Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MÄNNISKA män3iʃa2 (förr äv. med tonvikt på i; jfr Swedberg Schibb. 102 (1716)), äv. (i vitter stil l. ngt vard.) MÄNSKA män3ʃa2, f.||(ig.), stundom m. (BOlavi 33 a (1578), Hirn Skrin. 38 (1909)); best. -an; pl. -or (G1R 1: 32 (1521) osv.) ((†) -ar Berchelt PestOrs. H 4 b (1589); -er Mat. 4: 19 (NT 1526), Svart Gensw. G 7 a (1558)).
Ordformer
(menischi- 1617. menisk- 1545c. 1740. meniski- 15611745. mennersk- c. 1620. menneski- 1597. mennigsi- 1686. mennischi- 1624. mennisk 1619 (i vers). mensk 1619 (i vers). människ- (-e-) 1521 osv. människi- (-e-, -kj-) 15261854. män´sk- (-e-, -nn-) c. 1670 (i vers) 1779 (i vers). menn´ski- (-kj-) 1728 (i vers)1750. mänsk- (-e-) c. 1690 osv. mänski- (-e-, -nn-, -kj-) 16441857)
Etymologi
[fsv. människia; liksom d. menneske, isl. manneskja, av fsax. menisko, motsv. mnt. mensch, minsch, mht. mensche, mensch, t. mensch; eg. substantivering av ett fsax. adj. mennisc, avledn. av man (se MAN, sbst.2) o. motsv. fsv. mänsker, mild, givmild, fd. mensker, god, givmild, isl. menskr, mänsklig, got. mannisks, manlig, t. männisch, manlig; etymologiskt identiskt med fsv. mänska, godhet, givmildhet, fd. menske, godhet, isl. mennska, mänsklig natur]
(individ av) den zoologiskt till ordningen Primates (herredjur) hänförda arten av jordens levande varelser, Homo sapiens Lin., som utom sin upprätta gång främst utmärker sig gm sin talförmåga, sin högre o. allsidigare intelligens o. sin förmåga av högre andlig utveckling; vanl. tänkt ss. stående över djurriket.
1) ss. artbegrepp resp. om obestämt tänkt representant för arten l. (med närmare bestämning l. ss. senare led i ssgr) för ngn särskild kategori därav; ofta i sg. best. med totalitetsbemärkelse. Unga, gamla, lyckliga, olyckliga, goda, onda människor. Adam och Eva, de första människorna. Vi stackars dödliga människor! En av de bästa människor jag känt. En duktig och skötsam människa. Ingen anständig människa bär sig åt så. Uppgiften översteg en vanlig människas förmåga. Alt thet j nw wilien menniskionar skola göra idher, thet görer j och them. Mat. 7: 12 (NT 1526). Jach fatigh syndogh menniskia som j synd bådhe aflat och född är. Mess. 1531, s. B 1 a (i syndabekännelsen). Gudh skapadhe menniskiona sigh til itt beläte. 1Mos. 1: 27 (Bib. 1541). En Menniskia inclinerar i gemeen til dhet som nytt är. Grubb 571 (1665). Vi menniskan sågo, på främmande kust, / På samma sätt lefva och dö. Geijer Skald. 8 (1811, 1835). Det är ett gammalt ord, att människor älska människor mer än allt annat. Lagerlöf Jerus. 1: 293 (1901). Det är som om jag fått riktigt klart för mig vad jag är för en tarvlig människa. Bergman Mark. 231 (1919). — jfr AFFÄRS-, ALLDAGS-, ARBETS-, BOK-, CIRKUS-, DJÄVULS-, DRAVELS-, DUSSIN-, FANTASI-, FRILUFTS-, FÖRSTÅNDS-, GENOMSNITTS-, GROTT-, HANDLINGS-, HEM-, HJORD-, HJÄRN-, HJÄRTE-, HÅR-, IDÉ-, IDEAL-, ILLGÄRNINGS-, INSTINKT-, JORD-, KRAFT-, KULTUR-, KVINNFOLKS-, KVINNO-, KÄNSLO-, KÄRN-, LYNNES-, LYX-, LÄS-, MISSGÄRNINGS-, NATT-, NATUR-, NERV-, NJUTNINGS-, NUTIDS-, O-, ORDNINGS-, ORM-, PLIKT-, POLAR-, PRIVAT-, RENÄSSANS-, SAMHÄLLS-, SKOGS-, STADS-, STENÅLDERS-, STÄMNINGS-, SYNDA-, SÄLLSKAPS-, TEATER-, UMGÄNGES-, VANE-, VARDAGS-, VILD-, VILJE-, VÄRLDS-, ÖVER-MÄNNISKA m. fl. — särsk
a) med särskild tanke på att människan tillhör djurriket. Schroderus Comenius 227 (1639). Att menniskan är ett djur kan ingen neka, ty hon har hjerta, hår, kiött, ben och ådrar, genom hvilka blod och vätskor drifvas fram och åter. Linné FörelDjurr. 9 (1748). Människans härstamning från djurriket får i våra dagar anses som en bevisad sanning. SvUppslB 19: 560 (1934). — särsk. i utvidgad anv.
α) om (fossila) djurformer som anses nära besläktade med människan l. utgöra övergångsstadier i utvecklingen fram till henne; äv. sammanfattande, om dylika djurformer (”urmänniskan”, ”protomänniskan”) o. den nu levande människan, l. (i fråga om äldre systematik) om det i tvenne arter indelade släktet Homo Lin.; nästan bl. i ssgr; jfr MÄNNISKO-SLÄKTE 3 o. sådana benämningar som heidelberg-, neandertalmänniska samt AP-, DAG-, LÖSS-, UR-MÄNNISKA.
β) om fiktiv varelse sammansatt av djur o. människa l. utgörande ett mellanting mellan djur o. människa; i ssgr. jfr DJUR-, HALV-MÄNNISKA.
b) med särskild tanke på människan i motsättning till Gud (l. det gudomliga); vanl. med angivande l. betonande av skillnaden l. motsättningen mellan Gud o. människa, men äv. sammanfattande, i uttr. Gud och människor o. d. För menniskiomen är thet omöghlighit, men för gudhi äro all ting möghligh. Mat. 19: 26 (NT 1526). Jesus wexte till j wisdoom och ålder och nådhe för gudh och menniskior. Luk. 2: 52 (Därs.). Man moste meer lydha gudh än menniskior. Apg. 5: 29 (Därs.). Thet är gott at förtrösta på Herran, och icke förlåta sigh på menniskior. Psalt. 118: 8 (Bib. 1541). Menniskan spår och Gud rår. Rhodin Ordspr. 95 (1807). Viljen I lofva mig det för Gud och för menskor? Tegnér (WB) 3: 112 (1820). — särsk.
α) teol. om Kristus ss. ägande mänsklig natur jämte den gudomliga. O gudh och menniskia Jesu Christ, / som syndena påå tich ladhe. GudlVis. A 2 a (1530). Jag troor at Jesus Christus är sanner Gud, .. och theslikes sanner Menniskia. Swebilius Cat. 1: a 4 b (1689); jfr Kat. 1878, s. 8. jfr GUDA-MÄNNISKA.
β) i uttr. Guds människa, se GUD II 3 a. jfr GUDS-MÄNNISKA.
c) [jfr: Eens menniskios son. Dan. 7: 13 (Bib. 1541); med oviss grundbet.] (numera bl. tillf.) i uttr. människans l. människornas son, i äldre bibelspr. människones son (äv. människona (-ne) l. människonas son), om Kristus: människosonen. Menniskionas son haffuer intit ther han må lwta sitt hwffwudh till. Mat. 8: 20 (NT 1526). Menniskiones son wardher offuerantwardat j menniskiors hender. Luk. 9: 44 (Därs.). (Guds barn) blifva sjelfva medregenter åt menniskans Son. Rudin 1Evigh. 1: 9 (1869, 1878). Det kors, på vilket mänskornas son blödde och led och dog. Hellström Lekh. 283 (1927).
d) i uttr. män(ni)skors barn, se BARN I 2 d.
e) med tanke på alla människors likhet, i uttr. människa som människa l. människor som människor. (G. I sade ständigt till sina söner att de icke skulle) förhäfva sig öfver sin börd, eller deras Kongliga värdighet. Människor som människor, sade Han. Celsius G1 2: 362 (1753). Här (vid teatern) gäller menniska som menniska. Strindberg RödaR 180 (1879).
f) i vissa förbleknade anv.
α) om obestämt tänkt individ uppfattad företrädesvis ss. enhet i ett antal; i uttr. icke en människa, ingen människa, icke någon människa, icke någon, ingen, icke en levande själ, inte en ”kotte”; äv. alla människor, alla (som man känner l. räknar med). Alla människor hade rest från stan. Iagh sadhe thet ingen menniskio, hwadh migh min Gudh ingiffuit hadhe. Neh. 2: 12 (Bib. 1541). Så ähr här icke een människia, som beskedh veett. OxBr. 5: 144 (1620). Jag kom igän i går wtaf lande och fan .. icke en menniskia af hoffolket här. Ekeblad Bref 1: 324 (1654; rättat efter hskr.). Ingen människa hade .. erhållit förtroende af min hemlighet. De Geer Minn. 1: 91 (1847, 1892).
β) i uttr. en människa, försynt beteckning som en talande använder om sig själv: man (se MAN, pron. c) resp.: en (se EN, räkn. V 3 b). Jolin Kom. 16 (1845). ”Det var ändå skada” (att icke få piska upp karlen), mumlade Lampi-karlen. .. ”Det hade gjort en menniska godt att tysta den skurkens stormodiga mun ..”. Topelius Fält. 2: 251 (1856). Högberg Vred. 3: 424 (1906).
2) om viss bestämd mänsklig individ; numera bl. i vardagliga användningar för att beteckna en person ss. okänd l. mindervärdig l. socialt lågtstående l. för att uttrycka att man saknar intresse för att namnge l. närmare beskriva honom; förr äv. utan dylik bibetydelse. Det står en människa utanför dörren. Tha hadhe the ena menniskio för honom som war en dumbe. Mat. 9: 32 (NT 1526). (Pilatus) sadhe .. til them, Sy menniskian. Joh. 19: 6 (NT 1526; Bib. 1917: mannen). Ther stodh och enn ondh menniskie, / honn lyddes altth ther vppå. Visb. 1: 31 (1572). ”Clara! .. I Guds namn! .. säg rent ut! Är du kär i menniskan?” Bremer Nina 380 (1835). Då tror jag förr, att jag håller med en människa på båten hem, som sade (osv.). Nordström Amer. 267 (1923). — särsk.
a) (numera bl. arkaiserande) i uttr. (den) salig (ofta förkortat sal.) människan, om avliden person. Den Sahl Menniskians lijk. LiberCausSveaHovr. 103: 2 (1654). Man min, sal. människan medan han lefde, var vår Husbondes högra hand aldeles. Stridsberg Friman 7 (1798). Sätherberg Lefn. 90 (1896).
b) i nedsättande l. respektlöst l. starkt känslobetonat tilltal till person (jfr c). Madamen (till Petis). Gemena menniska! / Gif mössan hit på stund. CIHallman 407 (1779); jfr e. Lägg dit (dvs. på bibeln) högra handen, menniska, röt .. rådmannen. SöndN 1862, nr 44, s. 3. Majken. .. Klappar .. (Felix) på kinden. Felix häftigt. Låt mig vara, människa! Bergman Patr. 52 (1928); jfr e. Människa, vad tänker du på, gör inte både dig och mig olyckliga. Johansson SmedBrukspatr. 161 (1933).
c) (ngt vard.) i sådana uttr. som unga l. gamla människan, om ung resp. gammal l. fullvuxen person, vanl. använt för att betona att man på grund av hans (hennes) ålder kan ställa vissa förväntningar på honom (henne); ofta i tilltal (jfr b). Monne unga friska Menniskian intet skulle orka gå til Kyrkan. SedolärMercur. 2: nr 15, s. 5 (1731). Äsch dä kattera — förstår inte fröken hvarför di skriker, gamla människan! Engström Glasög. 56 (1911).
d) (i kvinnospråk, numera föga br.) ss. förtrolig l. beundrande beteckning för manlig person. (Uno Troili) spelte .. en ”Aftonstund” han komponerat under jul som är rysligt skön. Ack, den människan, sådana idéer han sätter ihop! MLalin (1840) hos Dahlgren 1Ransäter 202. AHamilton (c. 1865) i Solnedg. 2: 191.
e) ss. vardaglig l. ngn gg skämtsamt förtrolig beteckning för kvinna. Jag har dernere på Hötorget sett en ung menniska, som jag tror du skulle gilla. Almqvist Lad. 4 (1840; yttrat av en fru till hennes man). Det gläder mig, att det blef folk af flickan; och tid var det; menniskan var ju 29 år gammal, när hon stod brud. Topelius Fält. 5: 9 (1867). Hon är ju själv riktigt hyggligt skrudad, kära lilla människan. Siwertz Varuh. 88 (1926). jfr: Man säger på Svenska: Det är en vacker menniska, och menar dermed icke en karl, utan en qvinna. Törneros Bref 2: 21 (c. 1823). särsk. (vard.) om kvinnlig tjänare. Deras gamla städerska Charlotte — ”människan”, som Troili brukade kalla henne. Kjellin Troili 2: 171 (1917; om ä. förh.). Då skickade den upprörda damen i väg ”människan i köket” att köpa Husmodern, Vecko-Journalen (osv.). SvD(B) 1943, nr 302, s. 10.
3) om viss sida av en mänsklig varelse.
a) i uttr. ngns yttre människa, äv. den yttre människan, om det som synes av en människa, ngns yttre (äv. med inbegrepp av klädedräkten). Han .. var nu någorlunda återställd till sin yttre menniska; skägget rakadt, uniformen nödtorftigen upplappad. Topelius Fält. 3: 279 (1858). Bondeson Chronsch. 1: 21 (1897).
b) i uttr. som angiva den psykiska, andliga, intellektuella, moraliska osv. sidan av ngn. När .. (kirurgien o. medicinen) en gång förmå at sträcka sin hjelp äfven til den moraliska och intellectuella menniskan. Kellgren (SVS) 2: 234 (1787). Hela min inre menniska är så förstämd (efter sjukdomen), att ej något rätt kan lifva mig. FRuneberg (1841) hos Strömborg Runebg IV. 1: 349. Hvad min litterära och artistiska menniska angår, så tillhör han offentligheten. JJolin (1862) i Jolin 123. Då .. (Petros) tillspillogaf sin sedliga menniska att slagtas på sin guds altare. Rydberg Ath. 381 (1866). Inom hvar och en ibland oss fins ännu någonting qvar af den bättre menniskan. Wikner Pred. 387 (1879).
