Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MÄNGA, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(mänga c. 17551807. mängia c. 1755. mänja 1780)
Etymologi
[substantivering av MÄNGA, v.1; jfr MÄNG]
(†) blandning (se d. o. 1 b). Schultze Ordb. 2959 (c. 1755). En mänga af 2 delar kalk emot en del fin lera. Rinman Jernförädl. 231 (1772). Möller (1807). — jfr LER-, STYBBES-MÄNGA.

 

Spalt M 1926 band 17, 1945

Webbansvarig