898). Lindblad Long DjurL 1: 36 (1918). — särsk. (ngt vard.) i jämförelser o. bildl.
a) i uttr. som beteckna att ngt sker hastigt o. utan svårigheter: i ett huj. För honom (som har bil) går det som ett nafs att komma hit. Rakningen gick i ett nafs. Almqvist Smar. 50 (1845). Att bli general före krigets slut, det skulle gå som ett naffs. HLilljebjörn Hågk. 1: 67 (1865). Hela lagret gick åt i ett nafs. Västerb. 1941, s. 176.
b) i nekande sats för att beteckna ngt ytterst obetydligt: (inte ett) dyft, ”jota”. (Han) gick sjelf och såg på lossningen (av kolen), utan att säga ett nafs förr’n boden ramlade. SöndN 1866, nr 43, s. 3.

 

Spalt N 19 band 18, 1946

Webbansvarig