4) (i bibliskt spr. o. teol.) i uttr. gammal l. ny människa, om människan sådan hon i andligt hänseende är av naturen resp. om den gm den helige Andes värksamhet pånyttfödda människan. J haffuen idher vthwr clädt then gambla menniskian medh hans gerningar, och vthi clädde ären then nyia. Kol. 3: 9 (NT 1526; Bib. 1917: avklätt eder den gamla människan). En ny menniska hos oss skall dagligen framkomma och uppstå. Kat. 1878, nr 235.
5) i mer l. mindre pregnant anv.
a) om den allmänmänskliga sidan av en mänsklig individ i motsats till individen ss. ämbetsman, yrkesutövare, konstnär o. d. (Man) torde .. böra säga, at .. (K. XI) har varit mera stor Konung, än stor Människa. Schönberg Bref 2: 297 (1778). Att Skalden och Menniskan hos Lidner äro svåra att skilja. Franzén Minnest. 3: 344 (1838). Jag har gjort nog som menniska och prest. Runeberg 2: 110 (1846). Skådespelaren förlorar sin menniska och blir ett konglomerat af roler. Strindberg Utop. 232 (1885).
b) om mänsklig individ med särskild tanke på att han har de yttre o. inre egenskaper som anses vara de för människorna främst kännetecknande, att han är underkastad den begränsning o. de allmänna livsvillkor som äro gemensamma för människorna, att han är andligt utvecklad l. mogen, att han har ett rikt utvecklat känsloliv l. har hjärta för sina medmänniskor, att han behandlas som en människa bör behandlas o. d.; ofta i predikativ anv. (stundom närmande sig adjektivisk bet.). Vara en riktig människa. Se ut som en människa. Förlåter idher icke vppå Förstar, the äro menniskior, the kunna intet hielpa. Psalt. 146: 3 (Bib. 1541). Gud beware oss för K: M:tz dödzfall; wij ähre alle menniskior. RARP 4: 197 (1649). At menskja kallad bli, det hör den kloka till. GFGyllenborg i VittArbSamhSthm 1: 87 (1759). Öfvertygom människor att de äro människor, så varda de människor. Ödmann StrFörs. 1: 452 (1800). ”Har det blifvit någon smula människa af den modeplanschen ännu?” frågade han. Hallström NNov. 63 (1912). Han är mest människa av alla era magistrar. Lilljebjörn Skolm. 32 (1924). Man jollrade icke mer med .. (småflickorna); man talade med dem och de svarade… De började bli människor. Stiernstedt Liw. 102 (1925). Vid gudstjänsterna och i församlingslivet fingo de arma slavarne kanske för första gången i sitt liv känna sig som människor. Grimberg VärldH 4: 453 (1930). — särsk.
α) (vard.) i uttr. vara människa, vara som folk. Kan han inte vara menniska och sitta i båten. Strindberg Hems. 131 (1887).
β) i uttr. icke vara mer än (en) människa o. d., särsk. med tanke på att den mänskliga uthålligheten l. självbehärskningen har sina gränser. När gud gif(ve)r hälsan och kraffterne, .. kan man vähl söka giöra sin flit; man är dåck intet mehr än en menniskia. VDAkt. 1743, nr 140. Jag har gått och tålt och tegat nu en halftimma, men man ä’ väl inte mer än menniska heller, fast man ä’ Amerikanare. Jolin Barnhusb. 101 (1849). NNisse 1896, nr 5, s. 2.
γ) med särskild tanke på god fysisk l. psykisk hälsa; särsk. i uttr. bli människa (igen o. d.), bli återställd, bli sig lik (som förr); äv. i uttr. vara l. känna sig som en annan l. ny människa o. d., åter vara l. känna sig fullt frisk l. i andlig jämvikt, åter vara i ”gängorna”. Jag är .. som mig tyckes, en annan menniskia. Bark Bref 1: 34 (1703). (Hon kunde) icke mer .. repa sig, ehuru det då annars kunde hafva varit en möjlighet för henne att bli menniska igen. Almqvist Går an 121 (1839). En kort promenad gjorde mig åter till människa. Cavallin Stevenson Söderh. 181 (1897). ”Detta kommer jag aldrig att glömma,” tänkte hon, ”jag kan aldrig bli människa mer.” Lagerlöf Mårb. 115 (1922). Östergren (1932).
c) [jfr uttr. (icke) vara man att (se MAN, sbst.2 6 b), vara kropp till ngt l. att (se KROPP, sbst.1 2 c)] (ngt vard.) i uttr. vara människa (till) att (förr äv. utan att) göra ngt, vara i stånd att (osv.); i nekande l. därmed likvärdig sats. Een är här som haffwer liggit wid sängen dag och natt, och icke är menniskia utur stufwan, nepligen .. utaf bäncken, komma. VDAkt. 1666, nr 115. Jag är icke menniska att begripa, hur nämde mineralmassa kunnat bildas sådan den är. SNilsson (1843) hos Berzelius Brev 14: 218. Skutan krängde så svårt, att ingen var människa till att stå på durken utan fotspjärn. LD 1910, nr 299 A, s. 3.
Ssgr (till 1): A (†): MÄNNISK- l. MÄNSK-HJÄRTA, -LIK, adj., -MAGE, -MÖJLIG, -MÖJLIGHET, se D.
B (†): MÄNNISKE- l. MÄNSKE-BARN, -BEN, -BILD, -BLOD, -BUD, se D.
-DANT. människopåfund. Schroderus Os. III. 2: 131 (1635).
-DIKT, -FETT, -FJÄT, -FUND, -FÄRGA, -HAMN, -HJÄRNA, -HJÄRTA, -HUD, -HUVUDSKALLE, -HÅR, -KLOKSKAP, -KROPP, -KYNNE, -KÖN, -MENING, -MINNE, -MÖJLIG, -ORD, -PERSON, -PÅFUND, -SJÄL, -SKAPNAD, -SLAG, -SLÄKTE, -SPÖKE, -STADGA, -TANKE, -TYCKE, -ÄLSKANDE, se D.
C (†): MÄNNISKES-FUND, -STADGA, se D.
D (Anm. Formen mänsko- användes i sht i vitter stil): MÄNNISKO- l. MÄNSKO-AKTNING. (numera föga br.) aktning för människorna. Wulf Köppen 1: 185 (1799). Almqvist Fattigd. 18 (1838).
-ANATOMI. (i fackspr.) människokroppens anatomi; motsatt: djuranatomi. Retzius BlSkr. 41 (1845).
-ANDE(N). människans ande; särsk. i sg. best. ss. sammanfattning av det andliga hos människan l. människosläktet; äv. mera pregnant, om de högre själsliga egenskaperna hos människan (i motsats till de lägre). Mennisko-anden, som .. ouphörligen sträfvar til det oändliga. Hasselroth Campe 23 (1794). Menskoanden måste vara jordens herre och icke jordens slaf. Runeberg 6: 358 (1838). Människoandens seger över det fega, det småsinta och onda. Sörman Aloë 76 (1931).
-ANLETE~020 l. ~200. [fsv. människio anlite] (i sht i vitter stil) jfr -ansikte. Själens larf i dödligheten; / går du ej til evigheten, / Mänskjoanlete? Franzén i SP 1793, nr 214, s. 2.
-ANSIKTE~020 l. ~200. Swedberg Cat. c 3 a (1709).
-APA, f. l. r. människoliknande apa; särsk. zool. om apa av den människan närstående familjen Simiidæ. Stuxberg (o. Floderus) 2: 23 (1901). Rendahl Brehm 1: 105 (1929).
-ARBETE~020. äv. konkret. Barchæus LandthHall. 93 (1773). Stiernstolpe Cuv. 106 (1821; konkret). Menniskoarbete är ungefär 8 gånger dyrare än arbete med hästar. Holmström Naturl. 1: 14 (1888).
-ARM, r. l. m. Kiöping Resa 104 (1667).
-ART.
1) (†) = -släkte 3. Wikforss 2: 136 (1804).
2) art av människosläktet. Dalman ÅrsbVetA 1826, s. 7. Mot slutet av den sista istiden har .. en ny människoart, Homo sapiens, .. tagit Europa i besittning. Ymer 1928, s. 39.
3) (tillf.) om människoras. Malajerna .. tillhöra .. de äldre antropologernas och stora naturforskarnas gula ras eller människoart. Backman MännRas. 93 (1935).
4) (föga br.) slag av människor, människotyp. Adlersparre Hdl. 3: 22 (i handl. fr. 1808). Lysander Almqvist 126 (1878).
-BARM. (i vitter stil) = -bröst; jfr barm, sbst.1 4 a α. En bild utaf naturens stora lif / Är lifvet i en menskobarm. Runeberg (SVS) 1: 142 (1830). Rydberg Dikt. 1: 69 (1876, 1882).
-BARN. (mänske- c. 16701722. män(ni)sko- 1541 osv.)
1) barn (se d. o. II). Runeberg 2: 16 (1835). Lefvande små människobarn. GHT 1904, nr 275 B, s. 1.
2) [jfr uttr. människors barn (se barn I 2 d) samt t. menschenkind] (i högre l. känslobetonat spr.) om människa; i sht med tanke på människans jordiska o. svaga natur. Hes. 12: 18 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Du menskobarn, hur tung din lott du känne, / sök ej hos dina svaga likar tröst! Rydberg Dikt. 1: 124 (1882).
-BEGREPP. mänsklig uppfattning; äv.: människoförstånd; numera nästan bl. i uttr. efter människobegrepp, efter människors sätt att se. Man .. dömer .. hvarken efter människo-begrep, eller efter lagen, utan omfattar Evangelii tröst och läran om Christo, genom trona. Borg Luther 2: 395 (1753). Vettenskaper, eller sådana kunskaper, som äga en obestridlig upplöslighet för mennisko-begreppet. 2SAH 2: 284 (1802).
-BEHAGSAMHET~0200, r. l. f. [till behaga] (i vissa kretsar) (otillbörlig) strävan l. iver att behaga människor. Det som är predikantsynden framför alla andra: människobehagsamhet. Beskow Pred. 33 (1901). Utan all människofruktan eller människobehagsamhet. Billing Betr. 412 (1907).
-BEHAGSJUK. (†) som är otillbörligt angelägen om att behaga människor l. som vittnar om dylik strävan. Den nymodiga .. menniskiobehagsiuka seden at sluta Predikan innom en half time eller tre qvart. VDAkt. 1788, nr 546.
-BELÄTE~020.
1) (numera bl. ngn gg skämts. arkaiserande) bild l. bildstod av människa. LPetri 2Post. 317 a (1555). Svedelius Norge 116 (1866).
2) (†) = -gestalt 1. Strinnholm Hist. 4: 180 (1852).
-BEN. (människe- 16981739. män(ni)sko- 1541 osv.) särsk. om ben (se ben, sbst.1 I 1) av död människa; vanl. i pl. l. ss. ämnesnamn. 1Kon. 13: 2 (Bib. 1541). Tagh Menniskiobeen och Måsa aff een dödh Hufwudskalle, stööt til Pulwer och ströö thet i Såret. IErici Colerus 2: 320 (c. 1645). Man finner (i forngravarna) .. menniskoben samt vapen och verktyg af sten eller brons. Berlin Lrb. 114 (1876).
-BERÅD. (†) i uttr. av människoberåd, på en människas inrådan l. tillskyndan; jfr beråd 3. Ingen prophecia är fram kommen aff menniskio berådh. 2Petr. 1: 21 (NT 1526; Bib. 1541: menniskio-wilia).
-BILD. (mänske- 1686. män(ni)sko- c. 1696 osv.)
1) bild l. avbildning av en människa; vanl. (numera i sht i fackspr.) om skulpterad, gjuten osv. figur. En snickad men’skiobild. Kolmodin QvSp. 1: 378 (1732). Dessa små djur- och människobilder av elfenben, lera eller sten representera den egyptiska skulpturkonstens äldsta skede. Almquist VärldH 1: 20 (1927).
2) [jfr t. menschenbild] (†) mänsklig varelse, människa. Intet Männskie-Bild för honom yncka bär. Lillienstedt Christus 4 a (1686). Thunberg Resa 1: 304 (1788).
-BILDNING. [jfr t. menschenbildung]
1) (†) människogestalt (se d. o. 1). (Myran) skapte sig om efterhand till menniskobildning. Adlerbeth Ov. 181 (1818). Runeberg (SVS) 2: 13 (c. 1820).
2) (numera föga br.) utbildning l. utveckling av människans andliga krafter, bildning. Glädjekänslan är ett medel till menniskobildning. Schwerin Upf. 94 (1805). Allmänbildningsskolor vilja .. förmedla en människobildning, som står i de sedligt-religiösa intressenas tjänst. Arcadius Folksk. 10 (1903).
-BLICK. (i sht i vitter stil) Det .. allt seende ögat tränger dit menniskoblickar ej hinna. Wallin Rel. 1: 88 (1821, 1825).
-BLIVANDE, n. [jfr t. menschwerdung]
1) biol. människans uppkomst o. utveckling från lägre djurstadier. Leche Männ. I (1909).
2) teol. om Guds (Kristus’) antagande av mänsklig natur, mandomsanammelse, inkarnation; jfr människa 1 b α. Bådhe förr och effter Christi milderijka Menniskiobliffuande. Phrygius HimLif. A 2 a (1615). Guds menniskoblifvande. Rydberg Ath. 294 (1859, 1866; uppl. 1876: mandomsanammelse).
-BLIVEN, p. adj. (i sht i religiöst spr.) om Gud (Kristus): som har blivit människa; jfr människa 1 b α. Then Menniskiebleffne Gudhen Ordet. Schroderus Os. 2: 339 (1635). Wallin Rel. 1: 219 (1817, 1825). särsk. allmännare. Hos Goethe framstår (Margareta) .. såsom Fausts menniskoblifna himmelska utkorelse. Lysander Faust 100 (1875).
-BLIVNING. (föga br.) teol. = -blivande 2. Atterbom Siare 1: 148 (1841). Rydberg Magi 53 (1865).
-BLOD. (människe- 16881698. män(ni)sko- 1541 osv.) [fsv. människio blodh]
1) blod av människa. IErici Colerus 1: 159 (c. 1645). Hammarsten FysiolK 129 (1883). särsk. i vissa uttr., i fråga om dödande l. sårande av människor. Then som vthgiuter menniskio blodh, hans blodh skal ock aff menniskiom vthgutit warda. 1Mos. 9: 6 (Bib. 1541). Tegnér (WB) 6: 7 (c. 1827). (†) The mål .., som menniskie blod röra. Schmedeman Just. 1193 (1688).
2) (†) om människa; jfr blod 8. Ett swagt menniskio blod. VDAkt. 1708, nr 476.
-BLOMMA, r. l. f. [jfr t. menschenblume] (i vitter stil) om människa som liknas vid en blomma. Dröjer mer än rosens sommar, / Mensko-blommans qvar? Runeberg 3: 21 (1833). Wirsén Ton. 163 (1893).
-BONING. Huset var i alltför dåligt skick för att kunna tjäna som människoboning. Ödmann MPark 183 (1800). (Hon) gick mången dag, innan hon såg en menniskoboning. Wigström Folkd. 1: 259 (1880).
-BRÖST. (i vitter stil) särsk. om människans bröst uppfattat ss. säte för själslivet; jfr bröst 3 c. AdP 1786, s. 160. Det fins ej trohet i menskobröst / när sveket länte min Ingborgs röst. Tegnér (WB) 5: 93 (1825).
-BUD. (människe- 1635. män(ni)sko- 1526 osv.) (i sht i religiöst spr.) om människors påbud (i motsats till Guds bud). The tiena mich fåfengt lärande then lärdom som är menniskio bodh. Mat. 15: 9 (NT 1526; Bib. 1917: människobud).
-DANING. (i skriftspr.)
1) människans tillblivelse. Melin JesuL 1: 141 (1842). Rydberg Varia 110 (1889, 1894).
2) om utdaningen av människans andliga krafter. AGSilverstolpe Bokst. 76 (1811). Fatab. 1936, s. 196.
-DIKT. (människe- 15871635. män(ni)sko- 15271860. människos- 1528) (numera knappast br.) mänskligt påfund; äv. koll. o. sammanfattande. Ath reena gudz oordh må bliffua predijkat .. och ecke owiss iärteken menniskio dict och fabel. G1R 4: 219 (1527). Det var ingen dröm, ingen menniskodigt, utan det var det eviga Sanna, det eviga Rätta. Tegnér (WB) 3: 165 (1817). Bremer GVerld. 2: 156 (1860).
-DJUR.
1) om människan betraktad som ett djur. Thorild (SVS) 1: 425 (1782). För att komma menniskodjurets organisation närmare på spåren anlade han särskilda studier öfver alla de lägre djurens själsförmögenheter. Strindberg Hafsb. 68 (1890).
2) om ”djuret” (se djur, sbst.1 3 b γ) i människan. Människor som ha betvingat människodjuret. Beskow FaderVår 14 (1919).
-DOM. (i sht i religiöst spr. l. i vitter stil) en människas l. människors dom; särsk. i motsats till Guds dom. Seer til hwadh j gören, för ty j hållen icke menniskio Dom, vthan Herrans. 2Krön. 19: 6 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Le åt menskodomar och menskofunder! Wirsén Dikt. 264 (1876).
-DOTTER. (i högre stil) om ung kvinna, flicka. Botin Utk. 377 (1761). Hvilka skiftesrika lotter / vänta dig, du menskodotter. Rydberg Dikt. 1: 116 (1882; yttrat av en älva).
-DYRKAN. dyrkan av människor. Brunius Metr. 21 (1836).
-DYRKARE. jfr -dyrkan. Swedberg SabbRo 327 (1689, 1710).
-DÖD, r. l. m. (†) om farsot bland människor. Dalin Hist. 2: 496 (1750). VetAH 1775, s. 154.
-ERFARENHET~0200 l. ~0102. erfarenhet (som man har) av människor; äv.: mänsklig erfarenhet. Thorild (SVS) 1: 351 (c. 1780). Hallström LevDikt 270 (1914).
-EXKREMENT. vanl. i pl. LAHT 1891, s. 75.
-FATTIG. fattig på människor. Wallengren Mann. 115 (1895).
-FETT, n. (människe- 16981739. människo- 1672 osv.) fett av människa; särsk. (förr) om fett av döda människor, använt i den äldre medicinen. För Twinnesooten itt skönt medel, man köper distilerat menniskiofett och hundefett. Utterman Ertmann D 2 b (1672). Berzelius Kemi 6: 599 (1830).
-FIENDE. fiende till människor(na); förr äv.: misantrop. Linc. (1640; under misanthropus). (Många föregiva) at Gudh är en menniskio fiende. Muræus Arndt 2: 263 (1648). särsk. (i religiöst spr., numera föga br.) om djävulen. Satan, then afsagde Menniskiofienden. Sahlstedt Hoffart. 111 (1720). Dalin (1853).
-FIENTLIG. fientlig mot människor(na); äv.: misantropisk. Låga och menniskofiendtliga tänkesätt. Rademine Knigge 1: 124 (1804). (Schelling) har sina ögonblick .., då hans lynne är mulet och menniskofiendtligt. Atterbom Minn. 147 (1818).
Avledn.: män(ni)skofientlighet, r. l. f. Wikner Pred. 263 (1877).
-FIGUR.
1) människans form l. skapnad. Retzius EthnolSkr. 45 (1844). Grekerna älskade menniskofiguren i plastisk form. 3SAH 8: 308 (1893).
2) om mänsklig individ av vilken man huvudsakligen uppfattar blott konturerna, gestalt (se d. o. 3 a). Palmblad Nov. 3: 75 (1817, 1841). Den krokiga menniskofiguren, han för en stund sedan varsnat nere i dalen. Wikner Vitt. 98 (1877).
3) om bild av en människogestalt. Cook 3Resa 260 (1787). Akanthusrankan .. utlöper ofta (hos romarna) i människofigurer. Hahr ArkitH 109 (1902).
-FISKARE. (i bibliskt spr.) med anslutning till Mat. 4: 19. Jesus sadhe til .. (Simon o. Andreas), Fölier migh, och iagh wil göra idher menniskiofiskare. Mark. 1: 17 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). särsk. (tillf. o. skämts.) om person som skaffar gäster till hotell o. d. Bremer GVerld. 4: 244 (1861).
-FISKE. (mera tillf.) om fångande av människors intresse, förvärvande av deras understöd o. d.; jfr fiska, v.1 2. Siwertz JoDr. 124 (1928). SvD(A) 1929, nr 204, s. 16.
-FJÄT. (människe- 1642. män(ni)sko- 1798 osv.) (i skriftspr., i sht i högre stil)
1) fotspår av människa. Palmchron SundhSp. 174 (1642).
2) fotsteg av människa. Adlerbeth Skald. 2: 189 (1798). Menskofjät der hördes nu. Ling Tirf. 2: 33 (1836).
-FLOCK. flock av människor; förr äv. i mera exakt anv., om folkmängd, folkstam, folkgrupp o. d. Et Krig .. .. (kan) sägas skadeligt .. i betraktande af människo-flåckens förminskning. Tessin Bref 2: 125 (1754). Andre tala väl mycket om frihet, men förstå dermed vissa mennisko-flockars eller personers friheter. Chydenius 341 (1778). I stadens yra hvimmel nyss jag gick, / Der menskoflockarna likt böljor rördes. Sätherberg Dikt. 126 (1863).
-FLOD. (i vitter stil) jfr -ström. Snoilsky 2: 251 (1881).
-FORM; pl. -er.
1) människans form; jfr form I 1. Adlerbeth Ov. 3 (1818).
2) (i fackspr.) om särpräglad form (art, ras o. d.) av människosläktet; jfr form I 9. Ymer 1928, s. 37. Backman MännRas. 15 (1935).
-FORSKARE. person som ägnar sig åt att utforska människan (l. människans historia); i sht i fråga om dylik forskning under äldre tid; i sht förr vanl. allmännare: person som ägnar sig åt människostudium. Hasselroth Campe 67 (1794). Hon talade om allt så obesväradt, att icke den mest skarpsinnige menniskoforskare kunnat upptäcka, att detta lugn blott var skenbart. Carlén Repr. 399 (1839). Den 24-årige poeten — filosofen — människoforskaren! Wulff Leopardi 136 (1913; om Leopardi).
-FORSKNING. forskning som har människan till föremål; i sht i fråga om dylik forskning under äldre tid; förr äv. allmännare: människostudium. Salighetens grund, medel och ordning, blifver altid för menniskoforskningen en hemlighet. Hagberg Pred. 1: 69 (1814). Människoforskningen i Sverige. Blanck NordRenäss. 243 (1911; rubrik).
-FOSTER. VetAH 1818, s. 95.
-FOT. särsk. i uttr. som beteckna att ngn plats varit beträdd l. (vanl.) icke varit beträdd av människor. Oldendorp 1: 30 (1786). Berget Ararat, hvilket ingen menniskofot hittills bestigit. Palmblad Nov. 2: 131 (1819, 1841). Vi veta ej, när vårt fosterlands jord första gången trampades af människofot. LbFolksk. 218 (1878).
-FRAMSTÄLLNING~020. om konstnärlig framställning med människor ss. föremål; abstr. o. konkret. Bagge Wendt 82 (1835). I Monna Vanna .. ger Maeterlinck en den starkaste människoframställning i ädelt språk. Wrangel Dikten 256 (1912). Betydande bildserier med människoframställningar. Munthe IslamK 16 (1929).
-FRAS, m. [efter t. menschenfrass, till frass, ätare, till fressen, äta (se fräta, v. 1); jfr filfras] (†) = -frätare. O Död tu grymma Menniskio-fras. Weise 284 (1697).
-FRUKTAN. [jfr t. menschenfurcht] fruktan för människor (för deras omdöme, åtgöranden o. d.). Lind (1749; under menschenfurcht). (De präster som väljas till riksdagsmän böra) utan människo-fruktan .. handla efter .. (sin) samvetsöfvertygelse. DA 1771, nr 46, Bih. s. 1. —
-FRÄTANDE, n. (†) människoätande. DeFoë RobCr. 92 (1752). Oldendorp 1: 25 (1786). Strinnholm Hist. 1: 21 (1834).
-FRÄTARE. [jfr t. menschenfresser] (†) människoätare, kannibal; särsk. bildl., om döden. Den rätta Menniskiofrätaren Döden. Kumblæus AHult A 2 a (1664). NordT 1888, s. 586 (om jätten Stallo i den lapska mytologien).
-FRÖ. om ”frö” (se frö, sbst.1 3) l. ämne till en människa; äv. (smeksamt, tillf.) om barn. De delar (av kroppen), innom hvilka Människo-fröet danas. Schützercrantz 2Förlossn. 1 (1786). Östergren (1932).
-FRÖJD. (i vitter stil) Menniskio frögd .. är medh sorg förmengd. Forsius Fosz 70 (1621).
-FUND. (människe- 1687. människes- 1530. män(ni)sko- 1528 osv. människos- 1528) (i sht i religiöst spr.) mänskligt påfund l. påhitt; i sht om påfund av människor i motsats till vad som läres l. föreskrives i Guds ord; vanl. (o. numera bl.) i pl. (se slutet). Nu sätter man framför Guds stadga menn’skio-fund. Kolmodin QvSp. 1: 77 (1732). Menniskofund och skenbara förevändningar. Bergklint Vitt. 247 (1772). Franzén Skald. 6: 31 (1835; i sg., i rim). särsk. i pl.: mänskliga påfund. Är först merkiandes at thz man nw kallar gudz tienest, är meste parten vpkommet aff menniskios funder. OPetri GudzOrdh D 3 b (1528). NPs. 1921, 551: 2.
-FYLLD, p. adj. Den .. ständigt menniskofylda, smala .. Vesterlånggatan. VLS 18 (1884).
-FÄNAD. nedsättande, om (visst slag av) människor. AB 1865, nr 99, s. 3. En på lägre utvecklingsskede ställd menniskofänad. Rydberg Dikt. 2: 139 (1891).
-FÄRG. (†) (den mänskliga kroppens) hudfärg, ”köttfärg”. VetAH 1745, s. 265. 2SAH 50: 380 (1874).
-FÄRGA, adj. oböjl. (människe- 1561. människo- 1654) [jfr liv-färga, adj.] (†) hudfärgad. KlädkamRSthm 1561 H, s. 44 b. Därs. 1654, s. 341.
-FÄRGAD, p. adj. (†) hudfärgad. Wettersten Forssa 5 (c. 1750). Nog såg .. (G. Wennerberg) originell ut, när han gick på gatorna i menniskofärgade sommarkläder, så att det på afstånd såg ut, såsom han skulle gått naken. Svedelius Lif 384 (1887).
-FÖDA, r. l. f. [y. fsv. människio födha (FsvLeg. 3: 446)] Otjänligt till människoföda. PH 9: 159 (1770).
-FÖRAKT. förakt för människor. Rydberg RomD 27 (1877).
-FÖRAKTANDE, p. adj. jfr -förakt. Phosph. 1812, s. 157.
-FÖRAKTARE. jfr -förakt. Tessin Bref 2: 218 (1754).
-FÖRDÄRV.
1) (†) förgörande av människor. Stiernhielm Lycks. 2 (1650, 1668).
2) (numera bl. tillf.) om människors sedliga fördärv. Schönberg Bref 1: 253 (1778). Wingård 2: 272 (1836).
-FÖRENING. [jfr t. menschenverein] (numera bl. tillf.) sammanslutning av människor. (Hume) medgaf .., att all regering i sin början uppkommit genom ett kontrakt och att de äldsta råa menniskoföreningarna sålunda blifvit bildade. Järta 2: 363 (1824). Bolin Statsl. 2: 254 (1871).
-FÖRGUDNING. Hedendomen, hvars väsen ligger i verldsförgudning eller menniskoförgudning. Wikner Tank. 150 (1872).
-FÖRLUST. (†) förlust av människoliv. Ilmoni Sjukd. 1: 193 (1846). Björkman (1889).
-FÖRMÅGA. mänsklig förmåga. Han har lovat att göra allt vad i människoförmåga står för att (osv.). Franzén Pred. 2: 111 (1842).
-FÖRMÖGENHET~0200 l. ~0102.
2) (tillf.) i pl.: mänskliga förmögenheter; jfr förmögenhet 3. Järta 2: 18 (1823).
-FÖRNUFT. (numera bl. tillf.) mänskligt förnuft; jfr förnuft 1, 3. Hade Paulus welat följa menniskio förnufft .., wiszt hade han farit vt i swår ord och omdöme om then grymma Keiser Nero. Swedberg Dav. § 87 (1713). Boström 2: 163 (1840). UpsP 1860, nr 24, s. 4.
-FÖRSTÅND. mänskligt förstånd, mänsklig intelligens. Gud .. förmår värkställa mycket, hvars sätt och beskaffenhet intet menniskio förstånd kan fatta och begripa. Bælter GudS 28 (1751). När de vishetens ord han hörde gingo ut öfver det vanliga menniskoförståndet. Strindberg RödaR 31 (1879). särsk. i uttr. sunt människoförstånd (resp. (det) sunda människoförståndet), sunt förnuft (se förnuft 2 a); äv. (i ä. filosofiskt spr.) i uttr. det allmänna (gemensamma) människoförståndet, ”sensus communis”. Det allmänna gemensamma människoförståndet. Boëthius Sedel. 10 (1807). Hvilket är det sunda menniskoförståndet? — Det, som icke blifvit bortkollradt af filosofiska grubblerier. Wikner Lifsfr. 1: 129 (1866). (Geijer) säger, att det allmänna människoförståndets öfvertygelser ytterst hvila på känsla och tro. Nyblæus Forskn. 2: 451 (1881).
-GESTALT.
1) mänsklig gestalt; jfr gestalt 2 a. Wulf Köppen 2: 557 (1800). Skulpturens hufvudföremål är den nakna menniskogestalten. 3SAH 8: 358 (1893). Gudarna hava stigit ned till oss i människogestalt. Apg. 14: 11 (Bib. 1917).
2) människoskepnad, person; jfr gestalt 3 a. Allahanda otydliga menniskogestalter .. skymtade förbi de upplysta fönstren. Atterbom Minn. 119 (1817).
-GESTALTAD, p. adj. gestaltad som en människa. Nilsson PrimRel. 185 (1911).
-GLI. (-gly) (tillf. o. vard.) människobarn (se d. o. 1). Unge Dikt. 66 (1838).
-GLÄDJE. (i vitter stil) mänsklig glädje. Menniskosorg liksom menniskoglädje är föränderlig. Fryxell Ber. 3: 194 (1828).
-GODHET. mänsklig godhet. Runeberg 1: 103 (1832).
-GRUPP.
1) motsv. grupp, sbst.1 1. Nu fästades min uppmärksamhet vid en högst besynnerlig menniskogrupp. Blanche Tafl. 3: 16 (1856).
2) motsv. grupp, sbst.1 2. Man är icke ense, huruvida de olika menniskogrupperna utgöra olika arter eller blott olika raser. Hildebrand FörhistF 3 (1873).
-GUD. [jfr eng. man-god] i sht rel.-hist. om människa som (i livet l. efter döden) dyrkas ss. gud. Tenow Solidar 2: 54 (1906). Nilsson PrimRel. 90 (1911).
-GUNST. gunst som ngn åtnjuter hos människor. Swedberg SabbRo 560 (1701, 1710).
-GÖDSEL. (i sht i fackspr.) latrin som användes ss. gödsel. Risingh LandB 21 (1671).
-HAJ, m. l. r. om haj av familjen Carchariidæ, vars arter äro farliga för människorna; äv. zool. i pl. ss. benämning på familjen Carchariidæ. 1Brehm III. 1: 332 (1876).
-HAMN. (människe- 1635. män(ni)sko- 1550 osv.) [fsv. människio hampn]
1) en människas gestalt l. skepnad; jfr hamn, sbst.1 3; numera bl. ngn gg i högre stil samt i uttr. ett odjur, äv. en djävul o. d. i människohamn. TobCom. A 4 a (1550). (Gud har låtit Kristus) antagha en San Menniskio Hampn. L. Paulinus Gothus Pest. a 3 a (1623). Heidenstam NDikt. 54 (1915). Östergren (1932).
2) (†) om person (med spöklikt, utmärglat l. vanställt utseende): (människo)skepnad, människa; jfr hamn, sbst.1 5. Hela hopar af människjo-hamnar funnos känslolöse för alt annat, än hvad som kunde tjäna til föda (under hungersnöden 1784). Fischerström 3: 285 (1787). Midt ibland dessa spöklika, bleka menniskohamnar (dvs. dårarna) .. gick vakterskan. Kullberg Portf. 103 (1847).
-HAND.
a) i eg. bet.; jfr hand 1. Cook 2Resa 172 (1783; om skulpterad hand). Östergren (1932).
b) i mer l. mindre bildl. anv. Jagh wil icke falla j menniskio hand. 2Sam. 24: 14 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917); jfr hand 5 b α. Så var det med Jesus, af menniskohand gifven i dödens våld. Rudin 2Evigh. 2: 478 (1889). särsk. med tanke på handen l. händerna ss. redskap för mänsklig värksamhet; jfr hand 9. Gjord av människohand. Ett värk av människohand. Ey heller dyrkas (Gud) medh menniskio hender. Apg. 17: 25 (NT 1526; Bib. 1917: låter .. betjäna sig av människohänder). Den vises sten / i knappen sitter på Allfaders spira, / och menskohänder bryta den ej lös. Tegnér (WB) 3: 96 (1820). (Skogar) der intet träd ännu fallit för menniskohand. Berlin Lsb. 174 (1852).
-HANDEL. handel med människor (ss. vara); särsk. om slavhandel. PT 1791, nr 37, s. 3. SLorS 6: 30 (1891).
-HANDLARE. om person som driver människohandel. PoetK 1819, 3: 35 (om handel med flickor för ett harem).
-HAT. hat mot människor; misantropi. Fennia XVI. 3: 36 (1761). Gud bevare mig för mjeltsjuka och menniskohat. Tegnér (WB) 5: 387 (1825).
-HATANDE, n. (tillf.) = -hat. SvMerc. 1765, s. 18.
-HATANDE, p. adj. jfr -hat. Wikforss 2: 136 (1804). En tidtals djupt melankolisk, sedan misstänksam och människohatande enstöring. Berg Almquist 25 (1928).
-HATARE. jfr -hat. Konungh Erik var en mördare, tyran och menniskiohatare. RA I. 2: 277 (1569). särsk. (mera tillf.) i sg. best., om djävulen. Münchenberg Scriver Får. 42 (1725). Rydberg Dikt. 1: 83 (c. 1876, 1882).
-HATERSKA. (tillf.) jfr -hatare. Strindberg AbuCas. 70 (1908).
-HAV. (i vitter stil) om stor folksamling, som företer viss likhet med ett hav; jfr hav 3. Tigerschiöld Dikt. 1: 97 (1888). Det böljande människohavet. Rönnberg KonstnL 1: 108 (1931).
-HISTORIA. (mera tillf.) människornas l. mänsklighetens historia. Björnståhl Resa 1: 21 (1769). Världs- och människohistoriens egentliga, enda, djupaste tema .. är konflikten mellan otron och tron. Fehr Und. 166 (1894).
-HJORD. jfr hjord 2 a. Hes. 36: 38 (Bib. 1541; Bib. 1917: hjordar av människor). Fröding Eftersk. 2: 28 (1893, 1910).
-HJÄLP. [y. fsv. människio hiälp (JMPsalt. 389)] mänsklig hjälp; ofta i motsats till Guds hjälp. Thet är omögelighit, at menniskio hielp skulle kunna beskydda oss in för Gudz dom. LPetri 3Post. 56 a (1555).
-HJÄRNA. (människe- 1698 (: Menniskie Hierne Sp.). män(ni)sko- 1720 osv.) Sahlstedt Hoffart. Bih. 5 (1720). Människohjärnan. Broman (1926; boktitel).
Ssg: människohjärn-spiritus. (förr) farm. spritextrakt av människohjärna. ApotT 1698, s. 80.
-HJÄRTA. (människ- (mänsk-) 1672. människe- 1649. män(ni)sko- 1621 osv.) särsk. bildl., om hjärtat tänkt ss. säte för människans själsliv (jfr hjärta II). Forsius Fosz 212 (1621). Den store kännaren af människo hjertat, Shakespear. Hasselroth Campe 132 (1794). Mellan lifvets sorgesuck och dödens / Menskohjertat vacklar här på jorden. Stagnelius (SVS) 2: 440 (1821). Människohjärtanas fördolda djup. Beskow Pred. 6 (1901). särsk. (mindre br.) pregnant, om välvilligt o. ömmande hjärta (jfr hjärta II 2 d β, f). Ni är rik, Herr Baron! — och ser ut at ega et människjohjerta. Altén Schachm. 103 (1798). Liljecrona RiksdKul. 383 (1840).
-HONA. (mera tillf.) om kvinna med starkt utpräglade könskaraktärer. (Zolas Severine) människo-honan, som blott följer sina instinkter. Fröding Eftersk. 2: 54 (1890, 1910). Moberg Rosell 245 (1932).
-HOP, r. l. m. hop av människor; förr äv., i sht i sg. best., sammanfattande om människorna i gemen, människosläkte(t), gemene man, massa(n); jfr hop, sbst.3 3. Vår hela Menskio-hop. Düben Boileau Skald. 26 (1721). En sysslolös menniskohop (är) ständigt .. fallen för att göra gyckel. Backman Dickens Pickw. 1: 203 (1871).
-HUD. (människe- 1596. män(ni)sko- 1712 osv.) SthmTb. 7/1 1596.
-HULD, adj. (†) välvillig mot människorna. Muræus Arndt 1: 260 (1647). Tessin Bref 2: 151 (1754).
-HUVUD. (Benedikt Sigurdsson) hade i sitt Skjöldemärke ett Menniskio Hufwud. Peringskiöld MonUpl. 74 (1710). särsk. om huvudet ss. säte för hjärnan. Ett helt, som intet menniskohufvud förmår att omfatta. Järta 2: 210 (1823). Svedelius Lif 319 (1887).
-HUVUDSKALLE~1020. (människe- 1597. människo- 1830) (numera bl. tillf.) SthmTb. 14/11 1597.
-HÅR. (människe- 1650. människo- c. 1645 osv.) vanl. koll. IErici Colerus 2: 162 (c. 1645).
-HÄTSK. (i vitter stil) hätsk mot människorna. Phosph. 1811, s. 236. VLitt. 1: 74 (1875, 1902).
-HÄVD. (i sht i högre stil) den mänskliga hävden (se hävd 8), mänsklighetens hävder; i sht i pl. Atterbom SDikt. 1: 55 (1811, 1836). En stor författares lif .. företer .. en af de rikaste taflor, menniskohäfderna hafva att framvisa. Frey 1850, s. 39.
-HÖVA. (†) vad som passar l. är tillbörligt l. möjligt för en människa; särsk. i uttr. över människohöva, över mänsklig förmåga; jfr höva 2 a, b. Det går öfver menniskohöfva. Chydenius 404 (1779). (Människan vill) Likväl till menskohöfva ej beqväma sig. Spongberg Soph. 53 (1866). Alexanderson Sept. 27 (1868).
-IDEAL, n. jfr ideal II 3. Lyceum I. 2: 148 (1810). (Genomsnittsengelsmannen) är .. för närvarande den enda genomsnittsmänniska, som äger ett människoideal och som vet hur en karl bör se ut och hur en karl bör handla. Hellström RedKav. 43 (1933).
-INDIVID. jfr individ 1 a. Järta 2: 387 (1824).
-INTRESSE. intresse för människor- (na). Törneros Brev 2: 430 (1836; uppl. 1925).
-ISTER. (människo- 16421836. människos- 1578) (†) = -fett. BOlavi 120 a (1578). Forshæll OrgPharm. 21 (1836).
-JAKT. jfr jakt, sbst.1 3; särsk. i fråga om slavhandel. Oldendorp 1: 325 (1786).
-JORD.
1) (†) jord av förmultnade människor. Linné SystNat. 209 (1748).
2) (i vitter stil) i sg. best., om planeten jorden. Atterbom 2: 434 (1827). Därs. 1: 160 (1854).
-JÄGARE. jfr -jakt; särsk. i fråga om slavhandel. Oldendorp 1: 330 (1786). Rydberg Dikt. 2: 76 (1891; om kung Frode).
-KARAKTÄR. jfr karaktär 3 a. Tegnér FilosEstetSkr. 301 (1808).
-KLASS.
1) motsv. klass 2. SP 1779, s. 575. Denna olyckliga människoklass (dvs. slavarna). Boëthius HistLäsn. 1: 258 (1895).
2) motsv. klass 6. Båda dessa menniskoklasser (dvs. de tredska och de dumma). Rademine Knigge 1: 118 (1804).
-KLOKSKAP~20 l. ~02. (människe- 1624. människo- (mänsko-) 1811, 1836) (numera i sht i högre stil, mindre br.) mänsklig självklokhet l. förnumstighet. Rudbeckius Starcke C 7 b (1624). Inom höglärd mensko-klokskap / Mellan böcker och kathedrar fängslad. Atterbom SDikt. 1: 119 (1811, 1836).
-KONST. [y. fsv. människio konst (HelMänLefv. 136)]
1) (numera föga br.) mänsklig förmåga l. skicklighet. Spegel Pass. 454 (c. 1680). Ajas’ ättling sofver djupare, / Än att han kunde väckas mer af menskokonst. Runeberg 5: 197 (1864).
2) (mera tillf.) om skön konst med tanke på att den utövas av människor. Under det jag sväfvade mellan beundran för den stora gudanaturen och den stora menniskokonsten. Nicander Minn. 1: 260 (1831).
-KOPPOR, pl. med. om den form av smittkoppor som angriper människor. Hjelt Medicinalv. 2: 453 (i handl. fr. 1803). Santesson Läkem. 13 (1924).
-KRAFT.
1) mänsklig kraft l. förmåga; jfr kraft 1. Schroderus Os. 1: 487 (1635). Hvad är menniskokraft emot / Muspels söner, de röda? Tegnér (WB) 5: 101 (1825).
2) (i sht i fackspr.) om mänsklig kraft (att utföra ett arbete), i motsats till djurkraft, maskinkraft o. d.; jfr kraft 4. Sådane värktyg och machiner, hvarmed .. mennisko kraft understödjes. Berch Hush. 40 (1747). KrigVAH 1888, s. 148.
3) (†) ss. måttsenhet. Ångmachins-kraften i England är .. beräknad att .. svara emot 320000 hästkrafter eller 1,920000 menniskokrafter. JernkA 1824, s. 375.
-KRANIUM. Retzius EthnolSkr. 84 (1847).
-KREATUR. (†) om ngt som är skapat av människor. LPetri 4Post. 32 a (1555).
-KROPP. (mänske- 1672. män(ni)sko- 1640 osv.) [y. fsv. människio kropper (MP 5: 83)] Linc. C 5 b (1640). Gymnastikens syfte är, att rigtigt utbilda menniskokroppen. Ling Regl. 1 (1836). Människokroppens vävnader och organ. Broman (1925; boktitel).
-KRYP. ringaktande, om människa: liten o. obetydlig varelse; jfr kryp, sbst.1 c α. Billing Betr. 611 (1907). Ödet, detta av Gud förutbestämda skeende, inför vilket vi små människokryp stå fullständigt maktlösa. Ziedner Lögn 95 (1930).
-KRÄK. (†)
1) människokryp; jfr kräk 1 c γ. Det lilla menniskio-kräkets förmätenhet. Dalin Arg. 2: 409 (1734, 1754).
2) om litet barn; jfr kräk 1 c δ. AdP 1786, s. 153.
-KRÄL. (†) människokryp. Düben Boileau Sat. 39 (1722).
-KULTUR. jfr kultur 8. Adlersparre PVetA 1804, s. 3.
-KUNSKAP~20 l. ~02 kunskap om människan. Möller 2: 374 (1785). (Den jag älskade) petade i mitt inre med sin dissekerknif för att rikta sin menniskokunskap. Benedictsson Ber. 242 (1888).
-KYNNE. (mänske- 1672. mänsko- 1764 (i vers))
1) (†) människosläkte (se d. o. 1); jfr kynne 1. Lucidor (SVS) 276 (1672).
2) (tillf.) läggning l. sinnelag hos människa; jfr kynne 2 a. SvMerc. 1764, s. 164.
-KÄNNARE. person som gm iakttagelser l. studier förvärvat stor o. ingående människokännedom; person som förstår att riktigt bedöma o. värdesätta människor. God, fin, stor människokännare. VDAkt. 1779, nr 127. (Alcibiades) var en kall och slug människokännare och räknemästare och därför oöverträfflig i att utnyttja andra för sina syften. Grimberg VärldH 2: 504 (1927). (G. Sundbärg framhåller) hurusom svensken i motsats mot dansken är en dålig människokännare. Backman MännRas. 326 (1935).
-KÄNNEDOM~200 l. ~102. (gm iakttagelser, studier o. d. vunnen) kännedom om människornas natur, deras sätt att tänka, känna osv. Lanærus Försök 95 (1788). Att förhöra spioner kräfver stor menniskokännedom och förmåga att bedöma olika skaplynnen. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 160 (1880).
-KÄNSLA. (numera bl. tillf.) mänsklig känsla; förr äv. filos. om en till människans väsen hörande o. för alla människor gemensam känsla. Lundberg Paulson Erasmus 68 (1728). Jag skall känna lifvets plågor, så bittra de naturligen äro för en mennisko-känsla. Lehnberg Pred. 2: 230 (c. 1800). (De som) gerna söka ett stöd i menniskotankens och menniskokänslans allmänna öfverensstämmelser. Leopold 4: 12 (c. 1820). AB 1845, nr 221, s. 2.
-KÄR. [jfr d. menneskekær] (mindre br.) människoälskande; människovänlig; förr äv.: filantropisk. Hans hjärta, fullt af ömma människokära känslor! Ekmanson Sterne 2: 186 (1791). Främst står det Brittiska folket i allvaret, mängden och storheten af sina christliga och menniskokära företag. Wingård 2: 317 (1846). Denne (människooffrande) Konstantin är en ohygglig motbild till den människokäre Markus Aurelius. Rydberg FilosFörel. 1: 176 (1876). Östergren (1932).
-KÄRLEK.
1) (tillf.) kärlek som en människa hyser, mänsklig kärlek. Nordenflycht Turt. 19 (1743).
2) kärlek till människor.
a) om kärlek till medmänniskor. Schultze Ordb. 2114 (c. 1755). Den christeliga menniskokärleken, som .. spisar de hungriga, kläder de nakna. Franzén Pred. 3: 27 (1843). Läkaren åligger .. att .. bemöta de sjuka med vänlighet och människokärlek. SFS 1915, s. 1950.
b) (†) om den kärlek Gud l. Kristus bevisar människorna. Rönigk Fresenius 289 (1753). Denne Guds och vår Frälsares store människokärlek. Rydén Pontoppidan 169 (1766).
-KÄRLIG. [jfr d. menneskekærlig] (†) människovänlig, vänlig; human; jfr -kär. Den politesse du cœur, som gör människan mera benägen till människokärliga, än höfliga gärningar. Ekmanson Sterne 2: 79 (1791). En mennisko-kärlig omvårdnad om det lägre folket. LBÄ 32: 33 (1799). KrigVAT 1843, s. 308.
-KÖN. (män(ni)ske- 16351673. män(ni)sko- 16041815. människos- 16221633) [jfr man-kön 1] (†) människosläkte(t). När Wattuflodhen hadhe förderfwat och förgiordt Menniskiokönet. Skytte Or. A 6 b (1604). J som, likt honom, himla-elden fören / Ibland ett groft och jordiskt mensko-kön! Leopold 2: 146 (1801, 1815).
-KÖTT. The som åto menniskio kött. SalWijsh. 12: 5 (öv. 1536). NoK 7: 71 (1922). särsk. i utvidgad anv., om människor. Hon hade icke darrat när auktionen på menniskokött stod i sockenstugan. Hedenstierna FruW 125 (1890; om bortauktionerande av fattighjon o. d.).
-LAG, r. l. f. l. m. jfr lag, sbst.1 1; särsk. i motsats till Guds lag. Altså äre nu Jurister i Menniskio Lagh och bodh ganska flitige, Gudz bodh ringachtande. Forsius Fosz 416 (1621). särsk. allmännare; jfr lag, sbst.1 2. Den blinda männ’skjolag, som all Naturen vränger. Nordenflycht QT 1744, s. 27.
-LEM. jfr lem 1. Fréville Söderh. 2: 106 (1776).
-LEVERNE. (†) = -liv 3. Burman Alm. 1726, s. 19. Wallin 2Pred. 1: 144 (1823).
-LEVNAD. jfr -liv 3. Wingård 2: 9 (1818).
-LIK, n. jfr lik, sbst.1 2. Fréville Söderh. 2: 132 (1776).
-LIK, adj. (mänsk- c. 1696. män(ni)sko- 1662 osv.) [y. fsv. människio liker (SpecVirg. 438)] lik en människa.
a) i avs. på yttre egenskaper. 3SAH LII. 2: 57 (1774). Elfvor äro små ljusletta menniskolika väsenden. Rääf Ydre 1: 59 (1856). särsk.
α) zool. i uttr. människolika apor, människoapor. VerdS 1: 54 (1889).
β) (ngt skämts.) pregnant: som ser ut som en människa; jfr människa 5 b. Vi låta tills vidare kläda upp vår studiosus! Sedan få vi se, hur pass menniskolik han blir. Palmblad Nov. 4: 153 (1851).
b) i avs. på andliga egenskaper. 2Saml. 35: 216 (1662). Även de lidanden .. (min kärlek) vållat mig äro så ett med min själ, att jag knappt skulle finna mig människolik utan dem. Siwertz JoDr. 391 (1928).
-LIKHET~20 l. ~02. jfr -lik, adj. Boström 2: 13 (1838); jfr -lik, adj. b. UVTF 12: 100 (1875); jfr -lik, adj. a.
-LIKNANDE, p. adj. (i yttre avseende) liknande en människa. Schulthess (1885). Fornv. 1921, s. 167.
-LIKNELSE.
1) (†) utseende l. skapnad av (en) människa; särsk. i uttr. i människoliknelse, i människogestalt; jfr liknelse 2. Gudhar äro kompne nidh til oss j menniskio lijknilse. Apg. 14: 11 (NT 1526; Bib. 1917: i människogestalt). Rääf Ydre 1: 56 (1856).
2) (numera bl. ngn gg arkaiserande) konkret: människogestalt (se d. o. 2), människoskepnad; jfr liknelse 3 a. Vi hvarken lifvas eller skrämmas af dessa menniskoliknelser utan kött och blod. Lysander Faust 51 (1875; om allegoriska figurer). Högberg Vred. 1: 65 (1906).
3) (†) om bildstod l. figur av människa; jfr liknelse 6. Sylvius Mornay 390 (1674).
-LIV.
1) tillståndet l. förhållandet att människan lever; jfr liv I 1. Menniskio-lijf, som Röök förswinner i Wädret. Stiernhielm Herc. 64 (1648, 1668). särsk. konkretare, övergående i 5. Intet människoliv spilldes. För honom betydde ett människoliv intet. Det hade så när kostat ett människoliv. Förlust av människoliv. Ehrenadler Tel. 754 (1723). (Ingen) lärer undandraga sig at biträda, då et mennisko-lif kan räddas och återställas. PH 10: 654 (1776).
2) människans levnad; jfr liv I 2. Människolivets korthet. Ett helt människoliv igenom. SP 1792, nr 148, s. 3. särsk. (föga br.) ss. namn på vissa växter av familjen Convolvulaceæ, med syftning på deras mycket korta blomningstid.
a) om Ipomœa purpurea (Lin.) Roth. Lundström Trädg. 2: 46 (1831). Fries Ordb. 97 (c. 1870).
b) i uttr. slingrande människoliv, om Calystegia sepium R. Br., snårvinda. Grotenfelt LandtbrFinl. 202 (1896).
3) människans levnadsförhållanden l. livsföring o. d.; jfr liv I 3. Franzén Minnest. 2: 7 (1822). Det går en liklukt genom menskolifvet. Tegnér (WB) 5: 205 (c. 1826). Vissa festanledningar ingripa .. djupt i människolivet. Nilsson FestdVard. 105 (1925).
4) om människors (livliga l. ivriga) rörelser, värksamhet o. d.; jfr liv I 8. Från fönstret .. ser han ut på gatan och det myllrande människolivet. Hellström RedKav. 340 (1933).
5) konkret, om människa; jfr liv I 11. Dessa sträckor (av romerska kampagnan) kan man under vissa af årets månader tillryggalägga, nästan utan att möta ett menniskolif. Rydberg RomD 156 (1874, 1877). Fader, du som livet tänder, / Tag i dina goda händer / Detta späda mänskoliv. Ps. 1937, 185: 1. särsk. (ngt vard.) i uttr. där finns inte ett människoliv, förr äv. där är intet människoliv, inte en människa. Weste (1807). Östergren (1932).
-LOPPA, f. l. r. zool. den i sht på människan parasiterande lopparten Pulex irritans Lin. 2NF 2: 1101 (1912).
-LOTT. (i vitter stil) människans lott l. skickelse (i livet); jfr lott, sbst.2 4 c. Nordenflycht (SVS) 2: 434 (1759). Det är människolott att begära mer, mer, mer. Moberg Sedebetyg 31 (1935).
-LUKT. lukt som härrör från människa. Stiernstolpe DQ 2: 177 (1818).
-LYCKA, r. l. f. jfr lycka, sbst.3 3. Tegnér (WB) 2: 24 (1809).
-LYNNE. jfr lynne 2. Besynnerligt huru läget af landet värkar på människolynnet. Palmstedt Res. 126 (1780). Det ligger i menniskolynnet att öfverdådigare begagna en återvunnen än en oafbruten frihet. Tegnér (WB) 4: 156 (1824).
-LÄNGTAN. (i vitter stil) mänsklig längtan. Rydberg Dikt. 2: 31 (1891). Du ofattbara människolängtan till det som är upphöjt och stort. Heidenstam Dag. 61 (1909).
-LÄRA, r. l. f. (i religiöst spr.) motsatt: lära av gudomligt ursprung; jfr lära, sbst. 2. Ther näst tagher han til at prijsa Euangelium emoot menniskioläror. Förspr2Petr. (Bib. 1541). Gal. 1: 11 (Bib. 1917).
-MAGE. (människ- 1619. män(ni)sko- 1824 osv.) Sigfridi D 7 b (1619).
-MAKT. mänsklig makt l. förmåga; jfr makt 1; numera i sht i uttr. i människomakt. Det står icke i människomakt att (osv.). KOF II. 2: 400 (c. 1655). Ty mennskio-macht thet aldrig kan / En droppa regn nedkalla. Swedberg Ps. 1694, 372: 4; jfr Ps. 1695, 315: 4. Då de visste, att folket här på kusten skulle göra allt vad i människomakt stod för att bistå dem. Rönnberg KonstnL 1: 50 (1931).
-MASKIN. om människan uppfattad ss. en maskin; jfr maskin 2 b. PoetK 1813, Suppl. s. 106.
-MASSA.
1) stor samling l. skara av människor. ÖgCorr. 1854, nr 76, s. 1. Gatorna (voro) fullpackade av en mänskomassa, som ständigt ökades. Hellström Malmros 56 (1931).
2) i sg. l. pl. best., om den stora massan av människor; jfr massa, sbst.2 5 b. Likasom under despoten den större mennisko-massan, i längden, blir ett lågsinnadt, dumt och oädelt djur. 2SAH 10: 251 (1822).
-MATERIAL, n. (i sht i fackspr.) motsv. material, sbst. 1. Den danske forskaren Lund upptäckte .. fossilt människomaterial i trakten av Lagoa Santa. Backman MännRas. 137 (1935). särsk. motsv. material, sbst. 1 c. GHT 1897, nr 1 A, s. 2. Strävan till förbättring av människomaterialet. Jundell Barn. 1: 63 (1927).
-MATERIEL. (numera föga br.) människomaterial; jfr materiel 2. Rydberg Varia 254 (1894).
-MEDICIN. (†) läkarkonst; motsatt: veterinärkonst. Hjelt Medicinalv. 2: 594 (i handl. fr. 1779). KrigVAH 1826, s. 46.
-MENING. (människe- 1635. människo- 1566 osv.) (i religiöst spr.) mänsklig åsikt o. d.; motsatt: gudomlig sanning o. d.; jfr mening, sbst. 1. LPetri Kyrkiost. 47 b (1566). Kol. 2: 8 (Bib. 1917; NT 1526: menniskiers stadgar).
-MINNE. (människe- 1545. människo- 1530 osv.) motsv. minne, sbst.1 1, 2; äv. i uttr. i människominne, i mannaminne. Så långt menniskominne går, har Köla varit moderförsamling och Eda annex. Höjer Sv. 1: 481 (1875). Det har aldrig hänt förut i människominne, att en konsul behövt ha några idéer. Högberg Frib. 273 (1910). särsk. (†) i vissa uttr.: vara i människominne [jfr manna-minne 1 b], vara i levande hågkomst, bevaras i människors minne; över människominne [jfr manna-minne 1 c β], under en tid som sträcker sig längre tillbaka än man kan minnas. Epter nw för:da godz strax för Reffzten bortt komen äre är ju så wäl i menniskio minne om them som om the annor. G1R 7: 47 (1530). Likesom thenne wåre Rijkers frijheet och rettigheet, som man öffwer meniske minne och aff ålder nuthet och bruket haffwer, inthet mere gelle skulle. Därs. 17: 341 (1545). Därs. 18: 241 (1547).
-MORD. (numera bl. tillf.) mord. Schultze Ordb. 3145 (c. 1755). Thomander 2: 207 (1838). Schulthess (1885).
-MUN. (mera tillf.) människas mun. BtFinlH 2: 287 (1666). Dig (o Gud!) .. / Lofve alla menskomunnar. Wallin Vitt. 1: 60 (1813). Pipon SvSpr. 7 (1878).
-MÅLNING. (†) porträttmålning. Dalin (1853).
-MÅTT. (i skriftspr.) om måttet för mänsklig förmåga o. d. Med en klokhet, en kraft och en arbetsamhet, som voro vida öfver det vanliga menniskomåttet, sörjde .. (Karl den store) för allt, som kunde lända folk och rike till fromma. Pallin MedeltH 13 (1875).
-MÄNGD.
1) (†) folkmängd (se d. o. 1). VetAH 1764, s. 85.
2) (mera tillf.) folkmassa, folkhop. PoetK 1818, 1: XXXII. Hon såg ej längre en menniskomängd / men ett koppel hundar, en flock varginnor. Heidenstam Vallf. 155 (1888).
3) (†) i sg. best.: det stora flertalet människor, den stora massan. När skall engång, hos menniskomängden, det Starka och det Milda förenas i en och samma sinnesart? Atterbom Minn. 353 (1818). Dens. Minnest. 1: 294 (1844).
-MÖJLIG. (män(ni)sk- 16781775. mänske- 1701. människo- c. 1855) [jfr t. mensch(en)möglich] (†) möjlig för människor, som står i mänsklig förmåga; upptänklig. Min största åhåga hafwer stedse warit uti mit 30 års Ministerio, at med all mänskmöjelig trohet, flit och försigtighet förrätta det mig är anförtrodt wordet. HC11H 2: 54 (1678). Wij hafwa giordt hwadh mennisk möijeligt är. KKD 11: 259 (1704). Hos honom går förmågan öfver det mennisko-möjliga. Atterbom FB 147 (c. 1855).
Avledn.: människomöjlighet, r. l. f. (mänsk-) (†) eg.: möjlighet för människor; mänsklig förmåga. ÄSvBiogr. 5: 174 (c. 1722).
-MÖRDANDE, n. —
-MÖRDANDE, p. adj. (i vitter stil) Menniskomördande spjut. Tranér Nossis 20 (1821). Efter ett långvarigt dyrt, menniskomördande krig. Fryxell Ber. 8: 79 (1838).
-MÖRDARE. (numera bl. i vitter stil o. tillf.) mördare. Diefwulen, den der een Menniskio-mördare ähr af Begynnelsen. Kempe Krigzpersp. 5 (1664). Hagberg Shaksp. 5: 289 (1848).
-NAMN.
1) namn av människa. Stiernhielm Herc. 379 (1648, 1668).
2) namn som bäres av människor. Swedberg SabbRo 388 (1688, 1710).
-NATUR. [fsv. människio natur] människans natur l. väsen. Det ligger i människonaturen att (osv.). OPetri Sal. B 3 a (1535). Människonaturen är en blandning af .. godt och ondt. De Geer Minn. 1: 208 (1892). Att visa, .. hur djupt grundad i människonaturen den mimetiska dansen är. Nilsson FestdVard. 87 (1925).
-NÄRING. Allehanda Willdiur och Foglar till Menniskio Näring nyttige. Amer. 25 (1675).
-OFFER. offer av människa l. människor; äv. om människa som offras l. är avsedd att offras. Prytz OS C 3 b (1620). Menniskooffren gjuta sitt blod i strömmar. Rundgren Minn. 2: 217 (1870, 1883). Negerriket Dahomey .., bekant för .. sina rituella människooffer. Almquist VärldH 8: 399 (1938).
-OMDÖME~020 l. ~200. (numera bl. tillf.) mänskligt omdöme. 1VittAH 2: 111 (1773, 1776). särsk. (†) i uttr. efter (allt) människoomdöme, efter mänsklig uppfattning, efter människobegrepp. (Job) klagar öfwer sitt stora Elände, som effter Menniskio omdöme skulle snart draga honom i Grafwen. Baazius Posse 23 (1677). Bælter JesuH 3: 198 (1756).
-ORD. (människe- 1635. män(ni)sko- 1776 osv.) Schroderus Os. III. 1: 186 (1635). Den Svenska reformationen borttog .. alla påfviska lärostadgar, såsom alldeles intet gällande, emedan de voro mennisko-ord. Agardh (o. Ljungberg) I. 1: 145 (1852).
-PAR. särsk. om par bestående av man o. kvinna. Det första människo-paret. Cook 3Resa 232 (1787). Nilsson FestdVard. 105 (1925).
-PERSON. (människe- 1635. människo- 16211720) (†) människa; person. Forsius Fosz 162 (1621). Sahlstedt Hoffart. 73 (1720).
-PINK. (†) människourin. IErici Colerus 2: 136 (c. 1645). Broman Glys. 3: 366 (c. 1740).
-PISS. [y. fsv. människio pis (PMånsson 448)] (numera bl. tillf., starkt vard.) människourin. Salander Gårdzf. 148 (1727).
-PLANTA, f.||ig. l. r. (i sht i vitter stil) om (växande) ung människa. De små människoplantorna, barnen. Bremer Hem. 1: 131 (1839).
-PLIKT. mänsklig plikt. Nordenflycht QT 1748—50, s. 46.
-PLÅGA, r. l. f. (mera tillf.) plåga varav människor hemsökas. Rüdling Suppl. 455 (1740; om pesten). Hagberg Shaksp. 7: 71 (1849).
-PLÅGARE. jfr -plågeri. Wikforss 2: 136 (1804). Gud älskar inte dessa asketer, dessa människoplågare mer än jag. Lagerlöf Top. 225 (1920).
-PLÅGERI. om plågande av människor. Hygiea 1875, s. 533.
-PRIS, n. (i sht i högre stil) människoberöm. Nordenflycht QT 1745, s. 25. Hvad är dock lycka, fröjd och prakt / Och jordagods och menskopris? Ps. 1819, 391: 3.
-PÅFUND~02 l. ~20. (människe- 16331635. män(ni)sko- 1610 osv.) (i sht i religiöst spr.) påfund av människor; jfr -fund. Wråmessan .. war een menniskio påfund. Schroderus Dress. 224 (1610). Menniskopåfund är, enligt Almqvist, allt som ej utgår ifrån omedelbar, gudomlig ingifvelse. Lysander Almqvist 121 (1878).
-RAPPANDE, n. (†) bortrövande av människor. Schroderus Comenius 867 (1639).
-RAS, r.
1) etnogr. större grupp av människor som uppvisa vissa gemensamma ärftliga egenskaper, varigm de skilja sig från andra grupper. Stiernstolpe Ballenstedt 2: 99 (1820). Människoraserna och moderna rasproblem. Backman (1935; boktitel).
2) (mera tillf.) allmännare, om särpräglad grupp av människor. Den ojämförligt större delen af adeln anser sit stånd såsom en högre menniskorace, ämnad genom en bättre natur at beherrska de öfriga. LittT 1795, s. 26. SC 1: 317 (1820).
-REST. (i jorden anträffad) rest av en död människokropp; i sht i pl. Ett fynd af fossila människorester. FoFl. 1909, s. 19.
-RIS. (†) bildl., om ris varmed människor tuktas. 2Sam. 7: 14 (Bib. 1541). särsk. om person. Arnell Moore LR 2: 34 (1830).
-ROS, sbst.1, r. l. f. (i vitter stil, tillf.) bildl., om kvinna. Den menniskorosen Eva. Bremer Hem. 1: 261 (1839). Dens. GVerld. 4: 220 (1861).
-ROS, sbst.2, n. (†) människoberöm. Preutz Kempis 78 (1675). Möller (1745, 1755).
-ROV. bortrövande av människor; särsk. jur. om det slag av frihetsbrott som består däri att man bemäktigar sig annan person o. bortför honom. 2SAH 33: 240 (1861). SvUppslB (1934).
-RUIN. om människa som visar tydliga tecken på starkt förfall; jfr -spillra. Östergren (1932).
-RÄKNING. (†) i uttr. efter människoräkning, efter mänsklig beräkning. KyrkohÅ 1907, s. 244 (1725). Rogberg Pred. 1: 119 (1827).
-RÄTT, r. l. m. (numera mindre br.)
1) mänsklig rätt(sordning). Är thet menniskio rett Herre Herre? 2Sam. 7: 19 (Bib. 1541; Vulg.: lex Adam). 2SAH 51: 148 (1875).
2) rätt som tillkommer människan i hennes egenskap av människa. Skall den dig älskar högst dig (dvs. kvinnan) menskjo-rätt förmena? Nordenflycht Fruent. 15 (1761). Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 154 (1898).
-RÄTTIGHET~102 l. ~200. rättighet som tillkommer människan i hennes egenskap av människa, mänsklig rättighet. Denna Menn’sko-rättighet (över naturen). Nordenflycht QT 1748—50, s. 35. At ju alt tyrranis förstöring och Människo-rättigheternas triumph utgör Franska Folkets enda ärelystnad. EP 1792, nr 64, s. 3. De s. k. medfödda menniskorättigheterna. Thyrén StrafflRef. 1: 97 (1910).
-RÖST.
1) människans röst. Thet stumma arbetes diwret taladhe medh menniskio röst. 2Petr. 2: 16 (NT 1526). Tonkonstens ypperligaste verkmedel är Menniskorösten. Mecklin BegTonk. 5 (1802). särsk. (numera knappast br.) mus. om viss orgelstämma (vox humana). Rüdling Suppl. 170 (1740). Brunius Metr. 425 (1854).
2) om person som talar (l. sjunger). Ekelund Fielding 216 (1765). Var det verkligen en menniskoröst som svarade? Wikner Vitt. 97 (1877).
-RÖVANDE, n. bortrövande av människor. Oldendorp 1: 282 (1786).
-RÖVARE. jfr -rövande. Schultze Ordb. 2987 (c. 1755).
-RÖVERI. (numera föga br.) = -rövande. Oldendorp 2: 393 (1788). Heinrich (1828).
-SAMFUND~20 l. ~02. (numera mindre br.) människosamhälle. Nordenflycht QT 1748—50, s. 105. BtRiksdP 1887, I. 1: nr 6, s. 18.
-SAMHÄLLE~020. Swedberg Schibb. f 4 a (1716).
-SINNE. (i sht i vitter stil) människans ande l. själ l. sinnelag. Kolmodin QvSp. 2: 277 (1750). Menniskosinnets obeständighet. Fryxell Ber. 5: 90 (1831). Det kvinnligt veka i mänskosinn. Heidenstam Dikt. 78 (1895).
-SJUKDOM~20 l. ~02. motsatt: djursjukdom. Bruno Gumm. 89 (1762). Ymer 1932, s. 337.
-SJÄL. (mänske- c. 1690. män(ni)sko- 1648 osv.) I människosjälens djup. Muræus Arndt 2: 224 (1648). Hos Shakspeare, der hvarje .. känsla i menniskosjälen (fått) sitt språk. Phosph. 1811, s. 44. särsk. (vard.) om människa; i sht i nekande sats o. d. Det fanns inte en människosjäl i hela huset. Här i byen bor .. en Grefve Creutz, .. den första menniskjosjäl jag blifvit varse sen jag kom hit. Kellgren (SVS) 6: 73 (1777).
-SKALLE. jfr -kranium. IErici Colerus 2: 67 (c. 1645). I bergens salar satt jätten med trotsigt mod / och drack för Loke en skål ur menniskoskallar. Tegnér (WB) 2: 118 (1813).
-SKAPNAD. (människe- 1635. människo- 16881853) (†) människoskepnad. Dalin (1853; utan angiven bet.).
1) = -skepnad 1. Schroderus Os. 2: 539 (1635). (Abraham hade) med kroppsens ögon sett Guds Son uti den menniskio skapnad, som han i tidsens fullbordan antaga skulle. Bælter JesuH 5: 145 (1759).
2) = -skepnad 2. (Det underliga ljuset på himmeln) förwandlades vthi een rödh Färga, theruti och syntes åtskillige Menniskieskapnader. Schroderus Os. 2: 717 (1635).
-SKARA. En tallös menniskoskara strömmar .. med i tåget. Atterbom Minn. 449 (1818).
-SKARN. (†) människoexkrementer. Schroderus Comenius 268 (1639). Rålamb 14: 27 (1690).
-SKELETT.
-SKEPELSE. (†) = -skepnad 1. KOF II. 2: 182 (c. 1655). Vi trodde det var en kruka, men det är fan sjelf i menniskoskepelse. Hagberg Shaksp. 7: 345 (1849).
-SKEPNAD.
1) = -gestalt 1. Frese Pass. 18 (1728). (Sädesanden) föreställdes i djur- eller människoskepnad. Nilsson FestdVard. 138 (1925).
2) = -gestalt 2. Många .. springande flockar af mennisko-skepnader. Rääf Ydre 1: 94 (1856).
-SKILDRARE. jfr -skildring. Racine som människoskildrare. Sylwan (o. Bing) 1: 329 (1910).
-SKILDRING. om konstnärlig skildring av en människa l. av människor. (Jules Vernes) brist på konstnärligt allvar framträder i uppränning och människoskildring. Vetterlund StDikt. 108 (1901). Ehrenstrahls människoskildringar. 2NF 7: 23 (1907).
-SKYGG. skygg för människorna, folkskygg. PoetK 1815, 2: 1.
-SKYGGHET. jfr -skygg. Hasselroth Campe 105 (1794).
-SLAG. (människe- 1635. män- (ni)sko- 1798 osv.) (numera bl. tillf.) slag av människor; folkslag. Schroderus Os. 1: 126 (1635). Tyrolarne äro ett lika glädtigt, som kraftigt menniskoslag. Atterbom Minn. 325 (1818). Kvarlevorna av Piltdownmänniskan .. visa ett människoslag olikt Neandertalrasen. 3NF 6: 1191 (1927).
-SLAKT. jfr -slaktande. Thorild (SVS) 1: 267 (c. 1805). Menniskoslagtet i Roms amfiteater. Rydberg RomD 62 (1877).
-SLAKTANDE, n. slaktande av människor. Ett ohyggligt menniskoslagtande. KrigVAH 1883, s. 29.
-SLAKTARE. jfr -slaktande; särsk. om härförare med utpräglat förakt för människoliv. Den störste och kallblodigaste människoslaktaren i detta århundrade, den förste Napoleon. Topelius 23: 146 (1877).
-SLAKTNING. (numera bl. tillf.) jfr -slaktande. (Guden) Fröö, som af gammal tijdh .. plägadhe dyrkas medh menniskioslachtningh och blodsoffer. LPetri Kr. 38 (1559). Risberg Aisch. 36 (1890).
-SLÄKT. Anm. Jfr anm. under -släkte 2.
1) (†) = -släkte 1. Forsius Fosz 70 (1621). De i urtiden söndrade stammarne af samma ena menniskoslägt. Melin Pred. 3: 105 (1852).
2) (enst.) om mänskligheten betraktad som en släkt. (Pris vare dig, Gud) som av jordens folk vill dana / En enda helig mänskosläkt. Ps. 1937, 449: 4.
-SLÄKTE. (mänske- 1674. män(ni)sko- c. 1618 osv.)
1) sammanfattande, om människorna ss. varelser av gemensam(t) ursprung o. egenart, mänsklighet; vanl. i sg. best. KOF I. 1: 395 (c. 1618). Efter jag häldre vil, at mina påfund skola lända til Menniskio-slächtets conservation och förkoffring, än til dess förödande. Polhem Invent. 77 (1729). Der menniskoslägtets vagga stod. Snoilsky 3: 11 (1883).
2) generation av människor, släktled. Commentarier öfver människoslägterna, ifrån Adam. Ekmanson Sterne 2: 75 (1791). Framtids mänskosläkten. Lidforss Dante I. 3: 148 (1902). Anm. I den äldre pl.-formen -er kan möjl. äv. föreligga en pl. av -släkt i den annars icke anträffade bet.: generation.
3) zool. släktet Hom Lin.; i sg. best.; äv. i utvidgad anv., inbegripande övergångsformerna till den nu levande människan; jfr människa 1 a α. Sundevall Zool. 25 (1864). 2NF 19: 259 (1913).
-SNILLE. Swedberg Schibb. c 2 a (1716). Kilskriftens tolkning, en af människosnillets största segrar. 2NF 2: 576 (1904).
-SON. (i högre stil, i sht i bibliskt spr.) en människas son, människa. Att Du, Älskade, mig valt och gjort / Till lyckligast bland alla mensko-söner! Atterbom 2: 113 (1827). Förliten eder icke på furstar, icke på en människoson, han kan icke hjälpa. Psalt. 146: 3 (Bib. 1917). särsk. [med anslutning till det i ä. bibelspr. använda uttr. människones son (se människa 1 c)] om Kristus; vanl. i sg. best. Han hafver ock gifvet Honom magt, att hålla dom, så vida Han är människoson. Joh. 5: 27 (öv. 1777). Kristus är Menniskosonen, d. v. s. menniskan i sin sanning, den återstälda menniskan. Rudin 2Evigh. 1: 314 (1887). Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina änglar. Mat. 16: 27 (Bib. 1917; NT 1526: menniskione son; Bib. 1541: menniskionnes Son). jfr: Gudz Son är .. en menniskio son worden. Swedberg SabbRo 387 (1688, 1710).
-SPILLRA, r. l. f. (i vitter stil) om människa som är svårt medtagen av sjukdom l. förfallen o. d.; jfr -ruin. Medan hon tyst pysslade med den arma människospillra, som hjälplös låg framför henne i plågor. Oterdahl Skram 98 (1919).
-SPRÅK. människor(na)s språk. Trendelenburg GrSpr. 12 (1801). En salighet, som på intet menniskospråk kan beskrifvas. Hagberg Pred. 1: 156 (1814).
-SPÖKE. (människe- 1635. människo- 1749) (†) vidunder till människa, omänniska. Schroderus Os. 1: 343 (1635; nedsättande, om donatisterna). Lind 1: 1707 (1749).
-STADGA, r. l. f. (människe- 1635. människes- 1528. människo- 1566 osv.) [jfr: J bortkasten gudz bodh, och hollen menniskers stadga. Mark. 7: 8 (NT 1526)] (i sht i religiöst spr.) vanl. i motsats till det som Gud stadgat; numera i sht i pl. OPetri Clost. B 1 b (1528; möjl. två ord). LPetri Kyrkiost. 5 b (1566). (Bannlysning) är icke någon menniskio stadga, uthan Christus hafwer thet sielf stichtat och insatt. KOF II. 2: 105 (c. 1655).
-STAM.
1) om mänskligheten betraktad ss. en organism. En för evig förädling beräknad organism af en sjelfständig menniskostam. Phosph. 1810, s. 45. Jag tror att menskostammen kan förbättras. Valerius 1: 37 (1831). Rydberg Dikt. 1: 195 (1877, 1882).
2) i uttr. av män(ni)skostam, av mänsklig härstamning. Gylfaginning .. förtäljer .. huru den ur hafvet återuppståndna jorden får bebyggare af människostam. Rydberg Myt. 1: 261 (1886).
3) (numera föga br.) folkstam; folkslag. Ödmann MPark 128 (1800). Romrarne äro i det hela en måttlig, stark, skön och vänlig menniskostam. Atterbom Minn. 488 (1818). Vilda mennisko-stammar. Nilsson Ur. I. 1: 82 (1843).
-STEN. (†) njursten; äv. allmännare, om annan sten i människokroppen. Linné SystNat. 3 (1735). Wallerius Min. 421 (1747).
-STIG. (i vitter stil) stig upptrampad av människor. Phosph. 1813, s. 205.
-STOFT. (i vitter stil, numera föga br.) om människan ss. jordisk varelse; äv. om kvarlevorna av en död människa. Känslan i människo-stoftet är alt. är, namngifven, Tanke. Thorild (SVS) 1: 43 (1781). Ingen sol går upp som icke skiner på ett nyligen samladt menniskostoft. Tegnér (WB) 5: 315 (1825). Jacobson KungsLilj. 97 (1896).
-STRÖM. ström av människor som förflytta sig. Följa med människoströmmen. Atterbom Minn. 458 (1818).
-STUDIUM. studium som är inriktat på människorna. Rein Psyk. 1: 169 (1876).
-STYRKA, r. l. f. Möller (1790). Man prisar olyckan såsom det bästa prövningsmedel för människostyrkan. Törneros Brev 2: 432 (c. 1830; uppl. 1925).
-STÄMMA, r. l. f. (i vitter stil) människoröst. Schultze Ordb. 4873 (c. 1755).
-STÖLD. (†) människorov. KKD 8: 143 (1700). Flintberg Lagf. 5: 317 (1803).
-SVAGHET. (föga br.) för människan karakteristisk svaghet. Loenbom Stenbock 3: 379 (1760). Den för menniskosvagheten nästan oemotståndliga tjusningen af kredit. GotlLT 1852, nr 16, s. 1.
-SYN.
1) människans syn- (förmåga). Så longt menniskio-synen sig strecker. Wassenius Alm. 1741, s. 31.
2) (ngns) syn på människorna. 3SAH LIII. 2: 305 (1942). En på samma gång saklig och varmhjärtad människosyn. GHT 1945, nr 63, s. 13.
-SÄLJARE. (enst.) jfr -handlare. (Lagen är till) för .. menniskosäljare, lögnare (osv.). 1Tim. 1: 10 (öv. 1873; äv. i Bib. 1917; Bib. 1541: menniskiotiuffuom).
-SÄTT. (numera ngt ålderdomligt) i uttr. efter l. på människosätt, på människovis. Iach talar effter menniskio sätt. Rom. 3: 5 (NT 1526). Den hand, som allt förvandlar, / Lönar ej på menskosätt. Ps. 1819, 245: 2. Efter människosätt att se. Lagerlöf KristLeg. 32 (1904).
-TAND. Fréville Söderh. 2: 304 (1776).
-TANKE. (människe- 1635. män(ni)sko- 1555 osv.) LPetri 4Post. 32 b (1555). Dina tankar äro icke Guds tankar, utan människotankar. Mat. 16: 23 (Bib. 1917).
-TECKNARE. jfr -teckning. Menniskotecknaren (finner) i Sverige .. ett stort element — Bondfolket. Almqvist God. 89 (1838). jfr: (Polygnotos) fick .. benämningen: Anthropographos, eller menniskotecknaren. Hammarsköld KonstH 103 (1817).
-TECKNING. om konstnärlig skildring av en människa l. av människor. Braccos författarskap (utvecklades) till förfinad och fördjupad människoteckning. 2NF 34: Suppl. 778 (1923).
-TILLSATS~02 l. ~20. tillsats (till en religion) av ngt som härrör från människor. Det Gudomliga ordets rening från menniskotillsatser. Hagberg Pred. 4: 4 (1818).
-TJUV. (om ä. förh.) jfr -rövare. 1Tim. 1: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: människosäljare). 3NF 4: 877 (1925; i fråga om Hammurapis lag).
-TJÄNARE. (föga br.) om person som ägnar sig åt att endast tjäna människor (o. icke Gud). Rydén Pontoppidan 109 (1766). Thomander 1: 389 (1830).
-TJÄNST. (i högre stil) tjänst åt människorna. Allo till menniskio tienst, ähra skapatt och ärnatt aff herren. Stiernhielm Herc. 299 (1648; uppl. 1658, 1668: Alle). Då skall jag säga, att alla mina nätter äro såsom en gudstjenst, och alla mina dagar en menniskotjenst. Almqvist Arb. 16 (1839).
-TOM, adj. folktom; där inga (l. endast få) människor finnas; öde. En menniskotom ödemark. Carlstedt Her. 2: 24 (1833). De annars så lifliga gatorna lågo menniskotomma och tysta. Heidenstam End. 200 (1889).
-TRASA, r. l. f. om person; jfr -ruin, -spillra, -vrak. (De unga arbeterskorna) liknade, i väsen och klädsel, mera menniskotrasor, än förnuftiga varelser. Bremer GVerld. 6: 122 (1862).
-TRÄCK. (numera i sht i högre stil) människoexkrementer. Hes. 4: 12 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). LB 1: 414 (1901).
-TRÄL. (i vitter stil) om människa med trälaktigt sinnelag. Sky laglöst tyranni och all slags menskoträlar. Bergklint Vitt. 97 (1766). PT 1906, nr 164, s. 3.
-TRÄNGSEL. Ehvar man må ha byggt sin hydda, i öknen eller i menskoträngseln. Bremer Hem. 1: 295 (1839).
-TUBERKULOS. med. human tuberkulos; motsatt: djurtuberkulos. SFS 1908, Bih. nr 5, s. 57.
-TUNGA. särsk. (i vitter stil) med tanke på talet. Brodermord — hiskeligt ord på menniskotunga. Almqvist Amor. 113 (1822, 1839).
-TYCKE. (mänske- c. 1670. män(ni)sko- 17441847) (†)
1) mänskligt tycke (l. godtycke); mänsklig tanke l. mening. Tadel-röst jag här ej hör, / Ell de blinda Mänskjotycken. Nordenflycht QT 1744, s. 36. Herr Mag. Andreas Gottskalcks J. Menniskjo tycke tidiga hädankallande. ASScF VIII. 2: 282 (1773). 2SAH 10: 288 (1822).
2) förhållandet att vara omtyckt av människor, popularitet. Guds nådiga Försyn tildelte honom .. strax medicinsk praktik och skaffade honom allmänt människo-tycke. Schönberg ÅmVetA 1785, s. 25 (c. 1760).
3) i pl., om de karakteristiska dragen hos en människa. (Målarinnan) hade gjort till sin uppgift ej blott att porträttera, men att afbilda menniskotyckena och dragen i deras mest intagande stunder. Almqvist Ekols. 1: 279 (1847).
4) likhet med en människa. Här (dvs. hos en ung flicka) är full Menskie-Tycke / Men Ängel-Fägring. Lucidor (SVS) 422 (c. 1670).
-TYP. Ljunggren Est. 2: 289 (1860).
-UPPFATTNING~020. (i sht i fackspr.) (ngns) uppfattning av människorna. Upplysningens kosmopolitiska tendens, som var en följd av dess rationalistiska människouppfattning. Sylwan (o. Bing) 1: 365 (1910).
-URIN. Serenius EngÅkerm. 179 (1727).
-UTSEENDE~0200, n.
1) en människas utseende. Atterbom Siare 1: 143 (1841).
2) (†) i uttr. efter människoutseende, efter mänsklig beräkning, efter människobegrepp. VDAkt. 1781, nr 352. Rogberg Pred. 2: 362 (1821).
-UTSIKT. (†) människors sätt att se; mänsklig förväntan. Schönberg Bref 1: 239 (1778). At Försynens mäktiga hand visade sig, vid denna Seger (dvs. segern vid Narva 1700), öfver all människo utsigt. Därs. 3: 311. —
-VARDANDE, n. (i sht i fackspr.)
1) = -blivande 1. Ymer 1921, s. 188.
2) = -blivande 2. Serenius (1734; under incarnation).
-VARELSE. mänsklig individ, människa. CAEhrensvärd (SVS) 1: 207 (1782). Hon var .. en stackars söndersliten människovarelse. Roos Önsk. 65 (1892). En brunsvart hop af besynnerliga människovarelser. Heidenstam Folkung. 1: 78 (1905).
-VATTEN. (†) människourin. IErici Colerus 1: 55 (c. 1645). BtÅboH I. 5: 9 (1677).
-VETT.
1) (numera knappast br.) mänskligt förstånd, mänsklig intelligens. Nordenflycht QT 1744, s. 43. AGSilverstolpe Bokst. 73 (1811). Dalin (1853; med hänv. till menniskoförstånd).
2) (föga br.) folkvett, levnadsvett. Berndtson (1880). Björkman (1889).
-VILJA, r. l. f. Ingen prophetia är än nu framkommen aff menniskio wilia. 2Petr. 1: 21 (Bib. 1541; Bib. 1917: av en människas vilja).
-VIMMEL. folkvimmel. Atterbom Minn. 69 (i senare bearbetat brev fr. 1817).
-VIS, n. (†) i uttr. efter l. på människovis, på människors sätt, efter mänsklig plägsed, på sätt som människor bruka. Effter menniskio wijs. Linc. (1640; under humanitus). På mennisko-vis instämde .. (de skilda partierna) dock kärligen med hvarandra, vid det som rörde enskilta fördelar. Schönberg Bref 1: 86 (1772). Dalin (1853).
-VISHET~20 l. ~02. (i sht i högre stil l. i religiöst spr.) Menniskio wijszheet, förnufft och förstånd thet är inthet lijta på vthi stor bedröffuelser. PJAngermannus Vthl. 9 (1623).
-VORDEN, p. adj. (numera i sht i högre stil) som har blivit människa; jfr -bliven. Polyfem IV. 30: 2 (1811). Den människovordne vanaguden Heimdall. Rydberg Myt. 1: 454 (1886).
-VRAK. nedsättande, om människa; jfr -ruin. Jag .. släpade det usla människovraket (dvs. den dödfulle) till en liten bäck. Zilliacus Hågk. 15 (1899).
-VÅLD.
1) (†) människomakt; mänsklig förmåga. Aldenstund Menniskiones Hierta står vthi Gudz Hand, och icke i Menniskio Wåld, så synes (osv.). Schroderus Os. 1: 545 (1635).
2) (numera bl. tillf.) våld som utövas av människor. Utrikes handel fordrar beskydd och säkerhet, dels emot mennisko våld, dels ock emot olyckor. Berch Hush. 320 (1747). 2SAH 21: 129 (1841).
-VÅR, r. l. m. (i vitter stil) om ungdom(en). Hvilken härlig menskovår! Rydberg Dikt. 1: 30 (1876, 1882).
-VÅRD.
1) (†) omvårdnad om människor(na). Tessin Bref 2: 197 (1754). Derför helig Mensko-Vård / Bör bli Religionen. Thorild (SVS) 1: 255 (1805).
2) människors omvårdnad l. vård (om ngn l. ngt). Han förde talan för djuren i människovård och för djuren i vildmarken. Lagerlöf Sten. 26 (1914).
-VÅRDNAD. (†) = -vård 2. 3SAH 23: 333 (c. 1640).
-VÄL, n. [jfr t. menschenwohl] (numera knappast br.) människornas lycka o. välgång; ”andras bästa”. Thorild (SVS) 1: 46 (1781). Hvad är det för en salig kraft, som genomströmmar dig .. i den stund du verkar med otröttad ifver för allmänt menniskoväl? Hagberg Pred. 3: 105 (1817). CGStrandberg 8 (1855).
-VÄN, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 r. l. m. [jfr t. menschenfreund]
1) person som har en vänlig inställning till människorna; människoälskande person; i sht förr särsk. om person som oegennyttigt arbetar för förbättring av sina medmänniskors levnadsvillkor; filantrop; numera vanl. i ordets ursprungliga bet. o. ofta med en förstärkande bestämning. En värklig människovän. Guds Son, then menskio-wän. Runius (SVS) 1: 52 (c. 1710). Menniskovänner, hafven medlidande med den olyckliga Enkan, som bor på stora Nygatan huset N:o 82. SP 1809, nr 52, s. 4 (i annons). Menskovän, som utan prål / Gör det goda och förglömmes. Ps. 1819, 12: 4. Det var ingen måtta på vad farbror Hermansson varit för en stor och ädel människovän. Siwertz Sel. 1: 130 (1920). särsk. (†) allmännare: välvillig person. (Den) människo-vän som .. hittat .. berörde Muff, (som blivit borttappad, anmodas) at sådant uti Kongl. Tryckeri-Boden angifva. DA 1771, nr 4, s. 4 (i annons).
2) (†) växten Galium aparine Lin., snärjmåra, vilken lätt fastnar i kläderna på människor. Fries Ordb. (c. 1870; anfört ss. obrukligt).
-VÄNLIG. [jfr t. menschenfreundlich] vänlig mot (med)-människorna; människoälskande; filantropisk; äv. om värksamhet o. d.: som vittnar om människokärlek, humanitär. Jünger Fritz 1: 48 (1799; klandrat ss. germanism i JournSvL 1799, s. 726). Hans förhållande till sina tjenare vittnar om det menniskovänligaste sinnelag. PT 1881, nr 110 A, s. 3. SFS 1938, s. 374.
-VÄNLIGHET~200 l. ~102. jfr -vänlig. Berndtson (1880).
-VÄNSKAP~20 l. ~02. [jfr t. menschenfreundschaft] vänskap mellan människor; förr äv.: människovänlighet. ÅgerupArk. Brev 15/7 1772. Lita ej på menniskovänskap. Dalin (1853).
-VÄRDE. människans värde i hennes egenskap av att vara människa; värde som är konstitutivt för l. som tillkommer människan. Det är friheten .. som vi hafva att tacka för .. ett bättre insedt menniskovärde. Leopold 3: 163 (1798, 1816). Mod, mod är menniskovärde. Tegnér (WB) 9: 157 (1841). Människovärdet vi fordra tillbaka, / Kämpa för rättvisa, frihet och bröd. Menander SocSång. 7 (1885, 1915).
-VÄRDIG. [jfr d. menneskeværdig, t. menschenwürdig] värdig en människa; i sht i fråga om levnadsvillkor o. d. De nödiga medlen till ett menniskovärdigt uppehälle. Fahlbeck Stånd 93 (1892). En efter europeiska begrepp knappast människovärdig tillvaro. GHT 1895, nr 201 B, s. 2.
-VÄRDIGHET~200 l. ~102. [jfr d. menneskeværdighed] (mera tillf.) (känslan av) den värdighet som anses tillhöra en människa; människovärde. Tidig sjelfkänsla af människovärdigheten. LBÄ 5—6: 134 (1797). (Prygelstraffet) är för ”menniskovärdigheten” enligt våra dagars åskådning i .. hög grad nedsättande. Thyrén StrafflRef. 1: 113 (1910).
-VÄRK, n. (i sht i högre stil) värk av människor; äv. koll. LPetri 2Post. 271 a (1555). Skeppet, redan utan alla prydnader det vackraste af allt människoverk. Lagerlöf Drottn. 19 (1899).
-VÄRLD(EN).
1) den av människor befolkade delen av världen l. av jorden. Wulf Köppen 1: 125 (1799). Då hit (till Lycksalighetens ö) jag återkom från mensko-verlden. Atterbom 2: 36 (1827).
2) sammanfattande, om människorna, mänskligheten. Atterbom Minn. 321 (1818). NPs. 1921, 540: 1.
-VÄSEN l. -VÄSENDE.
1) människans väsen; i sht i sg. best. Sahlstedt Hoffart. 73 (1720). Om Gud än .. förmår att på en andes alla vägar bestämmande intränga i menniskoväsendet. Lysander Faust 32 (1875).
2) (†) vad som tillhör människan o. människolivet, det mänskliga. Hvad .. (människornas) egit är, utom Skriften, det böre vi anse, och låta fara såsom annat människo-väsende. Borg Luther 1: 258 (1753).
3) (numera bl. i högre stil) mänsklig individ, person, människa. Atterbom 1: 13 (1824). Hvilket södern af lif och värma förmår ej kärleken .. att framkalla hos ett menskoväsen. Bremer Strid 209 (1840).
-ÅLDER. Möller 2: 373 (1785).
1) en människas ålder, människornas (vanliga) ålder, levnadsålder. Wulf Köppen 1: 218 (1799). Den gladare hälften af menniskoåldern. Franzén Minnest. 1: 4 (1811).
2) mansålder (se mans-ålder, sbst.2 2); generation. Tvenne menskoåldrar gick Du nära / hand i hand med Tiden, nöjd och god. Tegnér (WB) 2: 57 (1811).
-ÅT, m. [jfr t. menschenfrass] (†) eg.: människoätare; bildl., om döden; jfr -fras, -frätare. Weise 1: 201 (1769).
-ÅTGÄRD~02 l. ~20. (numera knappast br.) åtgörande av människor. En sjukdom, som trostar all människoåtgärd. Ödmann StrFörs. 1: 446 (1800). Nilsson Ur. I. 3: 28 (1843).
-ÄLSKANDE, p. adj. (människe- 1628. människo- 1786 osv.) som älskar människorna; människovänlig; numera bl. om människa l. djur, förr äv. om Gud; äv. om värksamhet o. d.: som vittnar om människokärlek. Then menniskeälskande Gud förlene hwad nyttight är til lif och siel. Gustaf II Adolf 568 (1628). Man märker med fägnad, at .. (i danska Västindien) vistas billigt tänkande och mennisko-älskande Invånare. Oldendorp 1: 247 (1786). Grefve Stenbocks menniskoälskande vård om de Danska fångarne. Ekelund 1FädH II. 2: 45 (1831). Hästen är vanligen mycket menniskoälskande. Almqvist Fattigd. 48 (1838).
-ÄLSKARE. [jfr d. menniskeelsker, t. menschenlieber] (numera bl. tillf.) person som älskar människorna; filantrop; förr äv. om Gud l. Kristus. Schroderus Os. 2: 164 (1635; om Kristus). HLittSt. 1: 338 (1822).
-ÄMNE. om (ung l. outvecklad) människa som betraktas ss. ett ämne till en vuxen l. fullt utvecklad människa. Han var .. ett stort menniskoämne; men förstod ej sin kallelse till något högre. Hedborn Minne 25 (1835). Rätt försvarliga menniskoämnen, tyckte jag, och bättre än många .. salongs-ungar. Bremer NVerld. 1: 427 (1853; om vissa barn). Koch Arb. 289 (1912).
-ÄTANDE, n. ätande av människokött, antropofagi, kannibalism. Möller 1: 78 (1745).
-ÄTANDE, p. adj. jfr -ätande, sbst. Palmblad LbGeogr. 248 (1835).
-ÄTARE. människa (vilde) som äter människokött, antropofag, kannibal; äv., i utvidgad anv., om djur som äter människokött. Serenius Ll 1 a (1734). En menniskoätare från öarne i stilla hafvet. Berlin Lsb. 254 (1852). Människoätare (bland lejonen) äro sällsynta. 3NF 12: 968 (1930).
-ÄTERI. människoätande. GHT 1897, nr 87 B, s. 1.
-ÄTERSKA. kvinnlig kannibal. Östergren (1932). särsk. bildl. Ditt land är en menniskoäterska, och du hafver gjort ditt folk barnlöst. Hes. 36: 13 (öv. 1867; äv. i Bib. 1917).
-ÄTNING. människoätande. SvLittFT 1833, sp. 127.
-ÄTT. (i vitter stil) människosläkte (se d. o. 1); förr äv. om generation. Ädlare gestalter, högre själar / Märkte ut en bättre menskoätt. Tegnér (WB) 1: 148 (1805). (B. v. Beskow) hade sett två mennisko-ätter försvinna, han lefde till sluts med den tredje. 2SAH 45: 96 (1869).
-ÖDE, n. (i vitter stil) en människas l. människornas öde; äv. konkretare, om en människas levnad o. d. Nordenflycht (SVS) 3: 27 (1759). Gåtfullt dunkla menskoöden, / hoppet, kärleksglädjen, döden. Rydberg Dikt. 1: 118 (1882). (Nicanders dikt Vågen) inrymmer i sina fyra korta strofer bilden af ett menniskolif, ett menniskoöde. 3SAH 7: 114 (1892).
-ÖGA. Dan. 7: 8 (Bib. 1541). särsk. bildl., om människans uppfattningsförmåga l. omdöme. Ee huru heliga .. (lagens gärningar) noghen tijd kunna synas for menniskio öghon. OPetri Sal. B 3 b (1535). Ett barn, som .. icke fattar, varför man icke skall göra det som man tror vara Guds vilja, även om det skulle se konstigt ut i människoögon. NSöderblom (1890) i HågkLivsintr. 12: 172. —
-ÖM. (numera bl. ngn gg i högre stil) ömmande för människor. Tessin Bref 1: 251 (1753). Ps. 1819, 57: 2.
-ÖRA. Hiortzberg YttDom. 9 (c. 1740, 1756). De mest besynnerliga ljud, som någonsin nått ett människoöra. GHT 1898, nr 281 C, s. 2.
E (†): MÄNNISKOS-DIKT, -FUND, -ISTER, se D.
-KRANKHET. människosjukdom. LPetri 2Post. 232 a (1555).
-KÖN, se D.
Avledn.: MÄNSKHET, f. [jfr t. menschheit] (†) till 1: mänsklighet, människonatur. Kempe Proberugn 14 (1656, 1664). I fall en Menniskia sinn Mänskheet wille glömma. Lucidor (SVS) 337 (1673).
MÄNSKLIG, se d. o.

 

Spalt M 1931 band 17, 1945

Webbansvarig